"Jag tror på en ljus framtid"

Tobias Olsson siar om en kraftigt förändrad arkitektbransch

När Tobias Olsson tog över som förbundsdirektör för Sveriges Arkitekter för tio år sedan var det högkonjunktur och branschen stod i full blom. Nu är läget ett annat. Arbetslösheten är större än på trettio år och prognoserna för närmaste framtiden ser inte särskilt ljusa ut. Trots att branschen går igenom ett stålbad, har han dock en stark vision av hur yrket ska anpassas till samtiden.

– Arkitekt är ett av världens äldsta yrken. Det kommer alltid att finnas kvar, även om rollen måste breddas, säger han.

Text: Lo Bäcklinder | Foto: Rosie Alm

I Sveriges Arkitekters lokaler på Östermalm i Stockholm flödar ljuset. Den väl genomtänkta belysningen gör sitt och de spröjsade fönstren fyller på med kraftfullt vårljus. Golvplankorna är så breda som golvplankor kan bli och de få möbler som inte är skrivbord sticker ut som öar i det öppna kontorslandskapet. En soffa i ljust, mjukt skinn och trä, långa randiga ullmattor i sobra färger och ärtgröna fåtöljer som ser ut att sväva i rummet – här lämnas varken form eller färg till slumpen. 

Och så kommer förbundsdirektör Tobias Olsson med stora kliv genom lokalen. Han säger ”hej” med ett stort, varmt leende och sträcker fram en lika varm hand. 

"Det redan byggda är vår primära resurs idag, det är en inställning som vi hittar hos de allra flesta arkitekter."

Redan i sina första meningar berör han en av nutidens viktigaste arkitektoniska frågor. Han förklarar att det magnifika huset, där Sveriges Arkitekter har sitt kontor sedan 2009, är drygt 200 år gammalt och ursprungligen byggt som kasernbyggnad. 

–      Det redan byggda är vår primära resurs idag, det är en inställning som vi hittar hos de allra flesta arkitekter. Måtten och materialen i gamla byggnader gör att de klarar att användas på många sätt under väldigt lång tid.

Under en rask rundvandring pekar han ut detaljer och miljöer i huset som stärker tesen och låter sig tålmodigt fotograferas både bland boktravar och i vita valv. 

Men så snart han har satt sig till rätta i en av de gröna fåtöljerna drar han djupt efter andan som för att landa ordentligt och hitta närvaro inför intervjun. Han berättar att det är avtalsrörelsens sista dag, med allt vad det innebär av anspänning, men konstaterar krasst att han inte kan göra mer just nu och därför lägger han tankarna på det åt sidan. 

–      Efter att ha varit igenom en utmattning jobbar jag helt annorlunda och använder min energi på ett nytt sätt. Nu känner jag mig mer rustad för att sortera, prioritera och hålla mig professionellt distanserad, förklarar han utan omsvep och vidrör ett ämne som han ska återkomma till längre fram i intervjun.

"Kanske kommer mitt intresse för städers arkitektur och planering från att ha växt upp i en miljö som bland annat hade Europas största rondell under en tid."

Men först backar vi tillbaka till början.

Vill du berätta lite om vem du är?

– Jag är uppväxt i Karlskoga i en villamatta från 1970-talet, i en så kallad SCAFT-plan där alla möten mellan gångare och bilar skulle undvikas. Pappa jobbade på Bofors och mamma var sjuksköterska. Staden växte kraftigt under folkhemstiden och Socialdemokraterna hade i stort sett haft ensam majoritet sedan demokratin infördes. Samtidigt har orten präglats av den starka Boforsindustri, vilket gjort att ekonomin har varit god. Kanske kommer mitt intresse för städers arkitektur och planering från att ha växt upp i en miljö som bland annat hade Europas största rondell under en tid. 

Redan under gymnasietiden skrev Tobias specialarbete om funktionalismen i Sverige och sedan dess har intresset för sambandet mellan politiken och arkitekturen utvecklats.

– Just nu är det oroligt i samhället och många tittar mycket mer bakåt än vad vi har gjort tidigare och det finns en hel del konservativa strömningar även inom arkitekturen. Det är logiskt eftersom arkitekturen alltid har och alltid kommer spegla sin politiska samtid. Jag är övertygad om att vi kommer se fler byggnader i äldre stilar framöver.

När Tobias tog studenten 1997 var världen vidöppen och känslan av att kunna resa och arbeta vart som helst var stark. Under flera år bodde han i städer som Wien, London, Paris och Phnom Penh, där han studerade eller försörjde sig genom olika typer av ströjobb. Allt ifrån att jobba på pub till att inventera Kambodjas modernistiska byggnadsarv, som medföljande till flickvännen som gjorde en fältstudie där.

Tobias Olsson ser en ljus framtid - med en förändrad roll - för arkitektkåren.

– Efter fransmännen och innan röda khmererna hade landet tio år av självständighet och byggde fantastiskt vackra byggnader. Bland annat många samhällsinstitutioner. Att kartlägga dessa var mitt roligaste jobb under åren utomlands och jag gjorde bland annat arkitekturvandringskartor som fortfarande finns att ladda ner. 

Förutom att ha bott på många platser och i många länder har Tobias även bott i ett stort antal byggnadstyper. Han har lagt sin hatt i allt från Josef Frank-hus i Wien, till 1950-talsfastigheter ritade av Holger Blom på Södermalm, miljonprogramslägenheter i Skärholmen och i 1600-talsbyggnader i Gamla stan. Bara i Stockholm har han bott på säkert 15 adresser, men sedan ett par år är han bosatt i villa i Kärringstan i Enskede, med sambo och två barn. I PO Hallmans mästerliga stadsplan från 1920-talet har de landat i en bostad som erbjuder trädgård, vackra hantverksdetaljer, lekkamrater i grannhusen och cykelavstånd till jobbet.

Hur ser din akademiska bakgrund ut?

– Jag har alltid älskat att studera och har läst allt från retorik till konstvetenskap, kulturmiljövård och statsvetenskap, men min examen har jag från samhällsplanerarlinjen med inriktning mot kulturgeografi. I vintras kom jag på att jag hade glömt ta ut min examen och då såg jag hur många kurser jag faktiskt har läst och blev själv förvånad. 

Efter studierna jobbade Tobias på ungdomsorganisationen ”Jagvill habostad.nu” där han var verksamhetschef. Därifrån tog han klivet till att arbeta med bostadsförsörjning och planering på Länsstyrelsen i Stockholm och sedan vidare till en tjänst som strateg hos landshövdingen. Under den tiden företrädde han även Miljöpartiet som fritidspolitiker i bland annat stadsbyggnadsnämnden. Nästa karriärsteg var som arkitekturpolitisk chef på Sveriges Arkitekter och därefter nuvarande tjänst som förbundsdirektör. I samband med det lämnade han alla sina politiska uppdrag för att kunna företräda organisationens alla medlemmar.

Engagerad föreningsmänniska

Att Tobias är en person som inte kan låta bli att engagera sig är tydligt, men efter att ha lagt sina politiska åtagandanden åt sidan investerar han numera sitt engagemang i mängder av olika föreningar.

– Jag gillar grundidén med föreningar och är med i allt från Naturskyddsföreningen till föräldraföreningar i barnens skolor, Byggnadsvårdsföreningen och Majbrasans vänner där jag bor. Nyligen gick jag också med i Svenska kyrkan eftersom jag tycker att de gör så mycket bra och avlastar civilsamhället. Jag tycker dock att de borde ha ett medlemskap för dem som tror på skapelseberättelsen och ett för dem som bara står för värdegrunden, säger han med ett stort skratt och lägger till att hans vetenskapliga åskådning gör att han har svårt att tro på den kristna idéen om världens uppkomst.

Förutom alla föreningsengagemang har Tobias också ett intresse som överskuggar det mesta. Det glittrar till lite extra i ögonen när han börjar prata om sin stora passion.

– Jag älskar att gå på loppisar, det är min bästa återhämtning. Jag köper sjuka mängder gamla grejer, som jag samlar, lånar ut eller ger bort – jag är en riktig hoarder. I vårt hem har vi väldigt lite nytt och även om vi inte har så mycket föremål framme, så finns det hemliga rum i källaren där jag har hur mycket som helst. 

De allra flesta fynden gör han i sina gamla hemtrakter runt Karlskoga. Efter en veckas vistelse där på sommaren har han med sig mängder med fina föremål hem till Stockholm. Då är också energin påfylld och han kan ta sig an jobbets utmaningar.

Arkitekter har en tuff arbetsmarknad just nu, hur har situationen förändrats under de tio år som du varit förbundsdirektör?

– När jag började var det högkonjunktur och branschen var glödhet. De som tog examen fick många gånger jobb redan innan de var färdiga med sin utbildning. Fokuset i byggandet har länge legat på nyproduktion av bostäder, staden och det urbana. Idag är läget annorlunda. Konjunkturen är dålig och arkitektbranschen har sin största kris på 30 år. Den har pågått i snart två år och vi ser inga tecken på att det vänder.

"Utvecklingen har gått från högkonjunktur till kris, men även synen på det byggda har förändrats. "

Tobias beskriver hur arbetslöshetssiffrorna började stiga under hösten 2023, men att förvarningarna kommit långt tidigare. Under de senaste tre åren har nyexaminerade arkitekter haft svårt att få jobb, även om siffrorna för just landskaps- och planeringsarkitekter fortfarande är under två procent. Byggnads– och inredningsarkitekter har dock svårt att få jobb som matchar deras utbildning.

Som förbundsordförande representerar Tobias Olsson över 14 000 medlemmar i Sveriges Arkitekter.

Fyra stora förändringsområden

Faktorerna bakom förändringen i branschen delar Tobias in i fyra områden: konjunktur, klimat, demografi och digitalisering.

– Utvecklingen har gått från högkonjunktur till kris, men även synen på det byggda har förändrats. Idag är det inte lika stor utsträckning det urbana som är norm, vilket säkert har med pandemin och möjligheten till distansarbete att göra. Oron i omvärlden har också påverkat i stor utsträckning.

När det gäller klimatfrågan menar han att från att ha haft siktet inställt på en byggnads prestanda för tio år sedan, är det nu istället fokus på hur själva produktionen av fastigheterna ser ut. Regelverken och taxonomin genomgår en stor förändring och idag behöver den som bygger förhålla sig till allehanda gränsvärden och klimat- och miljömål. Detta gör materialen dyrare vilket i sin tur driver förändring.

Tobias tycker dock att materialen har varit alldeles för billiga och att det faktum att 30 procent av allt nytt byggmaterial fortfarande blir avfall på byggena, är ett förfärligt slöseri med resurser. 

– Arkitekterna har befunnit sig i en fossil parentes under de senaste hundra åren där nyproduktion har svaret på alla nya behov, men nu ser vi att de går tillbaka till mer klassiska arkitekturuppgifter som att ha fokus på det redan byggda, förvalta och utveckla, bygga till och bygga om. 

Demografin är ytterligare ett av de stora förändringsområdena, menar han. Från att ha hanterat två SL-bussar med nyinflyttade om dagen i Stockholm och allt som följer i dess spår, såsom bostadsbrist och behov av skolor och idrottshallar, är sammansättningen av befolkningen annorlunda idag. På många håll i landet finns ett förskoleöverskott, vilket med tiden också kommer betyda att inte heller skolor och andra samhällsfastigheter behövs i lika stor utsträckning. 

– Det mest aktuella problemet för allmännyttan i landet idag är att de har stora vakanser i många städer, det hade man inte förutspått för några år sedan, säger Tobias. 

Det sista området där det skett stora förändringar handlar om digitalisering. Den artificiella intelligensen har redan tagit över och förenklat många arbetsuppgifter på arkitektkontoren. Renderingar och många andra beräkningar görs idag med hjälp av AI. 

Men den sammantagna stora samhällsförändringen som påverkar branschen, menar Tobias, är att samhället har börjat landa i tanken att man i första hand ska återanvända hela byggnader och i andra hand återbruka material.

– Vi kallar det inte längre för att riva hus. Montera ner kan man behöva göra, men det redan byggda är den primära resursen. Idag är arkitektens roll i stor utsträckning kopplad till det cirkulära och klimatet. Det är inom ombyggnadsarkitektur som marknaden kommer finnas framöver. 

"När vi har undersökt hur våra medlemmar ser på yrkets framtid, visar det sig att i princip alla tänker sig att arkitektrollen är i kraftig förändring."

Detta leder till att man behöver lägga tyngdpunkten framöver på att bygga fastigheter i hållbara material som kan användas på olika sätt över tid. 

Flerhundraåriga byggnader, som den Tobias har sin arbetsplats i, är dock lättare att återbruka. Även om den är byggd som ett logement, kan den bli till vad som helst. Den generösa takhöjden, de flexibla måtten och den goda kvaliteten i byggnadsdetaljerna öppnar upp för många olika användningsområden och anpassningar.

Betyder den nuvarande kampen om arkitektjobben att det utbildas för många arkitekter?

– Det är svårt att säga. Det började 717 nya arkitekter i höstas på skolorna i Sverige. Vissa skolor ökade sitt intag, dock mot våra rekommendationer. I våra framtidsprognoser för hur det ser ut om fem år, bedömer vi att det är fortsatt hård konkurrens om jobben för arkitekter och inredningsarkitekter, men lagom för dem som jobbar med landskap och planering. 

Tobias tror inte att den nuvarande krisen kommer vända, på det sätt som kriser har gjort tidigare. Istället förutspår han en kraftigt förändrad arkitektroll och arbetsmarknad. Från att i huvudsak ha jobbat som konsulter på arkitektkontor, tror han att framtidens arkitekter i större utsträckning kommer att vara anställda hos beställare, fastighetsägare, byggherrar eller kommuner. Den utvecklingen har redan pågått en tid, men inom ett par år tror han att omställningen har gått ännu längre. 

Han förklarar att dagens arkitektstudenter behöver justera sin bild av att de ska arbeta som ritande arkitekter på kontor, och istället söka sig till andra roller. Likaså menar han att arkitektbyråerna behöver anstränga sig för att hitta nya affärer och andra aktörer behöver förstå varför det är en bra idé att anställa en arkitekt.

– När det gäller jobben inom till exempel kommuner, staten, förvaltarleden eller som beställarstöd hos byggherrarna, där har arkitekterna inte riktigt räckt till tidigare, men nu är det bra att söka sig dit. Idag tjänar arkitekten dessutom mer i en kommun än i privat sektor. 

Om man ska skåda en ljusare arbetsmarknad, hur långt fram tror du man behöver titta?

– Jag hoppas att vi inom ett par år har en tydligare bild av vart arkitektrollen är på väg, men jag tror att det tar längre tid än så innan vi hittat en jämvikt. När vi har undersökt hur våra medlemmar ser på yrkets framtid, visar det sig att i princip alla tänker sig att arkitektrollen är i kraftig förändring.  Och när vi frågar hur de vill jobba i framtiden är det primära svaret ”inte som konsult”. Många är trötta på att jobba så hårt som de gjort under den långa högkonjunkturen.

Har du några goda råd till den som tar sin examen idag?

– Jag är ute på en sådan föreläsningsturné just nu och försöker träffa studenter så ofta jag kan. Rådet är att bredda sitt synfält för vad man kan jobba med som arkitekt, att titta på förvaltarled och beställarled och kolla var investeringarna sker i samhället. Det är också mycket lättare att få jobb i norra Sverige eller utanför de största städerna. 

För att stötta sina medlemmar arrangerar förbundet bland annat nätverksträffar, gratiskurser och lyfter goda, kreativa förebilder i sina olika kanaler.

– Till syvende och sist är det dock så att jobben inte finns där, det är vårt stora magont. Vi har också en inkomstförsäkring för dem som blir arbetslösa. Det är en väldigt bra medlemsförmån, men den kostar oss enorma summor och gör förbundet mer sårbart. Just nu har vi ett mångmiljonunderskott varje år och måste prioritera bort mycket som vi skulle vilja göra. 

Det låter som en tuff jobbsituation! 

– Som tur var gick jag in i en utmattning innan krisen började. Det hände för tre år sedan och jag tror att det var en pandemieffekt av att jobba hemma med bara min dator, två små barn och en total husrenovering och inte ha någon tid för återhämtning. Efter utmattningen jobbar jag helt annorlunda och har lärt mig att använda min energi på ett annat sätt. Jag har blivit mycket bättre på att förhålla mig och sorterar enklare mellan vad jag kan påverka och inte.

Hur är du som ledare?

– Jag vet ju hur jag vill vara, men det är inte lätt att se själv om jag når upp till det. Däremot har jag under min rehabilitering kommit fram till att jag inte ska försöka gå in i en chefsroll som inte är jag. Jag har visserligen ett stort ansvar och måste ta beslut och leda verksamheten, men i övrigt är jag den jag är och försöker vara så empatiskt som möjligt som ledare och gillar att jobba värderings- och idédrivet.

Han förklarar att han visserligen har många idéer, men att han gärna fattar beslut tillsammans med sina kollegor som är duktigare på sina specifika områden. Att han gärna vill ha insyn i detaljer ser han dock som en av sina svagheter och tycker att det är utmanande att ”sitta på händerna” när han inte kan erbjuda medlemmarna de insatser som han skulle vilja i en svår tid.

– Som tur är så har vi nära 800 förtroendevalda, det är styrkan i en sådan här organisation. Bland dem pågår ett otroligt arbete och det är enormt mycket som sker hela tiden ute i verksamheten.

Vilket avtryck vill du ha gjort när det är dags att lämna över stafettpinnen i framtiden?

– När jag började min tjänst var det lätt att göra avtryck och det fanns många lågt hängande frukter. Vi hittade på mycket roligt och vår medlemsökning låg i topp bland Sacoförbunden år efter år. Nu är vi ett tuffare läge och utifrån det hoppas jag på att skapa så bra förutsättningar som möjligt för arkitekterna i den här svåra omställningen. 

Idag har förbundet en hög organisationsgrad och nästan 90 procent av de potentiella medlemmarna är anslutna, vilket Tobias tror är de högsta siffrorna i världen. Under hans tid har medlemsantalet ökat från 11 000 medlemmar till 14 000.

En lång intervju närmar sig sitt slut och som en sista sammanfattning slår Tobias fast såväl sina egna och organisationens begränsningar som det som han ser som branschens största tillgång.

– Varken jag eller förbundet kan vända konjunkturen och vi kan inte heller skaffa fram jobb. Även om jag känner att jag inte kan göra nog, så vet jag att arkitekter är ett kreativt gäng och som sagt: jag tror på en ljus framtid. 

Fakta:

Namn Tobias Olsson

Ålder 46

Utbildning Fil. Kand. kulturgeografi, Samhällsplanerarlinjen SU 

Jobb Förbundsdirektör Sveriges Arkitekter

Intressen Arkitektur, politik, byggnadsvård, fjällen alla säsonger och tälta!

Tobias Olssons fem arkitekturfavoriter:

• Värmlands museum, inte minst Nyréns tillbyggnad

• Vasamuseet i Stockholm. En nutida klassiker och den yngsta byggnad att bli föreslagen till byggnadsminne.

• Trädgårdsföreningen i Göteborg En av Europas bäst bevarade 1800-talsparker, med ett vackert palmhus och rosträdgård. Sveriges första park som blivit byggnadsminne.

• Torget i Karlskrona. Enda stället i Sverige där man från en viss vinkel kan låtsas att det är ett italienskt torg.

• Restaurang Solen i Slakthusområdet i Stockholm. En härlig interiör i en härlig kontext