Radhus på Lidingö – en inventering med tillhörande diskussion
- för 7 timmar sedan
- 3 min läsning
I slutet av 2025 utgavs en bok om radhus, speciellt på Lidingö, författad av två avdankade professorer från arkitektutbildningen på KTH - den ena, Christina Engdahl, med särskild kompetens inom bostadsplanering, den andra, undertecknad, med särskild erfarenhet av material och konstruktion. Båda har dessutom egen erfarenhet av boende i radhus på ön.
Inventeringen siktade till en fullständig förteckning av uppförda radhus, varav det finns drygt 1 750 fördelade på 44 radhusområden. Flertalet omfattar flera längor medan andra består av enstaka längor, som avgränsar annan bebyggelse, normalt av höghus. I genomsnitt innehåller ett radhusområde 40, i median 30 hus, vilket är relativt stora tal. Radhusen är byggda under 1908 – 2016, d v s under mer än ett sekel. Inget är ännu rivet. Underhållet präglas av stor ambition, men inte alltid ett så lyckat då fönster och dörrar bytts ut för bättre driftsekonomi men med avvikande estetik. Rådgivande arkitekter bör kunna anvisa bättre lösningar!
Några viktiga tendenser kan avläsas på Lidingö. På kontinenten byggdes radhus redan på 1800-talet, de äldsta så tidigt som redan i början av 1600-talet, i Paris. I stadsmiljö ersatte dessa den friliggande herrgården, ett högreståndsboende för barnfamiljer med tjänstefolk på 4 – 5 våningar. De äldsta radhusen i kvarteret Canada bryter radikalt med detta ideal. Husen är små, mindre än 100 kvm bostadsyta, byggda direkt för hantverkare och medarbetare i exploateringen av ön, inte för överklassen. I gengäld kan man avläsa arkitektens oro för monotonin i uttrycket. Denna bryts av med frontespiser och komplicerade gavelarrangemang av enhetliga hus. I nästföljande område, Tegen, går arkitekten, Jacob J:son Gate, ännu längre för att undgå upprepning, gavelhusen är helt avvikande med betydligt större bostadsytor. Först på 1940-talet, med det tredje området, Fatburen, lanseras ett helt annat ideal, nämligen att låta gavelhusen utgöra en enhetlig fortsättning av längan.
De äldsta radhusen byggdes hantverksmässigt. Canada har en murad källare, ovanpå vilken man har ställt en reveterad träkonstruktion. Efterhand som seklet fortskrider blir industrialiseringen tydligare, på byggnadsföretagens villkor. På ett motsvarande sätt utvecklas försörjningssystemen i boendet. Vatten hämtades i början från grundvattnet med egen fristående handpump på gårdsplanen. Eftersom tillgången på grundvatten är begränsad tvingades man med ökande befolkning tillgripa ytvatten, först från Kottlasjön, sedan från Mälaren via Stockholm. I dagens läge har ön dubbla försörjningslinjer med Stockholm. Vatten medför avlopp, som måste tas om hand, från början med budning, d v s hämtning med häst och vagn (förekom ännu på 1940-talet i min hemstad Borås), ersattes efterhand med WC, avloppsnät och hjälplig rening, som har byggts ut efterhand. Detta system har länge visat sin otillräcklighet, trots alla åtgärder. Är nästa steg en åtskillnad, en modern budningsteknik? På motsvarande sätt har värmeförsörjningen gått från individuella kakelugnar och kaminer, möjligen också en värmecentral för ett område, till den fjärrvärme från Värtaverket, som nu dominerar. Även elförsörjningen har centraliserats efterhand.
Materialinnehållet i radhusen har utvecklats på ett analogt sätt. Före 1965 råder stor variation med inslag av både organiska och oorganiska material. Efter 1965 dominerar trä i storskalig produktion, även i elementteknik, en konsekvens av miljonprogrammet, med enstaka luxuösa undantag (Gåshaga). Under tjugo år byggdes hela åtta områden med lättbetong, ett ursprungligen svenskt material som just nu håller på att erövra världen men har lagts ner i Skandinavien. Fem områden är byggda med lastbärande tegel, en attraktiv men numera ytterst ovanlig tillämpning. Härutöver har tio områden murstensbeklädnad. Tråkigt nog har tillverkningen av tegel i landet lagts ner, vilket minskar kompetensen på området för murverk. Även i Danmark sitter teglet trångt, trots att man där räknar med att försörja även den svenska marknaden.
I Sverige finns ungefär 300 000 radhus med ungefär 1 miljon boende. Detta är knappt 10 % av befolkningen. På Lidingö gäller drygt 10 % (I planeringen efter andra världskriget antogs 15 %.) Statistiken för landet, och för Lidingö, visar i grova drag att fördelningen mellan friliggande småhus, lägenheter, radhus är 45/45/10. I våra grannländer gäller för radhus, att Danmark har 15 % medan Finland, Norge och Island har hela 20 %. Speglar skillnaderna någon skillnad i attityd till boendet? I tätbefolkade länder som England och Irland är siffran 50 % eller mer i en strävan att hålla nere markbehovet. I gengäld får fler nöjet att bo i radhus!
Från hantverk till industrialisering: radhusen förändrade uttryck
Text:
Bo Göran Hellers
Professor emeritus i konstruktionslära vid KTH
Ordförande Samhällsbyggarnas seniorutskott
