top of page

Lättbetong – död eller levande?

för 12 minuter sedan
5 min läsning
Flygfoto av Siporexfabriken i Gävle med fabriksbyggnader och snötäckt industriområde; texten Gävle. Siporexfabriken.
Siporexfabriken i Gävle, 1952. Medan den svenska lättbetongsindustrin senare gick tillbaka fortsatte materialet att växa internationellt – och fick sitt största genombrott i bland annat Kina och Indien.

Den autoklaverade lättbetongen uppfanns av en svensk arkitekt, Axel Eriksson, redan 1923. Uppfinningen förvärvades av Yxhult AB, som bjöd ut materialet i form av murblock på byggmarknaden från 1929. Eftersom behovet av värmeisolering hade vuxit sedan det stora kriget 1914-1918, då kolimporten skars ned och man tvingades elda med ved, togs produkten väl emot – efter ett initialt motstånd från murarna som ville ha ett kompenserande ackord för övergången till storformat, användes den allmänt, särskilt som bärande vägg i kombination med ett yttre tegelskal. Bjälklagen var som tidigare av trä, liksom takkonstruktionen. Under 1930-talet övergick man för bjälklagen till platsgjuten betong. Namnet Ytong, känt över hela världen, introducerades år 1940.

 

Autoklaverad lättbetong tillverkas i relativt stora fabriker för beredning av en slurry av hydrauliska bindemedel (kalk och cement), gips och finmald sand eller flygaska plus vatten. Till detta kommer jäsningsmedel (aluminium) och integrerad armering, som ska vara skyddad mot korrosion. Härdningen sker i autoklaver, som arbetar under tio atmosfärers övertryck vid 200°C. Tillverkningen är således avancerad och kräver storskalig utrustning, medan den massproducerade produkten i princip är enkel, åtminstone murblocken. Elementen är mer krävande.

 

Uppfinnaren behöll en licens på produkten och blev med tiden riktigt förmögen, i en sådan grad att han ”borde skämmas”, enligt egen uppfattning. För säkerhets skull övergav han lättbetongen efter överlåtelsen och ägnade sig sedan åt fabriksbetong (Ready Mix Concrete) och efter andra världskriget med framgång åt förspänd betong i firman Strängbetong, som bland annat tillverkade håldäck, en framgångsrik produkt i Sverige och på många andra marknader. Men denna extruderas på en spännbänk och kräver högvärdig betong. Kunde man inte tänka sig en hybrid samverkan mellan betong och lättbetong under förspänning för att spara ytterligare material?

 

Framgången lockade till konkurrens, Cementa tog initiativet till ett alternativ, Siporex, som under 1930-talet utvecklades till ett fullständigt byggsystem baserat på enbart lättbetong. Förutom murblock ingick armerade element för tak och bjälklag, efterhand introducerades armerade stående och liggande väggelement. Armeringen ägnades ett avgörande intresse inom produktutvecklingen. Den längsgående huvudarmeringen förankrades med tvärgående och fastsvetsade stavar i elementens ändar. Det är denna teknik, som möjliggör en integrerad produktion av armerade och oarmerade produkter. På senare år har armeringstekniken blivit ifrågasatt, inte bara för att armeringen är riklig som kompensation för lättbetongens låga tryckhållfasthet – den fungerar under ideala förhållanden men fallerar under läckage, som i England, där otäta skoltak har medfört uppfuktning av lättbetongen över upplag, minskande vidhäftning och takelementens kollaps. Detta har ingenting med ålder att göra, så länge konstruktionen blir väl underhållen och skonad från läckage består den med full kapacitet. Men armerade produkter framstår ändå som känsliga för avvikelser i belastning och miljö. Sannolikt är detta en förklaring till att armerade produkter (Reinforced Aerated Concrete) fortsatt har en svagare ställning än oarmerade. Kunde man inte armera på ett annat och sparsammare sätt?

 

Efter andra världskriget rådde stort behov av material till återuppbyggnad i hela Europa. Lättbetongen spreds internationellt och med framgång, speciellt för Ytong. I Skandinavien etablerades ett antal fabriker, i Sverige efterhand 11, för att tillfredsställa marknaden, som kulminerade år 1965 med totalt levererat 1,5 Mm3, svarande mot 200 l/p.år. Sedan bar det långsamt utför, trots intensivt arbete med produktanpassning efter kundernas önskemål. Myndigheterna krävde allt bättre värmeisolering, en formalitet, vilket materialet hade svårt att uppnå. Volymerna blev långsamt mindre, fabriker lades ner, och på 1990-talet upphörde produktionen helt. Det behov på marknaden som ännu återstod kunde lösas med import, i första hand från Tyskland. Numera kommer importen främst från Baltikum.

 

"Till min sorg måste jag tillstå, att även jag kände pessimism längs vägen mot undergången. Arbetet kändes hopplöst, trots att känslan för materialet var obruten. Det var en död i skönhet."

Då jag själv var anställd in på 1980-talet upplevde jag den långa utförslöpan inifrån. Till min sorg måste jag tillstå, att även jag kände pessimism längs vägen mot undergången. Arbetet kändes hopplöst, trots att känslan för materialet var obruten. Det var en död i skönhet. Men jag tog tacksamt emot ett erbjudande om ett annat arbete. 

 

Men var det inte en skendöd? Danskarna vägrade lägga ner. Tillverkaren H + H International A/S (Henriksen & Henriksen) hade tvärtom planer efter 1991 på att köpa på sig alla nedkörda anläggningar i ÖstEuropa, rusta upp dem och leverera produkter till återuppbyggandet av samhället efter kommunismen. En lågkonjunktur omkring 2008 höll på att välta det stolta lasset. Men en utförsäljning räddade bolaget som fortfarande tickar på. I Tyskland bestod Ytong men även Hebel, specialiserad på elementtillverkning. Volymerna var imponerande. Polackerna fortsatte med stortillverkaren Solbet. Andra länder där det fanns en viss etablering var Frankrike, Italien, Algeriet, Iran, Mexico, Indien m fl.

 

Både svenska Yxhult och Siporex hade bedrivit internationalisering och etablerat produktionsanläggningar lite varstans i världen, oftast relativt små, med ambitionen att växa. (Själv blev jag erbjuden två placeringar som fabrikschef, i Pakistan (Quetta) och i Brasilien, men etableringarna blev aldrig av, trots mina språkstudier och förberedelser. Ledningen anade, att framtiden för lättbetong var internationell men hade uppenbart svårt att förverkliga ambitionen.) 


 "Det avgörande genombrottet inträffade i Kina. Man sökte där efter ett byggmaterial som kunde ligga till grund för en storskalig produktion av samhällets bostäder."

Det avgörande genombrottet inträffade i Kina. Man sökte där efter ett byggmaterial som kunde ligga till grund för en storskalig produktion av samhällets bostäder, ekonomiskt och tekniskt. Hela samhället skulle förnyas, enligt Deng Xiaoping´s tankar, vilket innefattade förflyttningar i stor skala, från lantbruk till industri i jättelika städer, normalt i kustnära lägen. Denna tendens består ännu med betoning på en produktion av alltmer avancerade produkter. För bostäder sökte man däremot enkla och robusta material, där lättbetongen passade som hand i handske. Redan vid sekelskiftet fanns en storskalig etablering av blockfabriker. Idag är läget mera sammansatt. Nu finns 2 400 produktionsställen i landet, varav 350 är byggda för elementproduktion. Det uppskattade utbudet ligger på 300 Mm3, motsvarande 200 l/p.år (!) Kunskapsöverföringen har gått via europeiska konsultföretag, som Wehrhahn, Masa, Hess och Aircrete Europe. Efterhand har kineserna själva blivit exportörer av kunskap på området och är aktiva genom egna bolag i bearbetningen av bl a Afrika och Sydamerika. Hårdvaran till framtidens fabriker tillverkas också i Kina.

 

I Indien har man antagit ett storskaligt program för bostadsförsörjning till en växande befolkning, som dessutom åtnjuter ökande levnadsstandard. Även här har lättbetongen fått en viktig roll. Antalet fabriker i landet närmar sig 200, flertalet för oarmerat material. Den tegelproduktion i landet som kom med engelsmännen dominerar fortfarande materialförsörjningen men är minskande. Indien har helt enkelt inte råd att fortsätta med det energikrävande teglet, som då ersätts med lättbetongblock. Blocken svarar nu för mindre än en tiondel av behovet till väggmurning – det finns således stort utrymme för lättbetongens fortsatta tillväxt.

 

Samma slutsats gäller för lättbetongen globalt. Flera värderingar bekräftar bilden av en jämn tillväxttakt med 5 – 6% om året. Fram mot 2030 kommer värdet av all tillverkning att överstiga 30 miljarder USD/år.

 

I Europa finns idag mer än 100 fabriker. En facktidning, AAC Worldwide, har startats av ett tyskt förlag år 2018. Den utkommer med 4 nr/år och belyser i första hand produktionsteknikens fortsatta utveckling. Även byggnadstekniken finns med, där jag har ivrat för utveckling av hybrider, kombinationer av betong/lättbetong under förspänning. Sådan teknik är materialbesparande, vilket kan vara ett nästa steg i utvecklingen.

 

Återkommande ordnas internationella konferenser om lättbetongens teknik, tillverkning och användning. Den första hölls i Göteborg, 1960, under ledning av Hjalmar Granholm. Hans engagemang borgade för hög vetenskaplig kvalitet. Anmärkningsvärt är att proceedings från konferensen är flerspråkig. Såväl engelska som tyska och franska kommer till användning, ibland så att en grundtext på engelska finns översatt till de andra språken, ett eller båda. Är detta ett uttryck för det sunda förnuft som ordföranden var känd för? Ett försök att få igång Europa på jämställd fot mellan olika stora kulturer. Jag väljer att tro detta. Nästa konferens, den åttonde, ska hållas 2027 i Istanbul, på engelska som enda språk.

 

Leende äldre man i grå kostym och rutskjorta mot ljus vägg.

Text: Bo Göran Hellers

Professor emeritus i konstruktionslära vid KTH

Ordförande Samhällsbyggarnas seniorutskott

bottom of page