Mentorskapsprogrammet 2025/2026 på KTH är nu avslutat. Studenter från Samhällsbyggnadssektionen på KTH matchades med mentorer från samhällsbyggnadsbranschen för samtal om yrkesliv, vägval och framtid. Initiativet kommer från Samhällsbyggnadssektionen och genomförs i samarbete mellan Don-orden, Samhällsbyggarna och Samhällsbyggnadslänken vid KTH. Syftet är att ge studenter möjlighet att bredda sitt nätverk och få nya perspektiv inför steget ut i arbetslivet. Mentorerna i programmet har lång erfarenhet från olika delar av samhällsbyggnadsbranschen och matchas med studenter utifrån intressen och framtida mål. Genom möten och samtal med sina mentorer får adepterna nya perspektiv, insikter och ett bredare kontaktnät. Intresset för årets program var stort och både mentorer och adepter beskriver året som utvecklande och lärorikt. – Jag gick med för att få karriärvägledning men det blev snarare livsvägledning. Under studierna har examen och att hitta jobb varit fokus, men det har hjälpt med en lugn och erfaren mentor som fått mig att lyfta blicken och få insikt i hur allt fungerar i branschen som helhet. Det är något man inte får genom studierna, berättar en adept. Flera deltagare lyfter att samtalen snabbt gick bortom frågor om CV och första jobbet och istället kom att handla om mål, personlighet och hur man vill forma sitt framtida arbetsliv. – Det är lite som en tv-serie, man vill se nästa avsnitt. Det händer så mycket sista halvåret under studierna och det är så roligt att bidra och få följa, säger en av mentorerna. Stort tack till alla mentorer och adepter som deltagit och delat med sig av tid, erfarenheter och kloka tankar under året. Ansökan till mentorskapsprogrammet 2026/2027 öppnar snart – håll utkik!

Nu är SEPREF:s konsensusprognos för Q2 2026 sammanställd och klar. Prognosen avser kontor, närmare bestämt prime offices, i Stockholm, Göteborg och Malmö. Några huvudpunkter: Den kortsiktiga prognosen för prime office yield har justerats ned för Stockholm. I övrigt inga förändringar i kortsiktiga prognoser jämfört med förra prognosen. Jämfört med förra prognosen är det en större andel som förväntar sig hyresökningar för kontor i Stockholm och Göteborg. I Malmö en något minskad andel, men samtidigt inte någon svarande som förväntar sig hyressänkningar. För alla tre städer har uppmätts en minskning i andelen som förväntar sig sjunkande yielder på ett års sikt. Om SEPREF:s konsensusprognos Varje kvartal, sedan mer än tio år tillbaka, genomför nätverket the Swedish Property Research Forum (SEPREF), som är en sektion i föreningen Samhällsbyggarna, en konsensusprognos avseende kontorsmarknaden i Stockholm, Göteborg och Malmö. Ett fyrtiotal bolag i fastighetsbranschen bjuds in att svara på enkäten. Frågorna handlar om kontorshyror (prime office rent) och avkastningskrav (prime office yield) på kort och lång sikt. Inspirationen bakom konsensusprognosen i Sverige kommer från den Londonbaserade medlemsorganisationen Investment Property Forum (IPF) som sedan 1999 har genomfört en motsvarande undersökning för Storbritannien samt sedan 2015 för ett 30-tal storstäder i Europa. Kontakt Karin Witalis (ansvarig för undersökningen) seprefkonsensus@gmail.com +46 70 716 92 29 Om SEPREF SEPREF – the Swedish Property Research Forum – är en sektion för fastighetsanalys och fastighetsmarknad inom Samhällsbyggarna.

"Stockholms unika karaktär består i hur staden byggts i det dramatiska landskapet" - Henrik Nerlund, sekreterare och kanslichef för Skönhetsrådet. Under drygt hundra år har Skönhetsrådet slagit vakt om Stockholms utformning och dess estetiska värden. Som rådets sekreterare och kanslichef är Henrik Nerlund en betydelsefull person när det kommer till att bevara stadens unika karaktär. Nyligen blev hans ansikte också känt för den stora allmänheten när han var en återkommande expert i SVT-serien ”Så byggdes Sverige”. Text: Lo Bäcklinder | Foto: Rosie Alm Just den dag som Henrik tar emot för intervju och fotografering har kylan släppt taget om Stockholm efter ett par veckors vargavinter och snön rasar i stora sjok från taken på Hantverkargatan. Himlen är grådaskig och den grusiga snömodden ligger i drivor över hela Kungsholmen. Tanken på att fotografera Henrik i ett krispigt, vintrigt och vackert Stockholm får stryka på foten och det gäller att snabbt tänka ut en reservplan. Henrik behöver dock inte fundera länge innan han föreslår att vi förflyttar oss från den gamla glasbruksbyggnad från 1700-talet där Skönhetsrådet, eller ”Rådet till skydd för Stockholms skönhet” som det officiella namnet lyder, har sitt kontor. I stället tar han med oss tvärs över gatan till Stockholms stadshus. Där tror han att vi kan hitta bra miljöer för fotografering och det visar sig vara ett snilledrag. Inte bara finns här magnifika bakgrunder och fotogeniska vrår, Henrik visar också prov på sitt djupa intresse för arkitektur genom att bjuda på en passionerad guidning av lokalerna. Stockholms gudomlighet Henrik Nerlunds djupa kunnande om arkitekturhistoria går inte att ta miste på när han pekar ut arkitektoniska detaljer i rummen och salarna i Stockholms stadshus. Med raska steg går han före och berättar om rummens olika funktioner, hur arkitekt Ragnar Östbergs tankar gick när han ritade byggnaden och om det mödosamma byggandet som tog tolv år. Många av ursprungsidéerna fick modifieras och ge vika för nya anpassningar under byggprocessen, men resultaten blev en byggnad som imponerar på många sätt. En bit in i rundvandringen hamnar vi i ett hörnrum med marmorgolv och väggmålningar från golv till tak. – Här är mitt absoluta favoritrum, säger han och kliver in i det skimrande Blå rummet, samtidigt som han berättar: – Väggmålningen heter ”Apoteos över Stockholm som sjöstad” och är en seccomålning gjord Axel Törneman. Den föreställer Stockholm avbildad som Venus och som dras av hästar på Riddarfjärden. Man kan säga att den illustrerar Stockholms gudomlighet. Han vänder blicken upp mot den vackra målningen som är gjord direkt på väggens puts. Det milda dagsljuset silar in genom gardinen och ger verkligen bilden ett magiskt skimmer. Och kanske är det mot just den bakgrunden som man ska se Henriks engagemang i att utveckla staden med stor hänsyn till dess befintliga karaktär. Alltså att det finns en näst intill övernaturlig karaktär i staden som ska värnas. Bevarar stadens skönhet Henriks djupa kunnande om arkitekturhistoria går inte att ta miste på när han pekar ut mängder av arkitektoniska detaljer i rummen och salarna vi passerar. Men att han dessutom har ett brinnande engagemang i att hållbara värden ska råda även framöver, står också snabbt klart. Men vad är det som driver honom i arbetet? – Att arbeta för världens vackraste stad är en god motivation. Rådets uppdrag är att värna de värden som finns, men också att väcka uppslag till framtida värden. Det är en arbetsbeskrivning som gör att jag knappast har det tråkigt på jobbet. Och även om skönheten som bekant återfinns i betraktarens ögon, finns det en hel del faktiska omständigheter att ta hänsyn till när man ska bedöma vilken typ av stadsutveckling som ska ske. – Stockholms unika karaktär består i hur staden byggts i det dramatiska landskapet. Här möts tre övergripande naturliga strukturer: det öst-västliga vattenrummen, den nord-sydliga åsen och Södra bergens brant. Resultatet av dessa stora element är en stad som man blickar ut över och tittar på, på ett sätt som är unikt, förklarar han och fortsätter: – Därför påverkas stora delar av staden av till exempel höga byggnader på ett sätt som plattare städer inte gör. Detta betyder inte att det är omöjligt att bygga nytt eller spektakulärt i Stockholm, men det innebär att vi måste vara mer rädda om karaktären här än var andra städer behöver. Det är ett av skälen till att Stockholm har ett skönhetsråd. "Det har varit roligt att bidra till ”Så byggdes Sverige”, och jag tycker det är fint att SVT storsatsat på en serie om stadsbyggnad och arkitektur." Granskar alla detaljplaner Som ett fristående expertorgan, organiserat under Stockholms stad, har Skönhetsrådet ett finger med i att säga sitt om det mesta som byggs i staden. – Alla planärenden som innebär förändringar kommer till oss, vilket gör att vi granskar alla detaljplaner och en del bygglov. Rådets ledamöter får ta del av alla handlingar och åker ofta ut på plats och tittar i förväg. Sedan har vi som enda remissinstans alltid möte med stadsbyggnadskontorets ansvariga planhandläggare som föredrar ärendet för oss. Skönhetsrådet är alltså en rådgivande remissinstans, men fattar inga beslut. Deras arbete bygger på att de 13 ledamöterna har olika erfarenheter och kompetenser inom arkitekturområdet och konstnärligt arbete, vilket gör att de tillsammans har ett brett perspektiv som de använder för att landa i gemensamma resultat. – Vi kan också själva initiera frågor. Ett exempel är det framtida arbete kring området runt Bromma flygplats, som vi har gjort kommunfullmäktige uppmärksamma på att de bör börja titta på redan nu. I planeringssammanhang är 2038, då Swedavias hyresavtal för marken går ut, väldigt nära, man behöver börja tänka redan nu. Hur tungt väger era ord när ni yttrar er? – Det är svårt att mäta exakt inflytande, men vi har betydelse både genom den löpande dialogen med tjänstemännen och genom våra yttranden. Ibland får vi genomslag, ibland inte. Men även när vi inte får det, blir våra synpunkter ofta en tankeställare för politiker och tjänstemän, genom att de behöver förhålla sig till varför de valde att inte gå på våra rekommendationer. På så sätt är vi med och kvalitetssäkrar stadens utveckling. Förutom att Stockholm har sin specifika karaktär som man måste ta hänsyn till när staden ska vidareutvecklas, finns det också gemensamma kvaliteter som kännetecknar god arkitektur över tid? – Ja, det tycker jag. I dagens debatt fastnar man ofta i stilfrågor, vilket jag kan tycka är olyckligt. Det intressanta är snarare de mer tidlösa värdena, det vill säga rumslighet, proportioner, volymer, samspelet mellan ljus och skugga, materialitet och det taktila. Det är eviga kvaliteter som används olika väl i olika tider och projekt. Henrik beskriver hur han anser att god arkitektur egentligen handlar om att i grunden skapa rum för mänsklig aktivitet, och att om man ser det ur detta perspektiv finns det definitivt bestående värden. Samtidigt får man inte vara för rigid utan det behöver alltid finnas plats för innovation. Han resonerar också kring hur dagens planeringsprocesser ser helt annorlunda ut jämfört med hur de till exempel såg ut runt förra sekelskiftet då Stockholm till stora delar gick från att vara en småstad till att bli en storstad. Han lyfter fram stadsplaneraren Albert Lindhagen som en av dem som var med och präglade staden. – Om vi tittar historiskt, till exempel på Lindhagenplanen, så fattade man beslut om ganska enkla, generella och långsiktigt hållbara regler. Man bestämde gatubredd, hushöjd och stadsstruktur, men inte exakt hur husen skulle se ut, säger han och fortsätter: – Under en relativt kort period byggdes stora delar av Stockholms innerstad, med många olika stilar men inom samma ramverk. Den strukturen fanns kvar ända in på 1930-talet. I dag saknar vi ofta den typen av långsiktigt sammanhållna idéer. I stället arbetar vi med många små projekt som ska pressas in i redan bebyggda miljöer. Det blir sällan särskilt bra. Det finns naturligtvis mycket fin arkitektur i dag, men den sammanhållna stadsidén saknas ofta. Det är också det som skapar många konflikter, eftersom varje projekt måste bära hela frågan om platsens identitet. Att arbeta för världens vackraste stad är en god motivation, säger Henrik Nerlund Är det en av farorna du ser i dagens stadsutveckling? – Absolut. Vi har arbetat mycket med Stockholms ytterstad under de senaste åren. Det är där de största förändringarna sker, men de får ofta mindre uppmärksamhet än stora prestigeprojekt. Förtätning i ytterstaden är inte fel i sig, men frågan är hur man gör det, vilka principer man utgår ifrån och vilka kvaliteter man vill skapa. Det är vardagsarkitekturen som är den viktigaste. Det är den vi lever med varje dag, och det är också där vi lägger mest arbete. På frågan om han kan nämna något exempel, funderar Henrik en stund. Han vill inte peka ut något som han inte tycker har fungerat så bra, men ganska snart kommer han på ett föredömligt exempel. – Nordvästra Kungsholmen är en plats där man har lyckats skapa en tät stadsdel med god vardagsarkitektur. Det är inget spektakulärt, men välgestaltat. Tätheten ger liv, utan att solen försvinner. Ett kvitto på hur bra det fungerar är strandparken utmed vattnet som lockar människor från hela staden. Han menar att bra offentliga rum används hårt och att det är viktigt att skapa fler sådana platser, särskilt i ytterstaden. Även om god stadsplanering inte kan lösa alla samhällsproblem, kan en genomtänkt stadsstruktur bidra till att människor möts och staden hålls samman. Tidigt intresse för arkitektur Själv är han uppväxt i den så kallade ABC-staden Vällingby och det var redan där hans första fascination för kartor och att rita hus formades, utan att han haft någon familjemedlem som inspirerat honom. Att detta också skulle bli hans yrkesbana stod klart ganska snart när han började sina högskolestudier. – Jag är arkitekturhistoriker och har en licentiatexamen, specialiserad på förändringsprocesser inom 1900-talets arkitektur och planering. Innan jag fick min nuvarande tjänst arbetade jag med stadsbyggnads- och kulturmiljöfrågor i egen verksamhet för både privata och offentliga beställare. Min doktorsavhandling som handlar om hur Stockholms förorter materialiserats från idé till byggt resultat är tänkt att läggas fram nästa år. Nu bor han med sin familj i parhus i Gamla Enskede, en plats som passar både familjens vilja att ha lite mer utrymme och en enkel trädgårdstäppa, men ändå nära staden. som kontrast till det tidigare livet på Södermalm. – Det är en tidig trädgårdsstad, och jag forskar också en del om just sådana miljöer. Det arbetet korsbefruktar mitt dagliga arbete i rådet och tvärtom. Känd från tv Även om Henrik har varit en viktig faktor för hur staden utformats under mer än tio år, är det först under senaste året som hans ansikte blivit bekant för den stora allmänheten. Genom sin medverkan i SVT:s tv-serie ”Så byggdes Sverige” har han varit med och folkbildat kring varför Sverige ser ut som det gör idag. – Det har varit roligt att bidra till ”Så byggdes Sverige”, och jag tycker det är fint att SVT storsatsat på en serie om stadsbyggnad och arkitektur. Det har varit viktigt att kombinera ett faktaspäckat innehåll med ett brett tilltal. Tittarsiffrorna visar att grupper som kanske inte visste att de hade ett arkitekturintresse bjudits in och engagerats av programmet. Men han har fler strängar på sin lyra. Nyligen blev han också invald som ledamot i styrelsen för Moderna museet. – Jag är hedrad över att ha blivit utnämnd till ledamot i Moderna Museets nya styrelse. För mig är det viktigt att se den nya organisationen som ett nytt museum, vilket kommer att samla och visa såväl modern konst och skulptur som arkitektur och design. Jag är särskilt mån om att de över fyra miljoner föremål som finns i arkitektursamlingen tillgängliggörs för både forskare och allmänhet samt att museet kan fungera som en arena för debatt om vår byggda miljö. Fascinerande fakta Efter drygt en och en halv timme är vi åter i receptionen efter att ha vandrat igenom alla salarna. Då har vi fått höra berättas om bland annat Blå hallen som aldrig blev blå eftersom Ragnar Östberg fascinerades av teglets vackra färg och ville behålla det omålat. Han lät dock murarna handmejsla det maskingjorda teglet för att ge det ett mer hantverksmässigt utseende. Vi har också vandrat igenom Prinsens galleri, med sin utsikt mot Mälaren på ena långsidan. På den andra långsidan finns en målning av samma utsikt, tolkad av Prins Eugen, och däremellan höga kolonner i manligt och kvinnligt utförande, med kantiga sidor respektive rundade former. I Gyllene salen har Henrik beskrivit hur konstnären influerats av södra Europas estetik i utförandet, men pekar ut all tänkbar svensk historia som finns invävd bland den gyllene mosaiken. Viktiga historiska personer finns namngivna och porträtterade uppåt väggarna och många av Stockholms typiska platser är avbildade. Med smittande entusiasm har han också berättat och pekat ut knappt synliga kuriosadetaljer såsom hålet i den jättelika målningen av August Malmström som pryder konferensrummet Bråvallasalen. Det tillfogades målningen av konstnären själv när han i frustration tvekade över hur han skulle gå vidare med konstverket. Pratar gärna arbete Tillbaka bakom de tjocka murade väggarna i det gamla glasbruket berättar Henrik om hur det är att arbeta med något som de allra flesta invånare har bestämda åsikter om. Ibland går diskussionernas vågor heta såväl i media som bland allmänheten kring stora centrala byggprojekt. Ett exempel är diskussionen kring det planerade Nobelcentret som har pågått i mer än 100 år. Andra gånger är det något mer perifert projekt i något av stadens ytterområden som väcker känslor och engagemang. Men inget av detta bekymrar Henrik i någon större utsträckning. – Jag tycker att det är väldigt spännande och roligt att få prata om mitt arbete. Jag och mina kollegor arbetar med något som alla människor upplever och känner ägarskap över. Det väcker starka känslor, både positiva och negativa. Vår roll är att bidra med historisk kunskap och förståelse för platsens sammanhang. När man börjar en diskussion i den änden blir det ofta bra samtal, även om människor är arga från början. Men visst, ibland får man helt enkelt enas om att man inte är överens. Vad ligger på bordet just nu i rådet? – Vi följer konjunkturen tydligt, vilket betyder att när det inte byggs så mycket, då minskar vår arbetsbörda. Det ger oss i sin tur mer utrymme för att arbeta med framtidsfrågor. Men rent konkret just nu håller vi till exempel på att arbeta med en stor plan för Ulvsunda, där ett industriområde ska omvandlas till bostadskvarter. Till slut, hur hoppas du att Stockholm upplevs om 20 till 30 år? – Jag hoppas att stadens grundläggande struktur finns kvar, det vill säga de stora vattenrummen, den sammanhållna innerstaden och tydliga landmärken. Det kommer säkert att tillkomma höghus, men de måste placeras med stor omsorg. Det handlar inte om att vara emot höghus, utan om hur och var de byggs. – Jag hoppas också att ytterstaden har blivit bättre sammanlänkad och mer genomtänkt planerad, med nya noder, bättre offentliga rum och högre ambitioner, även längre ut. Stadens struktur kan bidra till att binda samman människor och där finns fortfarande mycket att göra. Fakta Namn Henrik Nerlund Familj Gift med Lina Goldman som är arkitekt. Tre barn: 14, 11 och snart 6 år gamla. Utbildning Fil. lic. i arkitekturhistoria. Jobb Kanslichef och sekreterare för ”Rådet till skydd för Stockholms skönhet”. Aktuellt Expert i SVT-serien ”Så byggdes Sverige”, ny ledamot i styrelsen för Moderna Museet. Fritidsintressen Läsning, matlagning, längdskidor. Tre favoritplatser i Stockholm Pålsundsparken vid Söder Mälarstrand, Triangelplatsen i Gamla Enskede, Kungsgatan vid Kungstornen. Fakta Rådet till skydd för Stockholms skönhet Skönhetsrådet fungerar som ett fristående expertorgan i Stockholms stad som granskar och kvalitetssäkrar stadsbyggandet. I rådet sitter 13 experter med olika bakgrund som ger staden en ”second opinion” på alla planer inför politikernas beslut. I rådets uppdrag finns också att föra stadsbyggnadsdebatt och komma med egna förslag.

Riksröse 239a vid glaciären Sállajiegŋa i Sulitelmamassivet har fått en ny hjärtsten. Foto: Dan Norin Sveriges riksgränser vilar på historiska grunder. Deras sträckningar behöver vara tydliga, såväl i terrängen som i sina definitioner. Under åren 2020–2024 har speciella gränskommissioner vid svenska Lantmäteriet och norska Kartverket genomfört en översyn av riksgränsen mellan Sverige och Norge. Landdelen av riksgränsen mellan Sverige och Norge från Idefjordens västra strand i Bohuslän upp till Treriksröset är 1632 kilometer lång. Det gör den till den längsta landgränsen i Europa. Sträckningen är huvudsakligen definierad som raklinjer, men på sammanlagt 76 kilometer utgörs gränslinjen av kroklinjer i sjöar eller så följer den olika vattendrag eller dalar. Landdelen av riksgränsen mellan Sverige och Finland följer till största delen vattendragen Könkämäälven, Muonioälven och Torneälven. Längs riksgränsen mot Norge finns det 641 riksrösen, vars lägen i terrängen definierar de flesta av gränslinjens raklinjer. Riksrösena utgörs huvudsakligen av runt 1,5 meter höga torrmurade stenrösen med en imponerande hjärtsten i mitten. För att tydliggöra sträckningen mellan riksrösena förbinds dessa (under trädgränsen) av en fem meter bred upphuggen gränsgata. "Det gör den till den längsta landgränsen i Europa" Riksrösena och gränsgatan behöver kontinuerligt skötas och med jämna mellanrum (ungefär vart 25:e år) genomförs ett mer omfattande arbete i form av en översyn av respektive riksgräns. Arbetet med den senaste översynen av riksgränsen mellan Sverige och Norge utfördes 2020–2024. Kvalitetskraven på riksgränsens definition och återgivning i olika geodata har ökat. Den nya översynen har därför även haft fokus på att tydliggöra sträckningen i sjöar och vattendrag och hur raklinjerna som ansluter sjöar och vattendrag till närmaste riksrösen är definierade. Översynens genomförande 39 kilometer av riksgränsen mor Norge följer små vattendrag. Foto: Dan Norin En riksgränsöversyn utförs av en gränskommission som utses av regeringen tillsammans med en motsvarande kommission i grannlandet. Gränskommissionerna för översynen av riksgränsen mellan Sverige och Norge 2020–2024 är belägna vid Lantmäteriet och norska Kartverket. Dessa myndigheter har även bistått med mycket praktiskt arbete vid fältarbetet och med dokumentationen. Arbetet under översynen har delats upp mellan Sverige och Norge så att Sverige har ansvarat för den norra delen, från riksröse 185B i höjd med Valsjöbyn i norra Jämtland upp till Treriksröset. Norge har då ansvarat för den södra delen och arbetena har genomförts utifrån gemensamt fastslagna riktlinjer. Uppkomna frågeställningar har på ett smidigt sätt hanterats genom kontinuerliga kontakter och med god insyn i varandras arbeten. Fältarbetet under översynen har varit omfattande. Förutom riksrösena finns det även andra gränsmärken som tydliggör gränsens sträckning, men inte definierar gränslinjens läge. Ett exempel på sådana gränsmärken är de skyltar som är uppsatta där vägar och vandringsleder korsar riksgränsen. Ett annat exempel är ytterligare stenrösen som är mindre än riksrösena och som kallas utliggare. Totalt har fältarbetet omfattat att rengöra riksrösena, utliggarna och andra markeringar vid behov stapla om rösena måla om övre halvan av rösena gula fylla i inskriptioner på hjärtstenarna med svart färg (där det kan vara speciellt knepigt med de kungliga monogrammen för de svenska och dansk-norska kungarna Adolf Fredrik och Fredrik V, vilka finns på riksrösena från 1700-talet) ersätta avbrutna och försvunna hjärtstenar ersätta eller måla utslitna skyltar röja den fem meter breda gränsgatan mäta in alla gränsmärken. Under arbetena med stenrösena har det uppskattningsvis staplats över 1000 ton sten och gått åt 3000 liter färg. 18 hjärtstenar visade sig vara avbrutna och har ersatts med nytillverkade hjärtstenar med Carl XVI Gustafs och Harald V:s monogram. Förutom högst varierande väderlek har fältarbetet inneburit fysiska utmaningar som långa vandringar med mycket packning i krävande fjällterräng. För att ta sig till de mer svårtillgängliga delarna av riksgränsen har fältpersonalen använt sig av helikoptertransporter. En speciell utmaning under 2021 var den då pågående pandemin, som innebar vissa restriktioner i hur fältarbetet kunde utföras samt behov av specialtillstånd från norska myndigheter för att få passera nationsgränsen. Gränskommissarierna vid översynen 1929-1930 inspekterar Riksröse 76. Bild: Lantmäteriet Dokumentationen ska fastställas Dokumentationen från översynen av riksgränsen mellan Sverige och Norge 2020–2024 färdigställdes under 2025 och överlämnades till utrikesdepartementen i Sverige och Norge. För närvarande pågår en process för att slutligt fastställa den och sedan göra en diplomatisk skriftväxling mellan länderna. Översynen är den första översyn där dokumentationen finns tillgänglig i en officiell digital version. All information om gränslinjens sträckning och om gränsmärkena finns i en fil skapad i formatet Geography Markup Language (gml). Denna digitala version kommer fram till nästa översyn om 25 år vara den officiella riksgränsen att använda för offentligt bruk. Filen kompletteras av heltäckande textbaserade dokument, vilka även finns upptryckta i bokform och här ingår en beskrivning av översynen och dess genomförande en fullständig beskrivning av riksgränsens sträckning översiktskartor över sträckningen kartor över sträckningen i sjöar och vattendrag gränsmärkesbeskrivningar för alla 1095 gränsmärken. Kvalitetsförbättringar Helikoptertransport var nödvändig i delar av fjällvärlden. Foto: Dan Norin Inmätningen av riksrösena och övriga gränsmärken har skett med satellit­teknik (GNSS), där Swepos Nätverks-RTK och motsvarande norska tjänst huvudsakligen har använts. På grund av bland annat den nu digitala redovisningen har det varit nödvändigt att förtydliga gränslinjens sträckning i sjöar och vattendrag och i anslutning till dessa. Idag är dessa sträckningar bara redovisade i gamla gränskartor i pappersform. Ovannämnda insatser medför att lägeskvaliteten för riksgränsen i registerkartan kommer att kunna förbättras ordentligt när dokumentation är fastställd. Motsvarande kvalitetsförbättring gäller även för riks­gränsen i den geografiska informationen från Lantmäteriet och norska Kart­verket samt i olika karttjänster. Visningen av riks­gränsens läge i olika geodata och kartapplikationer har möjlighet att bli tydliga och entydiga, även vid hög detalje­rings­grad. Väl underhållna och entydiga riksrösen samt en uppröjd gränsgata tydliggör riksgränsens defini­tion och läge till nytta för allmänhet, besöksnäring och myndigheter. På sikt är det även ett vårdande av ett fascinerande kulturarv och ett bidrag till att det fredliga förhållandet mellan staterna kan bibehållas. Text: Dan Norin Geodet Geodetisk expert och sekreterare i den svenska riksgränskommissionen Sverige-Norge 2020–2024 Lantmäteriet

Att förändra samhället tillsammans Varje dag passerar omkring 200 000 människor Stockholms centralstation, navet i det svenska järnvägsnätet, där 80 % av landets tåg startar, passerar eller slutar sin resa. Men stationens kapacitet närmar sig redan gränsen, och med en förväntad ökning av tågtrafiken på 50 % de kommande 20 åren krävs förändring. Lösningen är Centralstaden, ett omfattande stadsbyggnads- och överdäckningsprojekt. Jernhusen, Stockholm stad och Trafikverket delar erfarenheter, insikter och lärdomar från ett projekt med komplexitet och långsiktiga ambitioner. När dagens infrastruktur möter morgondagens behov Peter Huledal på Trafikverket berättar att det är flera stora investeringsprojekt på gång på järnvägssträckor runt Stockholm. Målsättningen är att järnvägen ska rymma en ökad trafik, speciellt i högtrafik, men enligt de nuvarande prognoserna kommer Stockholms centralstations maxkapacitet uppnås redan i mitten av 2030-talet. – Man pratar ofta om investeringar som enskildheter i systemet, men det måste fungera som ett system, säger Peter Huledal. Han beskriver att Stockholm central är byggd för lokdragna tåg och genomgående pendeltåg, men att merparten av tågen som går där idag är av motorvagnstyp och vänder på stationen. Lösningen är att anpassa anläggningen för dagens trafik och skapa längre, rakare och bredare plattformar. På Tomteboda bangård byggs även ny anläggning för service, korttidsuppställning och vändning av tåg. En överdäckning skapar förutsättningar för en utbyggd station med förbättrad resenärsservice och bidrar samtidigt till en mer sammanhängande stad genom att barriäreffekten, som spårområdet idag utgör, bryts. Planen möjliggör ett nytt centralt stadsområde och bidrar till en upprustning av de omkringliggande kvarteren. – Stationen har verkligen bidragit till stadens framväxt, historiskt sett, säger Anna Arén på Stockholms stadsbyggnadskontor. Den är stadens hjärta och den har varit lite som en baksida. Nu ska vi förhoppningsvis ge tillbaka platsen dess betydelse. Tre aktörer i ett gemensamt projekt Trafikverket har ansvar för spår, plattformar och dialogen med tågoperatörerna, medan Jernhusen som fastighetsägare ansvarar för bebyggelsen och stationsområdet. Tillsammans har de ansvar för logistiken och personflöden inom stationen, medan Stadsbyggnadskontoret tillsammans med Trafikkontoret har ett ansvar för trafik- och rörelseflöden i staden. Stadsbyggnadskontoret har som uppgift att bevaka stadsmiljön, säkerställa att projektet passar in i stadsbilden och de allmänna rummen, samt hantera dialogen med sakägare och andra berörda, bland annat under plansamråd. – Vi bevakar att det är en demokratisk process, det är vårt ansvar, lägger Anna Arén till. Att bygga utan facit Daniel Markström på Jernhusen efterlyser relevanta referensprojekt, men både de och Stadsbyggnadskontoret konstaterar att sådana är svåra att hitta. Jernhuset lyfter att de har ett internationellt kontaktnät, men att stora skillnader mellan lokala regelverk samt att många europeiska stationer är så kallade “säckstationer” där tågen vänder, försvårar jämförelser med Stockholm som är en genomgångsstation. Stadsbyggnadskontoret hänvisar till överdäckningar i bland annat Paris och London. Utmaningen med att ha en överdäckad station där det tillåts att farligt gods transporteras är dock inte någonting som vare sig Stadsbyggnadskontoret eller Jernhusen sett på andra platser. Trafikverket ser däremot liknande projekt som kan ge lärdomar, bland annat Västlänken i Göteborg, Citybanan i Stockholm och Citytunneln i Malmö, där stationer byggts under mark. – Från Getingmidjan kan vi lära oss hur vi har en bra dialog med operatörerna, för där jobbade vi tidigt med att anpassa operatörernas upplägg, säger Peter Huledal gällande renoveringen av de två spåren söder om Stockholm central. Sociala, ekologiska och klimatmässiga avtryck – Att främja hållbart resande är utgångspunkten för att stationen ska utvecklas, säger Martin Styring på Stadsbyggnadskontoret. Det görs även lokalt i området genom att man uppmuntrar och ger mer plats för fotgängare och cyklister. Arbetet med social hållbarhet fokuserar på att skapa en tryggare, mer välkomnande och mer levande miljö, i ett område som i dag upplevs som ogästvänligt, med ambitionen att skapa nya mötesplatser och göra området till en målpunkt. Stockholms stad har en metod för socialt värdeskapande i detaljplaner som utgår från målen för Stockholms översiktsplan. De jobbar med frågor om rörlighet, trygghet och kvalitativa friytor som konkretiseras i mätbara mål och används som ett verktyg för att utvärdera gestaltningen genom hela processen. Parallellt pågår arbete med grönska, dagvattenhantering och ekosystemtjänster för att stärka platsens ekologiska värden. Järnvägsträdgården bildar en grön mötesplats. Visionsbild: Tmrw Utvecklingen av Centralstaden styrs av Jernhusens klimatmål om halverad klimatpåverkan till 2030 och klimatneutralitet till 2045, med fokus på optimerade konstruktioner, genomtänkt materialanvändning och livscykelperspektiv. – Vi hade ett skede i processen där vi var tvungna att stoppa projektet för att halvera mängden stål, för att sänka den inbyggda klimatbelastningen, säger Anna Bergström. Parallellt planeras tekniska system för att öka energieffektiviteten och skapa förutsättningar för egen energiproduktion. Byggnaderna ska miljöcertifieras enligt BREEAM-systemet och ny kunskap i branschen vägs kontinuerligt in. Arbetet följs upp genom successiva mål i projektets olika skeden och ett kvalitetsprogram för stationsnära stadsutveckling baserat på de globala målen. – I plansamrådets gestaltningsprogram har vi inte angivit någon kulör eller materialspecifikation, just för att vi ska kunna använda återbruk så långt det går i framtiden, vi pratar om ton och textur istället, säger Anna Bergström. som ett exempel på flexibla lösningar för ett hållbart arbete över tid. Att planera för det oväntade En fortsatt central fråga i projektet är riskerna kopplade till transporter av farligt gods på den järnväg som planeras att överdäckas. Parallellt pågår ett bredare arbete med hotbilder, totalförsvar och beredskap. Arbetet intensifierades efter invasionen av Ukraina 2022 men lyftes även av länsstyrelsen under samrådet. Projektet utgår från flera lägen: normalläge, kris, förhöjd beredskap eller krig, där en utmaning är att ingen riktigt vet vad som är rimligt i respektive scenario. – Här händer det mycket hela tiden, säger Daniel Markström och syftar både på det pågående arbetet och på nya lagar och föreskrifter inom områden som skyddsrum, utrymning och beredskap. För att möta osäkerheterna planeras dock för multifunktionella lösningar som kan anpassas efter olika scenarier. Samarbete och kommunikation som strategiska framgångsfaktorer Kommunikation och samarbete lyfts av alla aktörer som centrala lärdomar och värdefulla medskick. – Kostnaderna för den intellektuella verksamheten för att förbereda och möjliggöra byggandet är större än kostnaderna för själva byggandet, tar Peter Huledal upp. I en normal kalkyl utgår man från en mängdförteckning för byggnationen och sedan lägger man på en procentsats för det intellektuella; utredning, projektering, byggledning, planering av logistik och så vidare. Här behöver vi göra tvärtom. Att vi har samordnad planering och att vi har ett samarbete mellan alla delar, som fungerar hela vägen, det är helt avgörande. Stadsbyggnadskontoret framhåller tidig planeringsdialog, en form av extra mindre samråd, med länsstyrelsen och andra viktiga parter som en ny metod för att hantera de största knäckfrågorna redan i ett tidigt skede. Det skapar ett tillfälle för att tidigt yttra sig och bedöma vad som är möjligt och vad som är rimligt. De lyfter också vikten av en gemensam målbild tidigt i processen samt delaktighet i projektet. Där får de medhåll av Jernhusen som även beskriver relationsarbetet i form av att skapa tillit som en nyckel till att kunna diskutera svåra frågor och öppna upp för kompromisser. – Under samrådstiden så la vi väldigt mycket energi på att ha personliga möten med intressentgrupper, berättar Daniel Markström och lyfter vikten av att sitta ner tillsammans, lyssna och förklara för att skapa förståelse och tilltro. Att tro på projektet och inspirera andra är centralt, med målet att skapa stolthet och vilja att genomföra förslaget. – Framgång uppstår när man kan få jag och ni att bli ett vi istället, sammanfattar Daniel Markström. Nils Ericsons plan blir en del av ett grönt rörelsestråk och får nytt liv med flera funktioner. Visionsbild: Tmrw Tidens betydelse i stora projekt Peter Huledal betonar att den största osäkerheten i projektet är beslutsfattandet, där tydliga och långsiktiga beslut är avgörande. Även Jernhusen understryker vikten av att våga ta långsiktiga beslut och lyfter Nya Karolinska som exempel där en blocköverskridande överenskommelse gjordes. Tidsplanen sträcker sig till mitten av 2040-talet, och Daniel Markström framhåller vikten av projekt som ger framtidstro och riktning i dagens Sverige. Han understryker: – Vi har inte mött på någon som tycker att vi inte ska satsa på svensk järnväg och hjärtat i svensk järnväg måste fungera. Det går inte att resa mer hållbart. Peter Huledal konstaterar att ett beslut om finansiering för bland annat förbättrade spår och plattformar är nödvändigt för att Trafikverket ska kunna godkänna detaljplanen med den föreslagna överdäckningen. Detta eftersom en överdäckning utan samtidig ombyggnation av spåren skulle låsa den gamla anläggningen, vilket strider mot järnvägens riksintresse. Han konstaterar: – Det kan vara så att det är just oförmågan att ta olika beslut samordnat som gör att det inte blir möjligt att överdäcka. Peter Huledal beskriver att tidsplanen formats utifrån en avvägning mellan olika intressen, samtidigt som det långa projektet är en förutsättning för att minimera påverkan för tågresenärerna och trafiken. Det ger tid att planera för anpassningar och förändringar för tågoperatörerna. Ombyggnationen ska främst ske med partiella avstängningar, så att övriga spår kan trafikeras utan större begränsningar, för att inte påverka hela landets resenärsmarknad. Både Jernhusen och Stadsbyggnadskontoret lyfter fram att långa processer riskerar att tidigare utredningar eller beslut blir överspelade, lagstiftning ändras eller ekonomiska förutsättningar skiftar. De betonar också att kontinuitet blir en utmaning, då det är viktigt att behålla kompetens och kunskap över tid. Samtidigt lyfter Anna Arén fram att projektets långa process, tillsammans med dess omfattning och centrala placering, har möjliggjort en påverkan på detaljplaner i närområdet och dragit igång flera andra frågor och processer. När komplexitet kräver mer än teknik – Sådana här stora svåra projekt, det spelar ingen roll hur mycket tekniskt man kan, de blir inte av om inte det finns en genuin drivkraft att det ska hända, säger Anna Bergström. Då måste man gå ifrån regelverket ibland och man måste hitta nya sätt att jobba, fortsätter Anna. Annars hade vi kunnat sluta hundra gånger på den här tiden som jag varit här. – Det svåraste av allt det är kommunikation mellan människor; att få den att fungera, att man förstår varandra och att man lyckas kommunicera budskapet. Att man lyckas få det att landa, att man lyckas få personer att förstå och ta till sig det samt skapa en vilja. Kommunikation och relationer, det är det absolut svåraste. Det jobbar vi med hela tiden och det är vad samhällsbygge mycket grundar sig på, säger Daniel Markström. Vissa kanske har en övertro till att det handlar om matematik, tekniska lösningar, ritningar och beskrivningar. Att förflytta samhället handlar om relationer och kommunikation kring en gemensam vision. Tidslinje: 2015 - Samtal mellan Trafikverket, Jernhusen och Stockholms stad för att forma gemensamma mål och visioner 2016 - Start av planarbetet för att pröva en struktur för området 2019 - Stadsbyggnadskontoret gjorde en tidig planeringsdialog med utvalda remissinstanser för att få en förståelse för projektets möjlighet till genomförande samt klarlägga vilka som är de mest kritiska frågorna 2021 - Jernhusen arrangerade med Sveriges arkitekter ett parallellt uppdrag för att skapa utvecklingsförslag för området 2023 - Trafikverket började ta fram systemhandlingar för att säkerställa genomförbarheten, förstå kostnaderna och ta fram en tidsplan för att kunna samordna med andra aktörer 2025 - Stadsbyggnadskontoret genomförde ett plansamråd för att allmänheten och berörda parter skulle kunna ge input i projektet 2027-2028 - En granskning av detaljplanen är planerad 2029-2030 - Förhoppningen är att detaljplanen är antagen och att byggstart sker Ca 2045 - Uppskattning för när området planeras vara färdigbyggt De intervjuade: ● Martin Styring är ansvarig stadsplanerare för detaljplanen sedan sommaren 2025, på Stadsbyggnadskontoret, Stockholms stad. Foto: Elsa Smeds ● Anna Arén är stadsplanerare och enhetens teamledare på Stadsbyggnadskontoret i Stockholm. Hon stödjer detaljplanearbetet och bidrar med kontinuitet, då hon följt projektet från start. Foto: Elsa Smeds ● Peter Huledal är utredningsledare på Trafikverket och har lett utredningen sedan 2023, med 15 års erfarenhet inom myndigheten. Foto: Privat ● Daniel Markström är regionchef på Jernhusen i Stockholm och jobbar med projektutveckling för Centralstaden sedan 10 år tillbaka. Foto: Jonas Eriksson ● Anna Bergström är projektutvecklare på Jernhusen och har varit med i projektet sedan drygt 8 år tillbaka. Text: Julia Nordholm Omslagsfoto: Flygbild från söder kvällsvy - Samrådsförslaget. Foto: Tmrw

Från tunnelbanans historia till framtidens stadsutveckling och vägen från studier till arbetsliv. När Structorstiftelsen och Samhällsbyggarna arrangerade EXDAY’26 i Stockholm samlades samhällsbyggnadsstudenter från årskurs 4 och 5 vid KTH för en kväll fylld av inspiration, framtidsperspektiv och möten med branschen. I den historiska miljön på Westmanska Palatset samlades studenter, alumner och talare för föreläsningar och samtal om samhällsbyggandets utveckling och möjligheter. Kvällen modererades av Peter Collin, Structorstiftelsen, och inleddes av Per Fladvad, ordförande i Structorstiftelsen, som berättade om stiftelsens arbete och engagemang för framtidens samhällsbyggare. Joanna Messmer, vd för Samhällsbyggarna, lyfte Samhällsbyggarnas roll som mötesplats för branschen och vikten av nätverk och engagemang tidigt i karriären. Martin Rörby, arkitekturhistoriker, berättade om hur Stockholms tunnelbana vuxit fram och utvecklats under sina 75 år, medan Per Ling-Vannerus, förvaltningschef på Nya Tunnelbanan, gav perspektiv på hur nya tunnelbanan planeras och varför den utformas som den gör. Alumnerna Johanna Forsberg från ELU Konsult och Magnus Andersson, slottsfogde från Kungl. Djurgårdens förvaltning, delade med sig av sina resor från studier till arbetsliv och hur deras karriärer utvecklats därefter. Kvällen avslutades med framtidsråd och lyckoönskningar till studenterna från Björn Berggren, skolchef vid ABE-skolan på KTH, följt av mingel, underhållning av Christoffer Nyqvist samt middag med sång. EXDAY arrangeras årligen för studenter i årskurs 4 och 5 på Samhällsbyggnads- och Väg och Vattenbyggnadsprogrammen vid Chalmers, KTH, Lunds Tekniska Högskola och Luleå tekniska universitet. Det är en kväll där studenterna får inspiration inför sin framtida karriär, träffa alumner, ta del av underhållning och äta en god middag. EXDAY är helt kostnadsfritt för studenterna och arrangeras av Structorstiftelsen i samarbete med Samhällsbyggarna. Foto: Rosie Alm

Flera dagvattendammar i Uppsala kommun har de senaste åren haft återkommande problem med kraftig tillväxt av trådalger. Förutom att påverka det estetiska intrycket försvårar algmattorna skötseln och riskerar att avsevärt öka underhållskostnaderna. Vi genomförde därför en studie under våren 2025 inom ramen för RISE-projektet SODA – Samverkan för hållbart omhändertagande av dagvatten och skyfall på kvartersmark – för att undersöka varför vissa dammar drabbas hårt medan andra förblir relativt opåverkade. Studien omfattade fyra dagvattendammar samt en referensdamm utan noterade algproblem. Genom fältobservationer, vatten- och algprovtagning, laboratorieanalyser och litteraturstudier analyserade vi sambanden mellan vattenkvalitet, fysisk utformning, ekologiska faktorer och skötselrutiner. Resultaten visar att överdriven algtillväxt inte kan förklaras av en enskild orsak. I stället handlar det om ett samspel mellan flera faktorer. Hög fosforhalt i vattnet framträdde som en viktig drivkraft, särskilt i kombination med låg förekomst av akvatiska växter som kan ta upp lösta näringsämnen. Vissa fysiska egenskaper, såsom onaturlig form, botten av sten eller betong samt begränsad vegetation runt dammarna och i grunda zoner, verkar också vara parametrar som kan förstärka algtillväxten. Det är dock viktigt att poängtera att trådalger ofta inte påverkar dagvattendammarnas funktion som partikelavskiljande sedimentationsbassänger – deras primära syfte i dagvattenreningen. Vattenvegetationen spelar en viktig roll som konkurrent om näring och ljus och bidrar samtidigt till att stabilisera ekosystemet. Dammar med rikligare växtlighet uppvisar generellt mindre algproblem, vilket pekar på betydelsen av biologisk mångfald och genomtänkt utformning. Våra analyser visar också att artsammansättningen i algsamhällena varierar och att vissa arter trivs även i sura miljöer, vilket ytterligare försvårar planeringen av lämpliga skötselåtgärder. Dagvattendamm i Elsa Eschelssons Park i Rosendal, Uppsala Studien har dock haft vissa begränsningar. Variationer i dammarnas ålder, konstruktion och avrinningsområden, liksom en begränsad provtagningsfrekvens, har försvårat jämförelser mellan anläggningarna. Trots detta ger arbetet värdefulla indikationer för framtida planering och förvaltning. Rekommenderade åtgärder omfattar utformning av dammar med vegetationsklädda skyddszoner och införande av adaptiva underhållsstrategier, där åtgärder anpassas efter lokala förutsättningar. Därutöver är tydlig kommunikation mellan berörda aktörer och strukturerade skötselrutiner avgörande för långsiktig funktion. Att samtidigt öka kunskapen om dagvattendammarnas funktion och utforma dem så att de samspelar bättre med hur människor använder miljön kan bidra till mer hållbart beteende och bättre långsiktig funktion. En central slutsats är att dagvattendammar inte enbart bör betraktas som tekniska anläggningar, utan som ekologiska system. För att minska risken för algblomning krävs ett helhetsperspektiv där hydrologi, näringsflöden, växtsamhällen och drift samspelar. Vi hoppas att kunskapen från studien kan bidra till mer robusta och hållbara dagvattenlösningar – och i förlängningen dammar som både fungerar bättre och kräver mindre akut underhåll. Läs hela examensarbetet Text: Margarita Judina och Monica Andrea Vargas-Solla, KTH

Alla vägar i föreningen går direkt eller via någon annan väg ner till stranden vid medelhavet. Foto: Kristina Månsson Efter att i mer än 40 år arbetat med fastighetsbildningsfrågor i olika roller och positioner tyckte jag det var intressant att komma med i en styrelse för en vägförening. Föga anade jag då vad som väntade. Den vägförening jag är sekreterare i omfattar ett tiotal byggnadsplaner för fritidsbebyggelse från 1970-talet nära Östersjön i det område som kallas Österlen. Många människor söker sig till den långsträckta stranden nedanför området, särskilt på sommaren då parkering kan vara ett problem. En första lantmäteriförrättning påbörjades 1974 enligt Lagen om enskilda Vägar (EVL) då samtliga markägare/exploatörer tyckte att det var viktigt att hålla ihop området som en samlad enhet där det fanns oexploaterad mark mellan tomterna. Enligt EVL var taxeringsvärdena som fördelningsgrund. I förrättningen angavs att vägföreningen skulle ansvara för skötseln av vägarna och de allmänna platserna inom båtnadsområdet. De allmänna platserna var till stor del skog inom tio privatägda fastigheter. Dessa fastigheter beskrevs som belastande. Någon anteckning om belastningen gjordes inte i fastighetsregistret på berörda fastigheter. Totalt kom vägföreningens båtnadsområde att bestå av ca 350 000 kvadratmeter grönområden, 15 000 kvadratmeter vägnät fördelat på sex vägar. Alla vägar går direkt eller via någon annan väg ner till stranden vid havet. Föreningen har för närvarande 220 delägande fastigheter, varav de flesta har mer än en ägare. Ett tiotal av dessa fastigheter ägs av personer boende i Tyskland, Danmark eller Norge. De privatägda grönområdena ägdes från början och nu av ett tiotal olika ägargrupper. I samband med Anläggningslagens införande 1973 bestämdes att taxeringsvärden inte fick användas som fördelningsgrund. "Det blir vi i styrelsen som får ta deras frustration. De tror att inskränkningen bara kan tas bort. Det visar sig att kommunens politiker inte heller förstår problemet. De tycker att lite fler hus här och sär inom området inte spelar så stor roll." Åren gick och många fastigheter bytte ägare. Ägarbyten inom grönområden skedde främst genom överlåtelser från föräldrar till barn. 2016 ville ägarna till en av de belastande fastigheterna avstycka ett antal lotter för bebyggelse. Deras första yrkande avsåg ett område som var beskrivet som hedmark. Länsstyrelsen avstyrkte detta för att de vid en inventering funnit att det fanns ett antal rara växter. Ägarna återkom med en ny ansökan om avstyckning på en annan del av fastigheten. I den nya ansökan på ett annat område inom fastigheten begärde de att det tidigare lantmäteriförrättningen skulle omprövas så att de nya styckningslotterna inte belastas av vägföreningens skötselansvar samt att nya andelstal fastställs. Under den nya förrättningen upprepade förrättningslantmätaren det beslut som fattats i tidigare förrättning om föreningens ansvar även för de allmänna områdena. Detta var en överraskning för de flesta under förrättningshandläggningen, även för de som ägde någon belastande fastighet. Många undrade vad det innebar i praktiken. Förrättningslantmätaren konstaterade att föreningsstämman beslutar om nivån på skötseln som sedan ska utföras av styrelsen. Föreningen ska stå för alla kostnader medan fastighetsägarna ska få intäkterna. Förrättningen genomfördes så att den belastning som fanns på de delar av fastigheten som styckades av togs bort. Förrättningslantmätaren konstaterade att alla delägare i vägföreningen blev av med tillgång till de grönområden som avstyckades och ska ersättas för den förlusten. Den vinst som uppstod för ägarna till styckningslotterna ska delägande fastigheter ha del av. Vid första föreningsstämman efter förrättningen tog styrelsen upp frågan om nivån på hur grönområdena ska vara. Tre alternativ diskuterades. Stämman beslutade om ett mellanalternativ som innebar att stigarna mellan vägarna ska hållas öppna, att en viss gallring ska ske av träd inom området och att allt arbete ska ske i samverkan med fastighetsägarna. För trädgallring ska en expert inom skogsvård anlitas. Stämman beslutade också om att föreningen skulle ansöka om medlemskap i Södra Skogsägarna för att få rådgivning, utförande av avverkning samt köp av virket. Men för att de ska ta på sig uppdraget krävde Södra Skogsägarna att ett ”arrendeavtal” ska träffas mellan dem och respektive fastighetsägare. Dessutom träffade föreningen ett ettårigt avtal med grönområdesägarna om gallring, ibland med särskilda villkor. Ägarna till en av fastigheterna ville inte ingå ett sådant avtal. Gallringen på den fastigheten fick därför i samråd med fastighetsägarna genomföras av ett företag som tidigare utförs vissa mindre röjningsuppdrag inom området. I samband med gallringen fick angränsande tomter markera om de ville ha särskilda träd borttagna. Dessa önskemål var i de flera fall större än vad som var behövligt ur skogsvårdssynpunkt, vilket skapade en del missnöje. Gallringen genomfördes successivt under tre år av Södra Skogsägarna, som också köpte in virket. Vägföreningen stod för alla kostnader medan markägarna fick alla intäkter. Inom föreningen tyckte vi att den ekonomiska fördelningen var oskäligt så vi undrade hur skötseln och fördelningen av kostnader och intäkter hade gått till tidigare eftersom det helt uppenbart hade skett vissa röjningar före 2017 års förrättning. Eftersom de allra flesta i styrelserna mellan åren 1980 och 2017 inte längre levde gick vi i styrelsen igenom protokollen från styrelsernas sammanträden och föreningsstämmorna under den tidsperioden. Inte någonstans nämns skötseln av grönområdena. Vi konstaterade att styrelserna under den perioden till största delen bestod av de som ägde större delen av grönområdena. Vår gissning är att var och en skötte sin mark själv. De borde då ha tagit såväl kostnaderna som intäkterna själva. Vi vände oss till REV för att höra deras åsikt och fördelning av kostnader och intäkter. De kunde bara upprepa det som står i förrättningsbeslutet dvs inte preciserat om det är brutto- eller nettointäkter som markägarna ska få. Nu sker det fler och fler ägarbyten av de belastande fastigheterna. Från styrelsen tar vi alltid kontakt med de nya ägarna för att informera om gällande bestämmelser. De har ofta svårt att förstå det och ifrågasätter detta. Flera har begärt planbesked för nybyggnad för fritidsbebyggelse inom de områden som är belastande. Syftet med grönområdena i detaljplanerna är att det inte ska vara så tätt mellan husen. När nu obebyggda grönområden säljs för ett par miljoner kronor vill de nya ägarna åtminstone försöka tjäna på sitt köp. De kanske inte ens fick information om att det fanns en inskränkning i förfoganderätten eftersom det inte finns några uppgifter i fastighetsregistret. Det blir vi i styrelsen som får ta deras frustration. De tror att inskränkningen bara kan tas bort. Det visar sig att kommunens politiker inte heller förstår problemet. De tycker att lite fler hus här och där inom området inte spelar så stor roll. Men vad blir då kvar? En villamatta? Inom området finns också parkeringsplatser som inte ingår i gemensamhetsanläggningen eftersom de inte var fullt utbyggda vid något av förrättningstillfällena. En av parkeringsplatserna beskrivs som att den fullt utbyggd skulle kunna ha 200 parkeringsplatser. I dagsläget är den utbyggd till hälften. På denna utbyggda del finns en kommunal teknikanläggning som också innehåller en allmän toalett tillgänglig för vandrare längs Skåneleden. Kommunen har en andel i gemensamhetsanläggningen för sin byggnad och en andel för likadan anläggning i den andra änden av vägsystemet. Problemet med denna stora parkeringsplats är att den varken ingår i gemensamhetsanläggning eller är belastande. Vem ska då ansvara för underhållet speciellt eftersom den också fungerar som vändplan för till exempel sopbilar och snöröjningsfordon? Eftersom vi arbetar aktivt med röjning av stigar och långsiktiga planer för skogsskötseln och vägsystemet krävs det också en långsiktig ekonomisk plan. Med nuvarande medlemsavgift är det en utmaning att få ekonomin att gå upp från löpande skötsel, framtida större åtgärder avseende skogsskötseln och vägförbättringar. Det är inte alltid så attraktivt att vara med i en styrelse med dessa problem. Själv lämnar jag styrelsen efter åtta år och mera kunnig om flera svagheter i den befintliga juridiska strukturen. Text: Ewa Swensson Tidigare förrättningslantmätare, utvecklingschef inom fastighetsbildningsdivisionen i Lantmäteriet samt överlantmätare i Uppsala, Västmanlands, Skåne och Hallands län

Har du eller någon du känner skrivit ett examensarbete som förtjänar att uppmärksammas? Då vill vi läsa det! Passa på att lyfta just din uppsats och ditt valda studieområde till en bredare publik. Skicka in examensarbetet som du ensam eller tillsammans med andra skrivit och delta i Samhällsbyggarnas prestigefyllda uppsatstävling! Samhällsbyggarna delar varje år ut pris till bästa examensarbete inom tre områden: Hållbart samhällsbyggande Fastighetsekonomi Fastighetsrätt Skicka in ditt eget arbete – eller tipsa en student du tycker borde uppmärksammas. Sista inlämningsdag är den 2 juli 2026. Bland alla uppsatser som lämnas in på våra lärosäten finns det många guldklimpar som bidrar till mycket kunskap till branschen och akademin. Samhällsbyggarna vill ta fasta på denna kunskapskälla och uppmuntra till fortsatt arbete för en hög kvalitet inom professionen oavsett det handlar om fortsatt arbete inom akademin, i den offentliga sektorn eller det privata näringslivet. Därför vill vi – bland annat genom priserna ­– kasta ett extra ljus på alla de hårt arbetande studenternas alster som vi är övertygade om kan bidra med mycket till bransch och akademi. Priserna för bästa examensarbeten delas ut under Samhällsbyggnadsdagarna – årets stora samling av och för hela branschen. Vinner du förväntas du närvara under Samhällsbyggnadsdagarna den 12–13 oktober 2026 för att presentera ditt examensarbete samt delta på prisutdelningen. Tilldelas du hederspris har du möjlighet att presentera ditt examensarbete under ett webbinarium den 11 november 2026. Presentationer under SB-dagarna och webbinariet kommer att spelas in och publiceras i Samhällsbyggarnas kanaler.

Den 16 april arrangerade Structorstiftelsen tillsammans med Samhällsbyggarna EXDAY’26 i Luleå, en eftermiddag och kväll fylld av inspiration, möten och framtidsperspektiv för studenter vid Luleå tekniska universitet. I Vetenskapens hus samlades avgångsstudenter från civilingenjörsprogrammen i arkitektur och väg- och vattenbyggnad tillsammans med alumner. Kvällen inleddes med korta presentationer från Per Fladvad, Structorstiftelsen, och Joanna Messmer, Samhällsbyggarna. Programmet bjöd därefter på perspektiv från yrkeslivet, från personliga karriärresor till insikter om den pågående samhällsomvandlingen i norra Sverige. Alumnerna Ulrika Larsson från Lumire, Tommy Edeskär från Geoskills och Anneli Jonsson-Ölund från Luleå kommun delade med sig av sina resor från studier till första jobbet och hur karriären utvecklats därefter. Robert Ylitalo från Kiruna kommun gav en inblick i Kirunas industriella omställning och samhällsomvandling då och nu. Alexander Kult från Gällivare kommun lyfte perspektiv på hur samhällsomvandling övergår i långsiktig samhällsomställning. Kvällen avslutades med underhållning av Christoffer Nyqvist följt av middag och sång. EXDAY arrangeras årligen för studenter i årskurs 4 och 5 på Samhällsbyggnads- och Väg och Vattenbyggnadsprogrammen vid Chalmers, KTH, Lunds tekniska högskola och Luleå tekniska universitet. Det är en kväll där studenterna får inspiration inför sin framtida karriär, träffa alumner, ta del av underhållning och äta en god middag. EXDAY är helt kostnadsfritt för studenterna och arrangeras av Structorstiftelsen i samarbete med Samhällsbyggarna. Fotograf: Marcus Johnsson

Samhällsbyggnadsbranschen befinner sig i ett avgörande skede. Aldrig tidigare har vårt uppdrag varit så komplext, så samhällskritiskt och så tätt sammanvävt med frågor om klimat, säkerhet, digitalisering och långsiktig motståndskraft.   Vi verkar i projekt där digitala verktyg förändrar ansvar och beslutsfattande, där hållbarhet inte längre handlar om enskilda miljömål utan om robusta system som ska fungera även under störning, och där tekniska lösningar alltid är beroende av ekonomi, juridik och styrning. Ändå utbildar vi fortfarande många samhällsbyggare som om problemen vore linjära, rollerna tydliga och lösningarna avgränsade.   Det håller inte längre.   Den pågående dialogen mellan akademi och bransch kring framtidens utbildning pekar entydigt på samma sak: främsta problemet är inte kunskap, utan det är strukturellt. Våra utbildningar är i stor utsträckning uppbyggda kring discipliner, medan samhällsbyggandets verklighet organiseras kring system, beroenden och målkonflikter.   För samhällsbyggnadsbranschen får detta konkreta konsekvenser. När klimatmål ställs mot ekonomi, när säkerhetskrav påverkar öppenhet och tillgänglighet och när digitalisering både skapar effektivitet och sårbarhet, krävs mer än enbart teknisk skicklighet. Det krävs professionellt omdöme, systemförståelse och förmåga att fatta beslut i osäkerhet ofta utan tydliga facit.   Här måste vi vara självkritiska. Dessa förmågor tränas i dag för lite, för sent eller inte alls.   Samtidigt är lösningen inte att alla ska bli generalister. Samhällsbyggandet kommer även fortsättningsvis att vara beroende av djup specialistkompetens. Men framtidens projekt kräver team där olika kompetensprofiler kan kombineras och samverka där teknisk expertis, affärsförståelse, juridik, hållbarhetsstyrning och systemperspektiv möts i praktiken.   Detta ställer krav på ett nytt synsätt på utbildning. Inte som en isolerad leverans av färdig kompetens, utan som en samhällsinfrastruktur i sig. Hur vi utbildar samhällsbyggare påverkar vår förmåga att hantera klimatkriser, säkerhetshot och samhällsstörningar och i förlängningen samhällets långsiktiga motståndskraft.   Gränsen mellan utbildning och arbetsliv måste därför bli mer porös där vi kan träna på verklighetsnära problem. Det mest krävande är kanske att vi inte längre kan utbilda för en förutsägbar framtid. De mest avgörande kompetensbehoven i morgon är sannolikt sådana vi ännu idag inte vet något om. Just därför måste utbildningen utveckla omdöme, lärandeförmåga och systemförståelse snarare än färdiga svar.   Men detta är inte ett ansvar som akademin kan bära ensam. En omarbetad utbildning förutsätter att även branschen kliver fram genom att del verkliga utmaningar och samtidigt kunna acceptera att utbildning inte alltid levererar färdiga specialister, utan människor med förmåga att lära, samverka och ta ansvar över tid.   Framtidens samhällsbyggande avgörs inte bara i planhandlingar, kalkyler och investeringsbeslut. Det avgörs också i hur vi väljer att forma nästa generations professionella omdöme.   Frågan är inte om utbildningen måste förändras, utan hur vi gemensamt tar ansvar för att den gör det. Joanna Messmer Vd, Samhällsbyggarna

RADHUS PÅ LIDINGÖ, Christina Engdahl & Bo Göran Hellers, Balkong förlag, 2025 I slutet av 2025 utgavs en bok om radhus, speciellt på Lidingö, författad av två avdankade professorer från arkitektutbildningen på KTH - den ena, Christina Engdahl, med särskild kompetens inom bostadsplanering, den andra, undertecknad, med särskild erfarenhet av material och konstruktion. Båda har dessutom egen erfarenhet av boende i radhus på ön.   Inventeringen siktade till en fullständig förteckning av uppförda radhus, varav det finns drygt 1 750 fördelade på 44 radhusområden. Flertalet omfattar flera längor medan andra består av enstaka längor, som avgränsar annan bebyggelse, normalt av höghus. I genomsnitt innehåller ett radhusområde 40, i median 30 hus, vilket är relativt stora tal. Radhusen är byggda under 1908 – 2016, d v s under mer än ett sekel. Inget är ännu rivet. Underhållet präglas av stor ambition, men inte alltid ett så lyckat då fönster och dörrar bytts ut för bättre driftsekonomi men med avvikande estetik. Rådgivande arkitekter bör kunna anvisa bättre lösningar!   Några viktiga tendenser kan avläsas på Lidingö. På kontinenten byggdes radhus redan på 1800-talet, de äldsta så tidigt som redan i början av 1600-talet, i Paris. I stadsmiljö ersatte dessa den friliggande herrgården, ett högreståndsboende för barnfamiljer med tjänstefolk på 4 – 5 våningar. De äldsta radhusen i kvarteret Canada bryter radikalt med detta ideal. Husen är små, mindre än 100 kvm bostadsyta, byggda direkt för hantverkare och medarbetare i exploateringen av ön, inte för överklassen. I gengäld kan man avläsa arkitektens oro för monotonin i uttrycket. Denna bryts av med frontespiser och komplicerade gavelarrangemang av enhetliga hus. I nästföljande område, Tegen, går arkitekten, Jacob J:son Gate, ännu längre för att undgå upprepning, gavelhusen är helt avvikande med betydligt större bostadsytor. Först på 1940-talet, med det tredje området, Fatburen, lanseras ett helt annat ideal, nämligen att låta gavelhusen utgöra en enhetlig fortsättning av längan.   De äldsta radhusen byggdes hantverksmässigt. Canada har en murad källare, ovanpå vilken man har ställt en reveterad träkonstruktion. Efterhand som seklet fortskrider blir industrialiseringen tydligare, på byggnadsföretagens villkor. På ett motsvarande sätt utvecklas försörjningssystemen i boendet. Vatten hämtades i början från grundvattnet med egen fristående handpump på gårdsplanen. Eftersom tillgången på grundvatten är begränsad tvingades man med ökande befolkning tillgripa ytvatten, först från Kottlasjön, sedan från Mälaren via Stockholm. I dagens läge har ön dubbla försörjningslinjer med Stockholm. Vatten medför avlopp, som måste tas om hand, från början med budning, d v s hämtning med häst och vagn (förekom ännu på 1940-talet i min hemstad Borås), ersattes efterhand med WC, avloppsnät och hjälplig rening, som har byggts ut efterhand. Detta system har länge visat sin otillräcklighet, trots alla åtgärder. Är nästa steg en åtskillnad, en modern budningsteknik? På motsvarande sätt har värmeförsörjningen gått från individuella kakelugnar och kaminer, möjligen också en värmecentral för ett område, till den fjärrvärme från Värtaverket, som nu dominerar. Även elförsörjningen har centraliserats efterhand.   Materialinnehållet i radhusen har utvecklats på ett analogt sätt. Före 1965 råder stor variation med inslag av både organiska och oorganiska material. Efter 1965 dominerar trä i storskalig produktion, även i elementteknik, en konsekvens av miljonprogrammet, med enstaka luxuösa undantag (Gåshaga). Under tjugo år byggdes hela åtta områden med lättbetong, ett ursprungligen svenskt material som just nu håller på att erövra världen men har lagts ner i Skandinavien. Fem områden är byggda med lastbärande tegel, en attraktiv men numera ytterst ovanlig tillämpning. Härutöver har tio områden murstensbeklädnad. Tråkigt nog har tillverkningen av tegel i landet lagts ner, vilket minskar kompetensen på området för murverk. Även i Danmark sitter teglet trångt, trots att man där räknar med att försörja även den svenska marknaden.   I Sverige finns ungefär 300 000 radhus med ungefär 1 miljon boende. Detta är knappt 10 % av befolkningen. På Lidingö gäller drygt 10 % (I planeringen efter andra världskriget antogs 15 %.) Statistiken för landet, och för Lidingö, visar i grova drag att fördelningen mellan friliggande småhus, lägenheter, radhus är 45/45/10. I våra grannländer gäller för radhus, att Danmark har 15 % medan Finland, Norge och Island har hela 20 %. Speglar skillnaderna någon skillnad i attityd till boendet? I tätbefolkade länder som England och Irland är siffran 50 % eller mer i en strävan att hålla nere markbehovet. I gengäld får fler nöjet att bo i radhus! Från hantverk till industrialisering: radhusen förändrade uttryck Canada, 1907   Stureplatån , 1945 Gåshaga brygga , 1999 Höguddsvägen , 1968 Text: Bo Göran Hellers Professor emeritus i konstruktionslära vid KTH Ordförande Samhällsbyggarnas seniorutskott