Eleffekttaxor, vad är syftet och vinsten? Och för vem? Medverkande Eleffekttaxor även för småhusägare och andra små kunder - vad är syftet och vinsten med det? Henrik Hagberg, Ellevio Hur påverkar eleffekttaxorna småhusägare? Tankar ur ett konsumentperspektiv Malte Rungård, Villaägarna Hur kan integrerad smart styrning av småhus hjälpa både småhusägare och elnätsbolag? Hampus Oxenborg & Kristian Perman, Pytronic   Moderator:  Agneta Persson, Anthesis Webbinariet hölls den 18 februari 2026 av Samhällsbyggarnas sektion för hållbar utveckling . Frukostwebbinarium 18 februari 2026:  Hur påverkar effekttarifferna småhusägare? Effekttariffer kommer att bli obligatoriska från 2027. Syftet är att minska behovet av dyra nätinvesteringar, men debattens vågor går nu höga och systemet har kritiserats för att vara både svårbegripligt och orättvist. Sektionen för hållbar utveckling anordnade ett webbinarium den 18 februari för att bredda diskussionen. Elnätsbolaget Ellevio, Villaägarna och Pytronic gav tre perspektiv: elnätsbolagens, konsumenternas och teknikleverantörernas.   Henrik Hagberg, Ellevio ,  beskrev varför effekttariffer införs: EU-regler och Energimarknadsinspektionens föreskrifter kräver att elnätsavgifter bättre speglar kundernas effektbehov. Syftet är att jämna ut belastningen i elnäten och styra bort från de toppar som driver nätutbyggnad. Ellevio har sedan 2025 infört effektavgifter som visar att kunderna minskat sina effekttoppar med omkring 2,5 procent, trots ökad elbilsladdning. Kundnöjdheten var dessutom högre än vid tidigare liknande tester.   Malte Rungård, Villaägarna, lyfte fram att många småhusägare upplever systemet som svårt, oförutsägbart och orättvist. Enstaka effekttoppar kan ge stora kostnader, och många saknar möjlighet att investera i energieffektivisering eller ny teknik. Medlemmar uttrycker oro för stigande kostnader och brist på tydliga incitament. Villaägarna efterlyser enklare lösningar och bättre stöd för att kunna hantera omställningen.   Hampus Oxenborg och Kristian Perman, Pytronic, presenterade ny smart styrning för villor som automatiskt samordnar värme, elbilsladdning och hushållsapparater för att undvika toppar. Tekniken testas nu och väntas lanseras brett av Pytronic i slutet av 2026. Resultat från testerna visar att toppeffekten kan minska med 10–15 kW, vilket kan spara villaägare uppemot 15 000 kronor per år – samtidigt som elnätsbolagen får jämnare belastning i sina nät. Lösningen bygger på att allt sker automatiskt, utan att användaren behöver tänka på det.   Webbinariet modererades av Agneta Persson, Anthesis och sektionen för hållbar utveckling. Under den avslutande diskussionen betonades att omställningen till effekttariffer är komplex och påverkar många. Tydlighet, pedagogik och smart teknik blir centrala för att underlätta för konsumenterna framöver. Text: Karin Hermansson, Samhällsbyggarnas sektion för hållbar utveckling

Globalt sett står betong för 5-8 procent av koldioxidutsläppen beroende på hur man räknar. I betong är det cementtillverkningen som leder till mer än 90 procent av utsläppen. Men varken cement eller betong är speciellt ”giftiga”. Att tillverka 1 kg cement ger 600-700 g CO2, räknar man istället på 1 kg betong blir det 100-150 g genom ”utspädning” (betong innehåller bara c:a 15 % cement). Ett kg nytt stål ger 2500 g och 1 kg textilier ger 10 000 till 30 000 g CO2. En svensk bensindriven personbil släpper ut c:a 150 g CO2 per km. Orsaken till att cement – och därmed betong – står för en så stor andel är den stora volymen betong som uppgår globalt till c:a 13 km3 per år. Multiplicerar man en mycket stor volym med ett relativt lågt utsläpp per kg får man ändå ett mycket stort klimatavtryck. Cement- och betongbranschen arbetar sedan ett par decennier intensivt för att sänka sitt klimatavtryck. I första hand handlar det om att ersätta en del av det vanliga cementet – portlandcementet – med industriella restprodukter som annars skulle hamna på deponi. Andra sätt är att effektivisera cementugnen och byta ut fossila bränslen mot biobränslen. I somras öppnades världens första anläggning för infångning av koldioxid (Carbon Capture & Storage, CCS) vid cementfabriken i norska Brevik. Heidelberg Materials Cement Sverige AB planerar att förse Slitefabriken på Gotland med CCS år 2030. I vårt land finns knappast något större företag utan en hållbarhetsavdelning. Betongföretagen är inte sämre. Alla strävar efter att tillhandahålla betong med ett lågt klimatavtryck. Produkterna som säljs kallas biobetong, eco-betong, grön betong, miljöbetong och thomagrön. Det finns säkert fler mer eller mindre fantasifulla namn och läsaren kan själv försöka lista ut vilken betongtillverkare som hör ihop med vilket produktnamn. Det officiella namnet som bl.a. branschorganisationen Svensk Betong använder är klimatförbättrad betong. Jag tycker att ”klimatförbättrad” är ett förfärligt ord som inte blir bättre av att knytas ihop med betong. Vad betyder klimatförbättrad? Är det något som klimatet har förbättrat eller är det något som kan förbättra klimatet? Svenska språket är inte helt logiskt när det gäller sammansatta ord. Barnläkaren är en läkare som behandlar barn medan barnskådespelaren är ett barn som spelar teater. Så språkligt sett är båda tolkningarna av klimatförbättrad betong möjliga. Utgår vi från att det är betongen som förbättrar klimatet vore ”klimatförbättrande” ett bättre ord. I en byggnad kan betongväggar leda till ett förbättrat inomhusklimat där temperaturen är jämnare än i ett lättare hus där temperaturen kan bli både obehagligt hög och obehagligt låg. Men det är inte det betongvännerna menar. Alla biltillverkare arbetar också hårt för att sänka sina utsläpp. Men hittills har jag inte hört någon tillverkare lansera en klimatförbättrad bil. Släpper den ut mindre CO2 brukar den kallas bränslesnål eller miljöbil. Att bygga med betong ger koldioxidutsläpp. Även med cement från en cementfabrik med CCS kommer betongen att ge utsläpp om än mycket mindre än idag. Men ett utsläpp leder inte till en klimatförbättring i det korta perspektivet. Bygger man ett fundament till ett vindkraftverk kan detta leda till mindre utsläpp från kolkraftverk men det är först under driftskedet. Så när det gäller själva byggskedet kan man enbart göra betongen mindre negativ för klimatet och detta bara genom att begränsa dess koldioxidutsläpp. Så man skulle kunna kalla betong med reducerade utsläpp för ”mindre klimatförsämrande betong”. Men det låter förstås inte bra. Det är inte bara vi i Sverige som arbetar med att förbättra betongen. Norrmännen snackar om lavkarbonbetong, amerikanerna talar om Low Carbon Concrete och tyskarna om CO2-armen Beton, dvs. betong med litet kol eller betong som är fattig på koldioxid. Men ingen nygjuten betong innehåller vare sig kol eller koldioxid, så dessa begrepp är heller inte bra även om man naturligtvis förstår att det är låga utsläpp av kol(dioxid) de syftar på. "Jag har ett förslag. Betong är grå och att kalla en miljövänlig teknik för grön är etablerat sedan länge. Jag föreslår därför fyra nya begrepp." Vad ska vi i vårt land då kalla den betong som leder till mindre utsläpp av koldioxid? Jag har ett förslag. Betong är grå och att kalla en miljövänlig teknik för grön är etablerat sedan länge. Jag föreslår därför fyra nya eller nygamla begrepp: Grå betong, gröngrå betong, grågrön betong och grön betong. Färgläran lär oss att grågrön är grönare än gröngrå. Grå betong är den vanliga, traditionella betongen som leder till 100-150 kg CO2 per ton eller 240-360 kg kubikmeter betong. Gröngrå betong kan en betong med 30 % lägre utsläpp kallas och grågrön en betong med 60 % lägre utsläpp. Grön betong innebär en betong med 90 % lägre utsläpp, dvs. högst 35 kg CO2 per kubikmeter betong. Den enda typen betong som torde kunna nå så lågt är betong med cement från cementfabrik med CCS. Vi behöver alla bidra till att begränsa klimatförändringarna. Mer grågrön och mer grön betong är ett en viktig del i det arbetet. Johan Silfwerbrand Professor, avd. för betongbyggnad, KTH Medlem av KTH:s språkkommitté

Melker Ferdfelt inne i generalförsamlingen i FN:s högkvarter i New York under UNGA 80. Att samhällsbyggnad handlar om att skapa bättre förutsättningar för människor världen över blev tydligt för mig under sommaren 2025. Efter fyra års studier på civilingenjörsprogrammet i samhällsbyggnad vid KTH, med masterinriktning i Geoinformatik fick jag möjligheten att praktisera vid Förenta Nationernas högkvarter i New York. Där arbetade jag vid United Nations Operations and Crisis Centre (UNOCC), FN:s gemensamma operations- och kriscenter.   UNOCC grundades 2013 som ett samarbete mellan tio av FN:s huvudorgan, däribland Department of Peacekeeping Operations (DPO), Department of Political and Peacebuilding Affairs (DPPA) och Office for the Coordination of Humanitarian Affairs. Centret har som uppgift att övervaka FN:s insatser globalt dygnet runt, ge lägesbilder vid kriser och bistå FN:s högsta ledning med beslutsunderlag. När en kris uppstår, som i Gaza, Sudan eller vid spänningar mellan Indien och Pakistan, aktiveras UNOCC. Då produceras en mängd kartor och analyser för att ge beslutsfattare aktuell information om exempelvis befolkningsrörelser, infrastruktur, socioekonomiska faktorer och rapporterade explosioner. Allt syftar till att ge FN:s högsta ledning, säkerhetsrådet och generalsekreterarens stab bästa möjliga beslutsunderlag.  Mitt ansvar var att stötta arbetet med UNOCC:s GIS-sektion, en central del av krishanteringen. När jag anlände skedde allt kartskapande manuellt: data samlades in från flera källor, bearbetades i ArcGIS och stylades manuellt land för land. Att ta fram en referenskarta eller andra tematiska kartor kunde ta upp till fyra dagar. Mitt mål blev att automatisera och effektivisera processen. Genom att skapa robusta arbetssätt för hur olika organisationer skulle hantera sina serverar och alla datakällor, koppla dem till databaser via REST-tjänster och automatisera arbetsflödet med Python-skript, kunde vi reducera produktionstiden till mellan två och fem minuter per karta, oavsett om den gällde ett land, en region eller en hel kontinent. Genom denna omställning kunde vi producera störe mängd och nya typer av produkter. De produkter som producerades var allt från tematiska och strategiska kartor över konfliktzoner, till analyser av infrastruktur, befolkningsrörelser, socioekonomisk statistik och geolokalisering av missilträffar och explosioner. Kartorna användes direkt som beslutsunderlag av FN:s högsta ledning, inklusive säkerhetsrådet och generalsekreterarens stab. Denna process innebar en revolution i vårt arbetssätt: samma kvalitet och precision som tidigare, men med en helt ny metodik som frigjorde tid för mer avancerade analyser och vidareutveckling av våra geografiska produkter.  Bryant Park, Manhattan. Under hela sommaren fanns det filmvisningar, opera, eller konserter som gjorde att det alltid fanns något att göra. Vägen till FN började egentligen under mitt examensarbete i Rwanda: "Flood Extent Mapping Using Earth Observation and In-Situ Data: A Case Study of the May 2023 Flood Events in the Lower Nyabarongo Catchment, Rwanda.". Där jag och min vän Filip studerade hur radar satelliter kunde användas för att kartera översvämningar. Under arbetet fick jag på nära håll se hur teknik, data och ingenjörskap kan bidra till humanitära insatser och förbättra människors livsvillkor. Det väckte mitt intresse för FN:s verksamhet, och jag höll kontakten med personer inom organisationen. Via FN:s karriärportal hittade jag praktikplatsen på UNOCC. Min praktik finansierades genom Olof Palmes Minnesfond och privata insamlingar. Något jag är djupt tacksam för och möjliggjorde resan.  Ridgewood, Queens, där Melker bodde, hade ett stort utbud av restauranger och butiker - en plats han verkligen trivdes på. Jag bodde i Brooklyn och tillbringade mycket tid med att utforska staden. Sportintresset blomstrade – jag hann se både baseboll, hockey, golf, tennis, amerikansk fotboll och basket. Under min tid i New York pågick dessutom US Open, FIFA Club World Cup och Ryder Cup, så det fanns alltid något att uppleva. Många ser New York som en väldigt otrevlig och farlig stad, speciellt i tunnelbanan, men jag upplevde den inte som det och kände mig trygg för det mesta och kunde leva livet i New York fullt ut.   Melker utanför FN-skrapan, på samma plats där Dag Hammarskjöld stod när han tillträdde som generalsekreterare. Att arbeta i FN-skrapan under FN:s generalförsamling (UNGA 80) var en unik upplevelse och att kunna dela matsal med världsledare och se beslutsfattande på nära håll gav en känsla av hur sammankopplad världen är och vilken roll ingenjörskap och politik kan spela i att skapa FN. Att som svensk få representera FN och verka i Dag Hammarskjölds fotspår är något jag kommer bära med mig hela livet. Erfarenheten har inte bara stärkt min övertygelse om att geoinformation och ingenjörskap kan bidra till fred och hållbar utveckling, den har också gett mig ett globalt perspektiv på vad samhällsbyggande egentligen handlar om. Mitt engagemang och arbete under min tid på UNOCC öppnade dessutom nya dörrar. Efter praktiken fick jag erbjudande om att fortsätta min karriär inom FN, och jag har nu fått en tjänst som konsult vid United Nations Global Service Centre (UNGSC) i Valencia, Spanien. Där kommer jag att fortsätta arbeta med GIS teknik och innovation för att stödja FN:s globala uppdrag. Att få möjlighet att bygga vidare på denna resa inom FN-systemet känns som en naturlig och inspirerande fortsättning på mitt arbete för en mer hållbar och sammankopplad värld.     Text: Melker Ferdfelt Civilingenjörsstudent i samhällsbyggnad KTH

Samhällsbyggarna har, med stöd av Lantmäteriet, nominerat Mikael Lilje till president för FIG - International Federation of Surveyors .   FIG är den ledande globala organisationen för lantmäteri, samhällsbyggnad och markförvaltning och med medlemsorganisationer från hela världen. Som president leder man organisationen och företräder professionen internationellt.   Nomineringen innebär att Mikael Lilje nu kandiderar till att leda FIG under perioden 2027–30 vilket innebär att bidra till att utveckla lantmäteri-, samhällsbyggnads- och markförvaltningsfrågor på global nivå.

Anna Sohlberg, marknadsföringskonsult | Foto: Helena Bengtsson  Idag möts vi av upp till 10 000 budskap per dag. Telefoner som plingar, reklamannonser på bussar, och TV-inslag som pockar på vår uppmärksamhet. Att lyckas tränga igenom det bruset är svårt. Särskilt med information om komplexa projekt med höga hållbarhetsmål. Och där mottagaren snarare ser en byggarbetsplats som stökar till, och inte den förbättring som arbetet ska leda till. Vilket kan vara många år och Netflix-säsonger bort.  Ett hållbart samhälle är ett samarbete och som kräver expertiskunskap. Experter vars styrka ligger i att bygga, planera och analysera för att skapa framtidens samhälle. Att lägga ansvaret på att kommunicera ut nyttan och beskriva alla tekniska förutsättningar på projektets experter är alldeles för mycket begärt. För som sakkunnig är det lätt att hamna i tekniska och komplexa förklaringar och begrepp. Något som inte alltid uppskattas, eller för den delen kan tas emot, av mottagaren och allmänheten.  Här kliver kommunikatören in. Med förmågan att formulera slagkraftiga budskap, välja rätt kanaler och förstå målgruppens behov översätter vi det komplexa till det begripliga. Insatser som bygger broar mellan projektets syfte och människors förståelse.  Och med ett allt större hållbarhetsfokus i våra samhällsprojekt och med ett ökat intresse för hållbarhetsfrågor är det såklart även viktigt att detta tydliggörs och förmedlas till allmänheten. Dels för att du ska kunna positionera dig som en samhällsbyggare som tar ansvar, men framför allt för att visa hur olika insatser bidrar till att skapa ett hållbart samhälle.  "Det som idag kan verka som ett störningsmoment, blir en positiv ögonöppnare som visar på hur vi skapar en plats där vi vill leva." Genom rätt planerad kommunikation kan vi minska motståndet och öka förståelsen. Så att det som idag kan verka som ett störningsmoment, blir en positiv ögonöppnare som visar på hur vi skapar en plats där vi vill leva, bo och arbeta. Både imorgon och i många år framöver.  Kommunikatörens insats är inte bara en budskapsbärare eller en funktion för att formulera och sätta upp informationslappar vid projektet. Utan kommunikatören är lika mycket en samhällsbyggare som skapar förtroende, förståelse och förändring.  Medan du bygger framtidens Sverige med betong, stål och innovation, bygger vi det med ord, berättelser och förtroende. För utan kommunikation byggs inga hållbara samhällen, och tillsammans skapar vi en plats där människor vill leva, bo och verka. Inte bara idag, utan långt in i framtiden.  Anna Sohlberg Marknadsföringskonsult  grelsdotter.se anna@grelsdotter.se

Samhällsbyggarnas pris för bästa examensarbete i hållbart samhällsbyggande gick i höstas till Anna Arsenova och Astrid Flygare Floderer för deras examensarbete " Green and Blue Infrastructure: Cooling down and Regulating Urban Microclimates in Two Densifying Neighborhoods in Stockholm ".    Per Fladvad, Olof Hulthén och Mats Textes Stiftelse – Structorstiftelsen stod för prissumman på 50 000 kronor. Vinnare utses av Samhällsbyggarnas sektion för hållbar utveckling och priset delades ut under Samhällsbyggnadsdagarna 2025.   Green and Blue Infrastructure: Cooling down and Regulating Urban Microclimates in Two Densifying Neighborhoods in Stockholm   Till följd av den globala uppvärmningen blir våra städer allt varmare. Gator, tak och fasader av betong, asfalt och tegel absorberar solens värme under dagen och släpper sedan ut den långsamt under natten. Det gör att tätbebyggda områden behåller en högre temperatur och skapar urbana värmeöar. Effekten blir särskilt märkbar i snabbt växande städer där gröna ytor ersätts av hårdgjorda material. För att minska värmebelastningen kan man bevara och tillföra naturliga element i stadsmiljön. Grön och blå infrastruktur (GBI), såsom träd, parker, dammar och våtmarker bidrar till att sänka temperaturen genom att bland annat avdunsta vatten, reflektera solljus och skapa skugga. I nordiska städer har GBI länge använts för att hantera dagvatten och minska översvämningsrisker. Men när värmeböljor blir allt vanligare även här under sommarmånaderna, finns ett växande behov av att även använda GBI som ett verktyg för öka stadens motståndskraft mot värme.     Vårt examensarbete undersöker vilka typer av GBI som har störst kylande effekt och var de är mest lämpliga att integrera i två i Sundbybergs kommun, där förtätning planeras. Arbetet kombinerar tre metoder. Inledningsvis genomförde vi en litteraturstudie som visar vad som redan är känt inom området och förklarar de olika bakomliggande mekanismerna till hur GBI kan reglera temperaturen. Sedan genomfördes en multikriterieanalys i GIS för att hitta de platser där grön och blå infrastruktur (GBI) gör störst värmereglerande nytta. Analysen kombinerar olika typer av geografiska data, till exempel markanvändning, befintlig vegetation, temperatur, lutning och befolkningstäthet. Genom att väga samman dessa faktorer identifierade vi områden som är särskilt lämpade för att plantera träd, anlägga parker eller tillföra andra typer av GBI. Till sist använde vi Urban Cooling-modellen i InVEST. Modellen används för att beräkna nedkylningseffekten av olika typer av markyta i ett område. Den analyserar bland annat hur mycket solljus markytor reflekterar (albedo) och hur mycket vatten som avdunstar (evapotranspiration) från olika typer av växter, vattenstrukturer och mark. Vi körde modellen två gånger: för att se vilka kylningseffekter nuvarande GBI i hela kommunen respektive studieområdena har, samt för att se hur planerad exploatering inklusive GBI kan påverka områdenas mikroklimat.    Resultatet visar att träd är den mest yteffektiva och praktiska typen av GBI. De skapar skugga, kyler genom transpiration och är kostnadseffektiva att integrera. De mest lämpliga platserna för integrering av GBI är tätbebyggda områden, där temperaturen är som högst och vegetationen är gles. Områden med rik vegetation har redan lägre temperaturer och kräver därför inte lika mycket åtgärder ur ett värmeregleringsperspektiv. InVEST-analysen bekräftade att vegetation och vatten har en tydlig kylande effekt, medan hårdgjorda ytor lagrar värme och förstärker värmeöeffekten och betonade vikten av att kompensera för GBI som ersätts av hårdgjorda ytor vid exploatering. Studien visar också hur digitala verktyg som GIS och InVEST kan användas för att stödja fysisk planering. Genom att kombinera geografiska data med klimat- och markanvändningsanalyser kan beslutsfattare få tydliga underlag för var insatser mot värmeöar bör prioriteras. Med vår metod kan man arbeta mer strategiskt med klimatanpassning och skapa urbana miljöer som både är svalare och mer trivsamma för invånarna, på ett effektivt sätt.  Anna Arsenova  Fil. kand. i Samhällsplanering (Stockholms Universitet) och Tekn. master i Hållbar samhällsplanering och stadsutformning (KTH)    Astrid Flygare Floderer  Fil. kand. i Samhällsplanering (Stockholms Universitet) och Tekn. master i Hållbar samhällsplanering och stadsutformning (KTH)  Foto: Rosie Alm

SEPREF:s årliga webbinarium : The year ahead Efter flera år av avvaktande stämning och låga transaktionsvolymer börjar fastighetsmarknaden i Sverige och Europa visa tydliga tecken på återhämtning och framtidstro. Samtidigt skapar ett osäkert omvärldsläge och en snabb teknikutveckling stora skiften i samhällsutvecklingen - förändringar som får stor påverkan på fastighetsbranschens samtliga segment, inte minst kontor. Vilka strategier krävs för att navigera i denna föränderliga miljö – och var finns de största möjligheterna framåt?   Nuläge och utsikter för kontorsmarknaden Tor Borg, Analyschef, Citymark Resultat från SEPREF:s konsensusprognos Q1 2026 Karin Witalis, Associate Director EMEA Research, Colliers och medlem i SEPREF:s styrgrupp Moderator: Tiffany Strand, COO, Möller & Partners och styrgruppsordförande, SEPREF SEPREF  är en sektion för Fastighetsanalys och marknad inom Samhällsbyggarna Webbinariet hölls den 10 februari 2026.

Hon är en engagerad samhällsplanerare som tror på kraften i tillsammans, och som brinner för allas rätt till ett tryggt boende. Bostadsförsörjning, segregation och social hållbarhet är hennes hjärtefrågor och hon ägnar sina dagar åt att hitta nya vägar för hur fler ska kunna bo bra, oavsett livssituation. Möt Årets samhällsbyggare 2025 – Elin Blume.     Text: Karin Cedronius | Foto: Rosie Alm Hon är uppväxt i en arkitektfamilj och minns hur hon som barn fick följa med sin mamma runtom i stan för att titta på hus och miljöer. Då hängde Elin Blume mest med och reflekterade inte så mycket över det hon såg, och hon skulle framför allt aldrig bli arkitekt själv.    – Jag tyckte att min mamma, morfar och morbror som arbetade på ett arkitektkontor ihop jobbade alldeles för mycket. Jag ville hellre bli bagare, kallskänka eller kanske florist – något där man jobbar med händerna och som inte krävde flera år av akademiska studier, för det trodde inte jag var min grej.     Somrarna tillbringade hon på mormors och morfars sommarställe vid Mälarens strand. En tillvaro som Elin beskriver som rik på kontraster eftersom den lantliga idyllen bara låg ett stenkast, eller 20 minuters promenad, från miljonprogrammets höghus och tunnelbanan i Norsborg.     – Jag tänkte kanske inte så mycket på det då, utan tyckte mest det var fascinerande att vi passerade så många olika miljöer på vägen till mormors och morfars stuga vid sjön. Men i dag, som vuxen, inser jag att det har satt en del spår i mig och lagt grunden för mitt intresse för arkitektur och de ojämlikheter som finns inbyggda i vårt samhälle.     För idag är Elin Blume visserligen inte arkitekt men däremot jobbar hon med samhällsbyggnad som strategisk samhällsplanerare i Uppsala kommun. Där har hon en nyckelroll i arbetet med ”Bostad för alla”, som är kommunens plan för hur fler ska kunna hitta ett hem som de har råd med och som passar deras livssituation, men också hur kommunen ska få till en större blandning av olika hushåll i olika områden.     – Målet är både att alla hushåll ska ha råd och möjlighet att bo bra, och att skapa större blandning av hushåll i kommunens olika områden. Politikerna i Uppsala vill bryta boendesegregationen genom att ha en bostadspolitik med tuffa mål, då behöver vi arbeta på nya sätt, säger Elin Blume engagerat.     Men mer om Bostad för alla och Elins värv strax. Låt oss först stanna vid den unga Elin som, trots att hon inte skulle plugga, hamnade på Färnebo Folkhögskola som 20-åring. Där grundlades hennes intresse för miljö- och rättvisefrågor.    – Det fanns en spännande kraft i folkhögskolan, och ett annat sätt att förmedla kunskap. Jag lärde mig massor där, både om mig själv och om min omvärld. Jag fick upp ögonen för hur vi fördelar jordens resurser och blev intresserad av att lära mig mer om människans formande av naturen och staden, säger Elin Blume som så småningom hamnade på universitetets samhällsplanerarlinje, där hon kände att hon hade hittat hem efter några år av olika kurser och ströjobb.     Elin menar att hon haft turen att se bostadsfrågan från många håll, från statlig nivå till kommunal vardag, vilket gjort henne ödmjuk inför hur svårt det är. Vägen till dagens roll som strategisk samhällsplanerare har alltså inte varit spikrak, snarare fylld av tillfälligheter och möjligheter som Elin har hoppat på. I efterhand kan man dock se en röd tråd – nyfikenheten på hur människor lever, och hur staden kan bidra till rättvisa livsvillkor. Den nyfikenheten har följt henne genom hela yrkeslivet, från jobb vid olika stadsdelsförvaltningar i Stockholms stad och på Hyresgästföreningen, via jobb på Länsstyrelsen i Stockholm och på Regeringskansliet inklusive flera statliga utredningar till dagens jobb i Uppsala kommun. Erfarenheterna från olika samhällsnivåer – nationell, regional och kommunal – har gett Elin Blume stor förståelse för hur komplex bostadsförsörjningsfrågan är och att ansvarsfördelningen är otydlig.     – Jag har haft turen att få se bostadsfrågan från många håll – från statlig nivå till kommunal vardag. Det har gjort mig ödmjuk inför hur svårt det är. Även om jag är övertygad om att det går att förändra i små steg, tror jag också att en väl fungerande bostadsförsörjning för alla kräver en ny social bostadspolitik, säger Elin Blume.    När hon kom till Uppsala för drygt sex år sen fick Elin i uppdrag att ta fram ett nytt bostadsförsörjningsprogram som ska  göra att fler personer får en godtagbar bostad och samtidigt bidra till minskad segregation. Det naturliga var då att börja med att se över hur situationen ser ut idag och hur många som faktiskt saknar ett bra boende.     – Jag hade precis innan suttit som expert i en statlig utredning för att undersöka frågan om vad vi egentligen vet om detta. Det visade sig där att ingen kommun i hela Sverige faktiskt hade någon kunskap om hur den lokala bostadssituationen såg ut.    Det triggade henne att forska vidare i frågan genom ett forskningsprojekt där Uppsala kommun, som första kommun i landet, arbetade fram en metod och analyserade hur många i kommunen som faktiskt saknar ett godtagbart boende.     – Vi började med att ringa in vad ett icke-godtagbart boende är, som till exempel ofrivillig trångboddhet, att betala alltför dyr boendekostnad i förhållande till sin inkomst, att bo i andra hand och ständigt behöva vara redo att flytta eller att helt sakna boende.     Den nationella statistiken visade att 14 procent av Uppsalas hushåll inte hade ett godtagbart boende.    – Kartläggningen blev som ett uppvaknande. Vi fick plötsligt konkreta siffror på det som vi mest hade haft en magkänsla för innan. De här siffrorna har varit ett jätteviktigt stöd för politiska beslut kring bostadsförsörjningen i kommunen, säger hon och tillägger att hon triggas av att gräva i statistik, se mönster och sen omsätta det i något som faktiskt kan förändra människors vardag.    "Jag har haft turen att få se bostadsfrågan från många håll- från statlig nivå till kommunal vardag. Det har gjort mig ödmjuk inför hur svårt det är"   Numera är den  statistikmodell som de tog fram i forskningsprojektet i Uppsala vidareutvecklad av Boverket och det är lagstiftat att alla kommuner i Sverige måste använda den i sitt bostadsförsörjningsarbete.     I dag pågår arbetet med Uppsalas bostadsförsörjning i nära samverkan mellan flera av kommunens förvaltningar och bolag under parollen ”Ett Uppsala”.     – Vi driver frågorna tillsammans, utifrån politikens beslutade målsättning. Det är något jag har med mig från mina tidigare jobb – insikten om hur otroligt viktigt det är med samverkan över gränserna. Jag är en riktigt ”tillsammansperson”, säger hon leende.    Det manifesterar sig även i hennes roll som ledamot i juryn för ”Tillsammansbyggnadspriset”, en utmärkelse som uppmärksammar projekt där människor själva varit med och format sin boendemiljö. För Elin Blume ligger prisets tanke nära hennes egen övertygelse – att samhällsbyggande blir som bäst när det görs tillsammans, med delaktighet och engagemang som drivkraft.    – När människor själva får vara med och driva och forma sitt boende, händer det något särskilt. Det blir ofta både mer hållbart och mer gemenskap.     Några av de konkreta satsningar som redan har gjorts i Uppsala visar hur brett arbetet spänner – från att pröva nya boendelösningar till att skapa bättre möjligheter för fler människor att bo i olika delar av kommunen. Elin Blume tar Uppsalaförorten Gottsunda som exempel – ett område där många har en svagare socioekonomi och som framför allt består av hyresrätter i form av två- och trerummare. Här pågår det just nu en omfattande stadsutveckling och det ska byggas nya radhus och bostadsrätter för att komplettera de hyresrätter som redan finns där.     – Vi har politiska mål om att komplettera med det som saknas. I ett område som domineras av hyresrätter eller små bostäder handlar det exempelvis om att tillföra ägt boende eller större bostäder, medan det i områden som domineras av ägt boende, handlar om att få in andra boendeformer som inte kräver kapitalinsats. På så sätt finns möjlighet för människor att bo kvar i sitt område när livssituationen ändras och man behöver byta boende.   Som strategisk samhällsplanerare ser Elin Blume helheten- från vardagslivet mellan husen till de stora politiska besluten.   En större blandning  av boendeformer bidrar även till att människor med olika förutsättningar möts i sitt grannskap. Genom sådana vardagliga möten byggs tillit till varandra.    – Vi har också politiska mål om att skapa fler boendeformer utifrån behov och varierade preferenser. Uppsala som universitetsstad innebär till exempel ett stort fokus på studentbostäder. En åldrande befolkning innebär att få till bra bostäder att åldras i och för barnfamiljer som önskar bo i hus finns mål om att komplettera med fler marknära bostäder. Uppsala som landsbygdskommun innebär också att finna boendelösningar utifrån skilda geografiska kontexter, säger Elin Blume.     Även i det befintliga beståndet pågår förändring. Uppsalahem ska nu testa justerade tillträdeskrav som underlättar för trångbodda barnfamiljer att få tillgång till större bostäder. Det är ett konkret sätt att använda den befintliga bostadsförmedlingen mer rättvist.    – Det är en relativt liten justering men som förhoppningsvis gör stor skillnad för familjer som annars aldrig skulle kunna flytta till något större.    Ibland handlar det om mer konkreta, praktiska lösningar som också kan göra skillnad. De billigaste hyresbostäderna finns redan, men äldre bostäder är anpassade efter dåtidens bostadsbehov. För stora barnfamiljer, generationsboende eller för de som önskar dela bostad med vänner saknas större hyresbostäder i utbudet. Uppsala kommun ingår därför i ett forskningsprojekt, ”Dela Bostad – hem för fler”, för att undersöka hur befintliga bostäder kan förändras med små ingrepp som exempelvis att slå ihop två lägenheter genom att riva en mellanvägg, utan att hyran skjuter i höjden.     – Hushållskonstellationerna ser ofta väldigt olika ut men bostadsutformningen är desto mer statisk. Så vi försöker tänka hur det finns andra sätt att bo än i dag, och detta är ett konkret sätt att skapa fler fungerande hem utan att bygga nytt, säger Elin Blume och tillägger:    – Det nationella bostadssystem som vi har är problematiskt, eftersom det formades under efterkrigstiden men inte har hängt med och anpassats efter vårt förändrade samhälle. För att alla ska kunna bo bra skulle vi behöva en uppdaterad social bostadspolitik som är värdig ett välfärdsland.    En annan viktig fråga är förstås att ta reda på hur folk faktiskt vill bo. Så hur kan då bostaden bidra till det sociala kittet?     – Detta är jätteviktigt att ta hänsyn till, för vi vet från olika undersökningar att många är ofrivilligt ensamma och skulle vilja ha mer social gemenskap. Så vi jobbar mycket med att få till sociala sammanhang genom samhällsbyggandet och genom en variation av boendeformer.     En större blandning av hushåll i ett nära grannskap bidrar även till att minska klyftor och stärka tilliten till samhället.     – Det kan vara allt från att koppla samman bostadsområden och få till samhällsservice för goda livsmiljöer till att skapa en större bostadsblandning och fler boendeformer med gemenskapsytor, säger Elin Blume och tillägger att det finns ytterligare en viktig och högaktuell aspekt i sammanhanget – beredskapsfrågan.    –  Känner man sina grannar och har nära till dem så har man ett mycket större skyddsnät. Det gäller allt från enkla saker som barnvakt och annan vardagshjälp till mer allvarliga saker som beredskap i kristider.   Själv bor Elin Blume  med sin familj sedan drygt 20 år i en lägenhet i Tanto på Södermalm i Stockholm. Huset, som ligger vackert vid Årstaviken, ingår i ett område som i folkmun kallas ”Bananhusen” och ritades på 1960-talet av arkitekterna Åke Ahlström och Kell Åström. Höga betonghus som idag är klassade som byggnader ”av högt kulturhistoriskt värde” och har fått lite av kultstatus. Elin berättar att granngemenskapen i hennes förening, som består av drygt 700 lägenheter, är väldigt god och att hon själv engagerar sig i olika sociala aktiviteter. En av dem är grannträningsgruppen som ses två gånger i veckan på gården utanför ett av husen.    – Vi har en väldigt peppig granne som drar i gång oss på cirkelträning utomhus, året runt. Sen brukar vi ibland ta ett dopp nere i Årstaviken efteråt. Det är just ett sånt exempel på social gemenskap i grannskapet som gör så mycket för trivsel och trygghet.     I början på oktober tilldelades Elin Blume priset Årets samhällsbyggare 2025 för sitt idoga arbete med att driva frågor om bostadsförsörjning, segregation och social hållbarhet inom den offentliga sektorn.     – Det känns väldigt hedrande att få priset och jag är otroligt stolt. Vi är jättemånga i Uppsala kommun som jobbar tillsammans med de här frågorna, och det känns verkligen fint att våra frågor uppmärksammas. Jag ser priset som en bekräftelse på det arbete vi utvecklar inom bostadsförsörjningen och som vår politik vill leda.     Apropå politiken passar hon på att ge en eloge till politiken i Uppsala, som hon tycker visar en tydlig vilja att förändra och jobba med just bostadsfrågorna.     – Så är det inte i alla kommuner, men här i Uppsala finns det en ledningsgrupp med stor tillit till vårt arbete och som låter oss utforska och driva bostadsförsörjningsfrågan och arbeta nära forskare. Det gör det roligt och stimulerande att jobba med de här frågorna.     När hon blickar framåt ser Elin Blume att bostadsförsörjningsfrågan fortsätter vara högaktuell och en av våra stora samhällsutmaningar.     – Boendet är en enormt viktig grund för individen och något som även strukturerar väldigt mycket i vårt samhälle. För även om vi inte kan lösa alla samhällsproblem med bostadspolitik så börjar ändå väldigt mycket just med bostaden. Har du inte en bra boendemiljö så har du ingen bra grund att stå på. Detta är otroligt viktiga frågor som driver mig i mitt arbete varje dag.        Fakta:  Elin Blume  Ålder: 49 år  Gör: strategisk samhällsplanerare Uppsala kommun och juryledamot i Tillsammansbyggnadspriset, ett pris som uppmuntrar samverkan mellan olika aktörer i byggprocessen och delas ut vartannat år.   Bor: Södermalm i Stockholm  Familj: man, två barn 20 och 16 år  Fritid: umgås med familjen, träna gruppträning, vandra i skogen och vara med i en bokcirkel.   Om Årets samhällsbyggare Utmärkelsen Årets samhällsbyggare delas årligen ut till en yrkesverksam person eller ett projekt som genom sin gärning utvecklat och lyft fram samhällsbyggnadsprofessionen genom en betydande insats. Vinnaren tilldelas skulpturen S-kronan av Carl-Gustaf Ekberg och priset delas ut under Samhällsbyggnadsdagarna. Juryns motivering för Årets samhällsbyggare 2025 “Elin Blume tilldelas utmärkelsen Årets samhällsbyggare för sitt långsiktiga och engagerade arbete med att stärka den sociala hållbarheten i samhällsplaneringen. Med mångårig erfarenhet från regering, länsstyrelse och kommun har hon konsekvent drivit frågor om bostadsförsörjning, segregation och rättvisa livsvillkor.   Som strategisk samhällsplanerare i Uppsala kommun har hon en nyckelroll i arbetet Bostad för alla, där hon på ett kunnigt och uthålligt sätt samordnar insatser som bidrar till en mer inkluderande bostadsmarknad. Genom sin sakkunskap, sitt engagemang och sin förmåga att kombinera strategiskt tänkande med praktisk handling har hon blivit en avgörande kraft i både debatten och det faktiska genomförandet.   Elin Blume är en positiv förändringskraft som visar hur samhällsbyggandet kan bli mer hållbart, rättvist och inkluderande – och är därmed en värdig mottagare av Årets samhällsbyggare 2025.“ Juryn för Årets samhällsbyggare 2025 Andreas Gyllenhammar, Sweco Kajsa Hessel, Svensk Byggtjänst Malena Havenvid, KTH Jan Wejdmark, Newsec Joanna Messmer, Samhällsbyggarna

En nyckel till levande bostadsområden och offentliga platser. Under stora delar av året präglas Sverige av mörker under stora delar av dygnet. Det påverkar hur vi rör oss, vistas i offentliga miljöer och upplever trygghet. Genom att analysera och utveckla befintliga platser med fokus på mörkertid, i kombination med boendes erfarenheter och expertkunskap, kan vi skapa trygga och levande miljöer – även när solen gått ner.  Under en stor del av året råder långa perioder med begränsat dagsljus i Sverige, vilket innebär att mörker präglar både vardagsliv och stadsmiljöer under stora delar av dygnet. Detta påverkar hur människor rör sig, vistas på offentliga platser och upplever sin trygghet.   Visionsbilder i solljus dominerar ofta planeringsprocesser, gestaltningsförslag och kommunikationskampanjer i sociala medier och nyhetsbrev. Fokus ligger många gånger på dagtid, medan kvälls- och nattetid lämnas i skuggan. Även platsaktiviteter planeras och genomförs i huvudsak under dagtid, men sällan när solen gått ner – trots att det är just då trygghetskvaliteterna verkligen sätts på prov.  Trygghet i planering, gestaltning och förvaltning  Arbetet med trygghet i den byggda miljön kan ske på flera nivåer och i olika skeden: från tidig planprocess, via gestaltning av platser, till förvaltning.  I planeringen kan trygghetsfrågor integreras i strategier, program och strukturplaner. Det kan bland annat handla om att:  främja en mix av funktioner,  skapa variation i utbud och aktiviteter för olika målgrupper,  stärka bottenvåningarnas innehåll och utformning,  säkerställa tydliga och tillgängliga alternativa stråk till viktiga målpunkter.  I gestaltningsskedet kan trygghetsaspekter påverka hur gator, parker och byggnader utformas. Det kan exempelvis handla om:  variation i färger, material och former,  placering av parkeringsplatser, offentliga platser och bostadsgårdar,  utformning med god överblickbarhet och tydliga gränser mellan olika ytor.  I förvaltningsfasen är skötsel, belysning och aktivering avgörande för att trygghetskvaliteter ska bestå över tid.  I denna artikel ligger fokus på befintlig bebyggelse och offentliga platser – hur trygghetsanalys och riktade åtgärder kan användas för att förbättra miljöer som redan är byggda, men där trygghetsaspekterna ofta kan förstärkas på ett effektivt sätt.  Trygghetsanalys i praktiken  En trygghetsanalys innebär att man studerar platsen ur flera perspektiv som till exempel: fysisk utformning, synlighet och orienterbarhet, belysning, gränsdragningar samt hur människor använder och upplever platsen under när det är mörkt. Ett platsbesök under mörker avslöjar ofta problem som inte märks dagtid: mörka hörn, skymda entréer, otydliga gångstråk eller platser som känns övergivna osv.  Ett platsbesök under mörker avslöjar ofta problem som inte märks dagtid: mörka hörn, skymda entréer, otydliga gångstråk eller platser som känns övergivna. Foto: Mustafa Sherif Det är viktigt att genomföra trygghetsanalyser tillsammans med de människor som bor och vistas på platsen. Det är de som upplever miljön i vardagen och ofta känner den bättre än oss experter. Genom att kombinera boendes erfarenheter och upplevelser med experters kunskap och praktisk erfarenhet kan man identifiera relevanta problem, formulera konkreta åtgärder och i förlängningen öka tryggheten.  De “klassiska” utmaningarna som ofta lyfts fram i dialoger med boende och personer som vistas i området, samt de åtgärder som ofta identifieras i trygghetsanalyser, rör i stor utsträckning platsens skötsel, belysning, siktförhållanden och sociala närvaro. Det handlar sällan om avancerade lösningar, utan om grundläggande kvaliteter i den fysiska miljön som påverkar människors trygghetsupplevelse i vardagen.  Skötsel och underhåll är ett återkommande tema   Icke välskötta grönområden och offentliga platser signalerar frånvaro och brist på omsorg, vilket i sig skapar otrygghet. När växtlighet tillåts växa okontrollerat, skräp samlas eller belysning inte fungerar uppstår en känsla av att platsen är övergiven eller oprioriterad. Detta kan i sin tur förstärka social oro eller leda till att människor undviker platsen helt. Välskötta miljöer däremot – med klippt gräs, fungerande belysning, renhållning och tydliga gränser – signalerar närvaro, tillsyn och ansvarstagande, vilket stärker både trivsel och trygghet.  Ljusets kvalitet och placering är en central faktor    God belysning anpassad till platsens funktion ökar orienterbarheten och förstärker trygghetsupplevelsen utan att skapa bländning eller skarpa kontraster. Det handlar inte enbart om att öka ljusnivån, utan om att skapa jämn och välriktad belysning som underlättar igenkänning av personer och situationer. Platser som är ojämnt upplysta, med starka ljuspunkter och mörka partier emellan, kan paradoxalt nog upplevas som mer otrygga än mörka platser med konsekvent ljussättning.  Belysning som integreras i utformningen av gångvägar, sittplatser, entréer och övergångar kan göra stor skillnad, särskilt under mörka årstider. Den bidrar till att skapa en känsla av överblickbarhet, närvaro och orienterbarhet.  " Platser som är ojämnt upplysta, med starka ljuspunkter och mörka partier emellan, kan paradoxalt nog upplevas som mer otrygga än mörka platser med konsekvent ljussättning. " Dessa åtgärder behöver inte vara kostsamma. Ofta handlar det om medvetna val i gestaltning och planering, samt om kontinuerlig skötsel och aktivering av platsen. Genom relativt enkla insatser kan både den faktiska och upplevda tryggheten stärkas avsevärt.  Trygghetsfrågor påverkas av både sociala och fysiska faktorer. Genom att använda konkreta metoder och involvera de som använder platsen kan vi skapa miljöer som stärker trygghet, trivsel och social närvaro – i bostadsområden såväl som i offentliga rum. När mörkret faller ska platser fortsätta vara tillgängliga, levande och välkomnande. Det är en förutsättning för en trygg och inkluderande stad.  Tips om verktyg för trygghetsarbete  Ett enkelt och praktiskt verktyg som kan användas som stöd i trygghetsanalyser är BoTryggt2030-handboken, som ger vägledning för hur trygghetsaspekter kan integreras i både planering och förvaltning.     Text: Mustafa Sherif Studiochef Urban planning AFRY

Pågatåg på väg mot Ängelholm på station triangeln i Malmö. Foto: Knud Winckelmann-Commons . wikimedia.org Kostnadsökningar i stora infrastrukturprojekt är ett återkommande problem som påverkar både samhällsekonomi och förtroende för offentliga investeringar. I vår masteruppsats Understanding Cost Escalation in Transport Infrastructure: A Mixed-Methods Study of Large-Scale Projects in Scania, Sweden undersöker vi orsakerna bakom kostnadseskalation i transportinfrastruktur och hur kostnadskontroll kan förbättras. Studien genomfördes vid Malmö universitet inom programmet Urban Business and Development, under handledning av Désirée Nilsson.    Syftet var att skapa en djupare förståelse för hur och varför kostnader stiger i större väg och järnvägsprojekt i Skåne, men även att jämföra projekten med nationella och internationella mönster. Studien kombinerar kvantitativa och kvalitativa metoder, en så kallad mixed-methods ansats för att både mäta omfattningen av kostnadsökningar och belysa bakomliggande faktorer.    Den kvantitativa analysen bygger på 220 svenska transportinfrastrukturprojekt, varav 43 i Skåne. Resultaten visade att kostnadsökningar är vanliga men varierar kraftigt mellan projekttyper. I genomsnitt uppgick kostnadsökningen i Skåne till cirka 12,7 procent, något lägre än det nationella snittet på 17,4 procent. Det innebär att de skånska projekten i stort följer samma mönster som resten av landet, men med något bättre kostnadskontroll. Större och mer komplexa projekt, särskilt inom järnväg, visade en tydlig tendens till högre kostnadsökningar.    Den kvalitativa delen, baserad på intervjuer med representanter från Trafikverket, kommuner, entreprenörer samt konsulter fördjupar bilden. Tre centrala teman framträdde som avgörande orsaker till kostnadsökningar: projektkomplexitet, upphandlingsstrategier och samordning mellan aktörer. Tekniska och organisatoriska utmaningar, förändrade krav och bristande kommunikation bidrog ofta till att kostnaderna skenade. Traditionella upphandlingar med fokus på lägsta pris riskerade dessutom att skapa orealistiska kalkyler och konflikter under genomförandet.  Intervjuerna visade också att lyckade projekt kännetecknades av tidig riskhantering, tydlig ansvarsfördelning och en kultur av samverkan. Flera aktörer betonade vikten av att involvera entreprenörer redan i planeringsfasen och att använda mer samarbetsinriktade upphandlingsformer. Skånes något bättre kostnadsutfall kan delvis förklaras av etablerade samverkansstrukturer och tidigare erfarenheter från stora regionala projekt, till exempel Citytunneln i Malmö.    Studien visar att kostnadseskalation inte enbart är en teknisk eller ekonomisk fråga, utan även handlar om styrning, incitament och förtroende mellan aktörer. För att minska risken för framtida kostnadsökningar rekommenderas tydligare ansvarsfördelning, bättre planering i tidiga skeden samt upphandlingar som balanserar pris och kvalitet. Genom att stärka samverkan och lärandet mellan projekt kan svensk transportinfrastruktur byggas mer effektivt, förutsägbart och hållbart.  Text: Philip Hammarstedt, Philip Hedin    Philip Hammarstedt  Philip Hedin

Samhällsbyggarnas pris för bästa examensarbete i fastighetsekonomi gick i höstas till Pontus Flygring och Haukur Örn Valtýsson för deras examensarbete ” Urban Shrinkage Effects in Swedish Municipalities - A Random Forest Approach ”.     Vinnande bidrag utses av Samhällsbyggarnas sektion för fastighetsvärdering (SFF) . Författarna delar på prissumman 20 000 kronor och priset delades ut under Samhällsbyggnadsdagarna.    Urban Shrinkage Effects in Swedish Municipalities - A Random Forest Approach    Med hjälp av maskininlärning undersöker studien hur befolkning och bostadspriser förändras i Sveriges 290 kommuner, baserat på SCB-data för perioden 2016–2020 och 2019–2023. Modellerna mäter prognosernas träffsäkerhet och identifierar vilka demografiska, ekonomiska och bostadsrelaterade faktorer som har störst betydelse på kommunnivå, och visar hur dessa faktorer påverkar kommunens befolknings- och bostadsutveckling. Genom att använda maskininlärning fångar metoden icke-linjära samband i de två perioderna som traditionella regressionsmodeller ofta missar.    Det centrala begreppet i studien är "urban shrinkage" – ett globalt fenomen där städer påverkas av befolkningsminskning, ekonomisk omstrukturering och förändring i den byggda miljön. I Sverige blir detta allt mer aktuellt. Nästan hälften av landets kommuner minskar i befolkning, drivet av fallande födelsetal, en åldrande befolkning och ett ökat beroende av invandring för att upprätthålla befolkningstillväxten. Utvecklingen i Sverige slår ojämnt, kommuner i norr och i glesbygd drabbas särskilt hårt av utflyttning och en åldrande befolkning. Globaliseringen och den ökade koncentrationen av ekonomisk aktivitet till större städer har förstärkt urbaniseringen och drivit fler unga mot starka arbetsmarknader, vilket ytterligare fördjupar de regionala skillnaderna och skapar nya utmaningar för lokal tillväxt och samhällsplanering.    För att belysa dessa utmaningar togs en Random Forest-modell fram. Genom  maskininlärningsbaserade tolkningsmetoder identifieras de mest inflytelserika variablerna bakom förändringar i befolkning och bostadspriser. Modellen fungerar som ett steg mot att förstå och förutse urban shrinkage i det svenska sammanhanget.    Modellresultaten visar att bostadsfaktorer – som hyres-till-priskvot och förändringar i  bostadsbeståndet – har störst betydelse för framtida befolkningstrender. Demografiska variabler som åldersstruktur och befolkningsstorlek är däremot mer avgörande för bostadsprisernas utveckling än ekonomiska faktorer som arbetslöshet och BNP-tillväxt. Detta bekräftar tidigare forskning om feedbackmekanismer mellan bostadsmarknad och demografi, där befolkningsminskning minskar skatteintäkter, vilket kan leda till nedskärningar i kommunal service och investeringsintresse – vilket i sin tur driver ytterligare utflyttning.    Analys av resultaten från studien visar även tröskeleffekter där utvecklingen förändras när vissa värden passeras. Kommuner med hög andel äldre hade stabilare bostadspriser, troligen kopplat till högre inkomster, men effekten avtog när andelen översteg cirka 36 procent. Vilket kan indikera på att kommuner med en mycket ålderstung befolkning riskerar att hamna i en nedåtgående spiral, där minskad inflyttning och minskade investeringar ytterligare försvagar kommunernas utveckling.    Även om modellen kräver vidareutveckling innan den kan användas praktiskt i planeringen visar studien på den stora potentialen i att integrera maskininlärning i svensk stads- och samhällsplanering. Den erbjuder nya metodologiska insikter och visar hur datadrivna analyser kan bidra till att förstå och hantera befolkningsförändringar, vilket öppnar för en mer hållbar utveckling av Sveriges kommuner.    Pontus Flygring  M.Sc . Real Estate and Construction Management på KTH    Haukur Örn Valtýsson  M.Sc . Real Estate and Construction Management på KTH  Foto: Rosie Alm

Illustrationer: Fredrik Swahn När året ska summeras gör samhällsbyggarna som de brukar: blandar visioner med verklighet, kryddar med överklaganden och låter det hela puttra i tolv månader. Resultatet? En meny med byggaranti, en spellista och sällskapslekar som håller både byggledare och planarkitekter på gott humör ända till slutbesiktningen. Nyfiken? Klicka vidare för att ta del av visioner, verklighet och branschhumor i form av meny, spellista och sällskapslekar. Allt du behöver för en samhällsbyggares långhelg. Kom ihåg! Det viktiga är inte vem som vinner i Planmonopolet eller får bingo först. Det viktiga är att vi bygger något tillsammans. ​ Lycka till, ta hand om varandra och ha en riktigt härlig jul (och välförtjänt ledighet)! God jul och gott nytt samhällsbyggnadsår!