Byte av huvudman för enskild väg
- 6 mars
- 2 min läsning
I Sverige har vi förenklat tre huvudtyper av vägar: enskilda vägar, kommunala gator och statliga vägar. I praktiken är det ofta svårt att med ögat vilken huvudtyp en viss väg är. Det kräver viss utredning att ta reda på vem huvudmannen är.
I det nu aktuella rättsfallet handlade det om en enskild väg, Tornbyvägen. Vägen är asfalterad och ansluter till två allmänna vägar. Vägen är ca 2 km lång, ca 3,5 m bred och högsta tillåtna hastighet är 70 km/h. Längs med vägen finns det ”cirka tio fastigheter med cirka 34 personer”.
Norrköpings kommun hade i praktiken skött vägen. Det var också kommunen som fick det statliga driftsbidraget. Kommunen ville dock avsäga sig detta frivilligt påtagna ansvar och ansökte om att bilda gemensamhetsanläggning.
En fastighetsägare ansökte till Trafikverket om att den enskilda vägen skulle bli en allmän väg. Fastighetsägaren ansåg att Tornbyvägen uppfyllde de krav som ställs för att den ska bli allmän och åberopade, bland annat en film som visade hur många bilar som använde vägen när trafiken leddes om på grund av en trafikolycka. Kommunen, Trafikverket och Länsstyrelsen ville inte att vägen skulle bli allmän. Trafikverket angav att vägen är lågtrafikerad och att det allmänna vägnätet är tillräckligt omfattande i området. En tillfällig omledning av trafiken innebär inte att vägen måste vara allmän. Trafikverket avslog ansökan, vägen behövdes inte för allmän samfärdsel (VägL 21 §).
Fastighetsägaren överklagade, regeringen avslog överklagandet. Fastighetsägaren hade efterfrågat en trafikmätning på vägen men Trafikverket angav att en sådan mätning inte var aktuell eftersom trafikmängden inte på något sätt var nära en gräns där det skulle bli aktuellt att överväga att vägen skulle bli allmän.
Regeringen avstod överklagandet men fastighetsägaren överklagade till högsta förvaltningsdomstolen, som lät regeringens beslut stå fast. Domstolen konstaterade att det finns ett förhållandevis stort utrymme för bedömningar i det aktuella fallet.
Det finns många vägar där kommunerna frivilligt tagit på sig vägskötseln. I vissa fall finns det redan en gemensamhetsanläggning som behöver återuppväckas. I andra fall finns det ingen gemensamhetsanläggning. Gemensamhetsanläggningar är särskilt skapade för att ta hand om vägar som inte är statliga eller kommunala. Så oavsett om det blir en omprövning eller en ny gemensamhetsanläggning (som i det aktuella fallet) så kommer vägen att vara gemensamhetsanläggningens ansvar, jmfr MÖD F 4719-13 (omprövning av en väg som kommunen hade skött, men vägen var en gemensamhetsanläggning). Att överklaga beslutet om att bilda gemensamhetsanläggning för Tornbyvägen bedömer jag vara lönlöst.
Fastighetsägarna har i varje instans hävdat handläggningsfel eftersom man inte utrett och motiverat tillräckligt. Något som ingen instans håller med om. Själv levde jag i tron om att man år 2013 tog bort möjligheten för enskilda att ta initiativ till att en enskild väg ska bli allmän. En sammanhanget ovanlig initiativrätt för enskilda.
Fredrik Warnquist
Universitetsadjunkt Fastighetsvetenskap
Lunds Tekniska Högskola, LTH
