En samfällighetsförenings ändamål är att förvalta samfälligheten i enligt med vad som bestämts vid dess bildande, vanligen i ett anläggningsbeslut som meddelats vid en lantmäteriförrättning. Föreningen är bundet av detta och kan inte utveckla eller komplettera samfälligheten med nyttigheter som ligger utanför detta ändamål. Eftersom samfälligheten anses vara en så kallad tvångssamfällighet, det vill säga att medlemmarna inte kan utträda från samfälligheten på annat sätt än genom att sälja den anslutna fastigheten eller genom en ändring av anläggningsbeslutet. Bundenheten till ändamålet anses vara ett viktigt skydd för minoriteter i samfälligheter mot att en majoritet beslutar om nya uppgifter som inte motsvarar de behov som samfälligheten avser att tillgodose. Frågan om i vilken grad en samfällighetsförening med majoritetsbeslut kan besluta om nya funktioner eller kompletteringar för att möta nya samhälleliga behov, till exempel internetuppkopplingar eller elbelysning, har relativt nyligen behandlats i en dom av Högsta domstolen (T 3932-14, NJA 2015 s. 939). Domstolen gjorde i domen vissa uttalanden om hur bunden en samfällighetsförening ska anses vara av de ändamål som anges i förrättningsbeslutet med hänsyn till tidens gång, teknisk utveckling och ökade anspråk. Domstolen uttalade bland annat att uppgiften för en samfällighetsförening är att driva och förvalta anläggningen. I detta kan ligga att förnya en teknisk anordning som ingår i anläggningen så länge det inte är fråga om en anläggning av principiellt annan art. En standardhöjning, exempelvis ny teknisk utrustning som saknar motsvarighet i den befintliga anläggningen, faller typiskt sett utanför den verksamhet som föreningen kan bedriva. >>Läs också: Lantmäteriet – bromskloss för laddstolpar 1970-talets centralantenner för tv har således kunnat utvecklas, först med kabel-tv och sedan med fiberkablar som medger ett betydande ökat utbud av olika tjänster, genom majoritetsbeslut i samfällighetsföreningar och som vid överklaganden till Högsta domstolen stått sig. På motsvarande sätt bör dagens lagpraxis enligt min mening kunna tolkas så att olika typer av elinstallationer, till exempel motorvärmare som kan finnas i anslutning till garage och parkeringsplatser och som ingår i gemensamhetsanläggningar, kan förstärkas och byggas ut så de medger laddning av elbilar. Det är ju inte någon ny funktion som därmed tillförs samfälligheten utan en anpassning av den ursprungliga funktionen, att leverera el till garageplatserna, till nya anspråk. En samfällighetsförening som förvaltar en gemensamhetsanläggning som innefattar garage- eller parkeringsplatser och där tillgång till el ingår i samfällighetens ansvar, bör således enligt min mening genom majoritetsbeslut på en stämma kunna besluta om att uppgradera elanläggningen till att möjliggöra laddning av elbilar inom ramen för gällande rättspraxis. Saknar samfälligheten el som ingår i parkeringsanläggning krävs dock ett nytt förrättningsbeslut för att anlägga laddstolpar. Kraven vid förrättningsprövningen är mer långtgående på att investeringen är ekonomiskt fördelaktig, är av väsentlig betydelse för varje deltagande fastighet samt stöds av flertalet medlemmar (i praxis omkring 80 procent). Mitt råd är att i denna situation grunda ett kompletterande förrättningsbeslut på en överenskommelse mellan alla medlemmar som vill ha laddstolpar och inrätta en särskild sektion inom samfälligheten som bara innefattar laddstolparna för dessa. Då underlättas förrättningsprövningen väsentligt och blir billigare. Tommy Österberg lantmätare och författare till boken Samfälligheter. Handbok för Samfällighetsföreningar

Ända sedan skiftesreformerna och strävan efter att skapa ett effektivt jord- och skogsbruk har lantmäteriet spelat en central roll för samhälleliga framsteg. Juridiska former som ledningsrätt och 3D-fastigheter har varit avgörande för storstädernas utveckling. Men hur är det egentligen med lantmäteriet i dag? I den radhus-samfällighetsförening som jag tillhör är allt fler intresserade av att skaffa en laddningsbar elbil. Men hur ska vi ladda dem? De som har hus nära parkeringen drar en ledning från sina egna hus till sin parkerade bil. Försäkringsbolaget säger nej till laddning i de vanliga uttagen i garagen. Eftersom föreningen just genom diverse utfyllningarna skapat fler parkeringsplatser tänkte vi sätta upp laddstolpar på några av dessa platser. Tanken var att intresserade mot en fast månadsavgift skulle kunna få tillgång till dessa laddmöjligheter. Till varje fastighet hör garage i längor som ingår i gemensamhetsanläggningen. På sikt är tanken att skapa laddmöjligheter i garagen, men då måste elen moderniseras. ”Är det viktigare för lantmäteriet att öka de egna intäkterna än att bidra till hållbar utveckling?” I vår förening var det dock några som ifrågasatte om föreningen hade rätt att sätta upp stolpar. Styrelsen kontaktade Villaägarna som främst hänvisade till Lantmäteriets hemsida. Där behandlas två grundläggande frågor. Den första är om laddstolpar ryms i det befintliga anläggningsbeslutet. I beslutet som gäller för föreningen jag tillhör står bland annat: ”Garagebyggnaden inklusive portar, fläktar och andra anordningar för anläggningens funktion”, samt att parkeringsplatser ingår. I dag borde laddmöjligheter rimligen höra till ”anordning för anläggningens funktion” både för garage och parkeringar. >>Läs mer:Samfällighetsföreningar kan visst besluta om laddstolpar för elbilar Lantmäteriet skriver dock att det gjorts en restriktiv tolkning av vad som ingår i ett anläggningsbeslut och antyder därmed att laddmöjligheter inte kan skapas om det inte sägs explicit i beslutet. Lantmäteriet erbjuder sig dock att – mot ersättning – göra en så kallad fastighetsbestämning och göra en rättsligt bindande tolkning av vad som ingår. Man kan dock fråga sig vad denna tolkning kan bygga på eftersom det inte finns något rättsfall. Sedan kan man undra varför inte lantmäteriet gör ett generellt uttalande eftersom det rimligen finns liknande formuleringar om garagebyggnader och parkeringar i många anläggningsbeslut. Är det viktigare för lantmäteriet att öka de egna intäkterna än att bidra till hållbar utveckling? Sedan diskuterar Lantmäteriet om det – mot ersättning förstås – är möjligt att lägga till laddmöjligheter i ett nytt anläggningsbeslut för föreningen. De skriver på följande sätt, vilket en läsare rimligen tolkar som att det är tveksamt om det går att lägga till detta även om medlemmarna vill det. Lantmäteriet konstaterar att: De boende (typiskt sett) ska ha behov av anläggningen, både när den bildas och på längre sikt. Behovet ska inte vara tillfälligt eller personligt kopplat till en viss fastighetsägare Det ska heller inte vara ett behov som kan komma att uppstå i framtiden. Behovet ska alltid kopplas till en “typisk användare” (normalanvändare) av de fastigheter som ska anslutas till gemensamhetsanläggningen. Utan den kopplingen saknas skäl att skapa en rättslig bindning mellan anläggning och anslutna fastigheter. En första invändning mot detta är att det skapas ett moment 22. I dag är det förvisso bara omkring tio procent av de boende i föreningen som har laddningsbara elbilar. Därför kan det ifrågasättas om behovet i dagsläget är tillräckligt stort för att föreningen ska anskaffa laddstolpar. Men en orsak till den låga andelen är just att det inte finns laddmöjligheter. En andra invändning är att texten faktiskt inte stämmer med gammal praxis. I vårt anläggningsbeslut ingår en lekplats för små barn. När vi för drygt 10 år sedan gick över från ekonomisk förening till samfällighetsförening ifrågasatte lantmätaren inte att lekplatsen skulle ingå. Men det är ju som med laddningen enbart cirka 10 procent som i dag använder denna lekplats och många som flyttar in har inte små barn. I vissa fastigheter har det såvitt jag vet aldrig bott personer med små barn. Och är småbarnsfamiljer typiska användare av husen i vårt område? Och hur avgör man det? En parallell är också att både ägare och köpare kan värdera möjligheter att göra saker: Man kan ta med sig egna eller gästers barn till lekplatsen och man kan ladda en elbil om man skulle skaffa en – även om sannolikheten är relativt låg i båda fallen. Lantmäteriet borde fortsätta sin klassiska roll att bidra till framsteg genom att: Göra ett uttalande som säger att om det i ett anläggningsbeslut ingår parkering och garage så är Lantmäteriets ståndpunkt att föreningen har rätt att skapa laddmöjligheter om stämman så beslutar. Sådana möjligheter finns till exmpel redan i dag i bostadsrättsföreningar. Det ska inte vara så att någon samfällighetsförening först måste chansa och hoppas att ingen överklagar eller hoppas att ett överklagande med tiden avslås. Föreslå en lagändring i anläggningslagen som säger att när det sker en teknisk utveckling som inte kunde förutses när anläggningsbeslutet togs så ska det göras en generös tolkning av vad föreningen får göra. Självklart ska det i dessa fall finnas ett stämmobeslut. Text: Hans Lind professor i fastighetsekonomitidigare vid KTH, L69 >>Läs också: Uppdrag att analysera och föreslå åtgärder för bättre tillgång till laddinfrastruktur för hemmaladdning oavsett boendeformDiarienummer: I2021/00109

För att få ett rättvisare mått på hållbar utveckling kan Sverige inte bara räkna med utsläppen inom landets gränser – utan också från indirekta utsläpp via exempelvis import och produktion i andra länder. Det skriver klimatstrategen Johnny Kellner i en artikel som nagelfar det svenska klimatarbetet. I en debattartikel i DN den 21 juli 2016 ( även återgiven på riksdagens sajt ) menar företrädare för regeringen att Sverige är bäst i världen på hållbar utveckling. Detta kanske kan stämma om vi enbart håller oss innanför Sveriges gränser. Enligt bland annat Naturvårdsverket uppstår dock en betydande del av Sveriges koldioxidavtryck genom import av varor som bland annat har outsourcats så som textilprodukter. Andra exempel på ”våra” klimatutsläpp sker genom importen av livsmedel. Det vill säga produktionsbaserade utsläpp i andra länder som enbart går till svensk konsumtion. Sveriges offici-ella årliga statistik av utsläpp av växthusgaser innanför våra gränser var år 2019 cirka 51 miljoner ton koldioxidekvivalenter1). De konsumtionsbaserade utsläppen inkluderat det som sker både innanför och utanför våra gränser för att tillfredsställa efterfrågan var år 2018 cirka 82 miljoner ton koldioxidekvivalenter1. Per person och år var motsvarande utsläpp av växthusgaser i Sverige cirka åtta ton koldi-oxidekvivalenter. ”Våra indirekta utsläpp” i utvecklingsländerna ökar på grund av att de för sin industri i huvudsak använder smutsig kolkraft med stora utsläpp av växthusgaser och partiklar. Sverige har i sammanhanget en mycket låg självförsörjningsgrad av livsmedel på 45 procent, vilket är lägst i Europa. Vi är med andra ord även helt beroende av import av livsmedel för att klara vår konsumtion. Sveriges totala utsläpp av växthusgaser är med andra ord betydligt högre än vad som redovisas i regeringens officiella statistik och måluppföljning som rapporteras till EU och FN. ”Sveriges totala utsläpp av växthusgaser är med andra ord betydligt högre än vad som redovisas i regeringens officiella statistik” Enligt Världsbanken var utsläppen per person år 2019 av växthusgaser innanför Sveriges territoriella gränser 4,48 ton koldioxidekvivalen-ter. Som jämförelse är USA:s motsvarande utsläpp 15,52 ton, Nederländerna 9,92 och Indien 1,73. En avgörande orsak till Sveriges lägre ut-släpp är att elproduktionen i Sverige helt domineras av fossilfri vattenkraft, vind- och kärnkraft och biobaserad kraftvärme.   Utopiskt mål Med den snabbare globala uppvärmningen flyttar sig klimatzonerna allt längre norrut med cirka fyra kilometer per år med nuvarande utsläppstakt. Att klara Parisavtalets mål med 1,5 grader är sannolikt ouppnåeligt. Redan i dag har temperaturen i Stockholms klimatzon enligt SMHI ökat med 1,1 grader enbart under en 30-årspriod. Sannolikt ligger en temperaturförändring för de nordiska länderna närmare tre grader eller mer inom detta sekel. Inträffar detta blir Stockholm lika varmt som Paris är i dag och Sundsvall lika varmt som Stockholm. Noterbart är att trots covid-19 med globalt nedstängda verksamheter så ökade koldioxidekvivalenter i atmosfären under 2020 med 2,20 miljondelar, ppm, jämfört med 2019. Noterbart är också att Sverige enligt WHO har ett genomsnittligt så kallat ekologiskt fotavtryck (EF) på 6,6 globala hektar och är därmed bland de 15 länderna i världen med störst negativ fotavtryck per person. Indikatorn ekologiskt fotavtryck mäter människornas förbrukning av naturresurser som invånarens genomsnitt i varje enskilt land. Enligt Naturvårdsverket har Sverige dessutom inte uppfyllt de uppsatta målen för biologisk mångfald till 2020 som klubbades av regeringen redan 1999. Textilfabrik i Kambodja. Foto: ILO Asia-Pacific Prioritera vissa bolag Prioriteringar för att minska växthusgaser måste i första hand göras inom transporter och på de energikrävande industrierna såsom SSAB, Cementa, Preem, energibolag men även byggsektorn. Industrin släppte år 2019 ut totalt cirka 19 miljoner ton koldioxidekvivalenter och väg-trafiken 15 miljoner ton varav personbilstrafiken utgör cirka 10 miljoner ton. Men även småskaliga produktionsenheter kommer att bli allt tydligare inslag i ett framtida försörjningssystem. Framtida effektbehov och el-försörjning för framförallt södra Sverige är ett bekymmer som också måste prioriteras speciellt när kärnkraften nu successivt håller på avvecklas. Däremot har politiska populistiska frimärkslösningar som stöd till elcyklar en helt marginell klimatbetydelse.   Klimatneutral – vad menas? Allt fler bolag och organisationer strävar efter att bli klimatneutrala. För att nå dit måste det i första hand ske genom att minska de egna klimatutsläppen och i andra hand genom att klimatkompensera. Hur stämmer egentligen dessa värdeord som klimatneutral och klimatkompensation med verkligheten? All tillverkning av produkter och varor genererar utsläpp av växthusgaser, naturlagarna gäller alltid och går inte att runda. Med klimatkompensation avses åtgärder som inte ansluter till den egna verksamheten och som används för att balansera företagets totala klimatredovisning. Ett viktigt nyckelbegrepp vid klimatkompensation är så kallad additionalitet. Med detta menas att klimatnytta skapas tack vare att den aktuella åtgärden genomförs utanför den egna verksamheten, vilken annars inte skulle utföras utan en efterfrågan av utsläppskrediter. I en studie av den amerikanska organisationen Institute for Applied Ecology, som granskat FN:s ramverk av utsläppskrediter, framkom att 85 procent av alla studerade projekt med klimatkompensation inom CDM2 hade låg sannolikhet att vara additionella. ”Sverige har enligt WHO har ett genomsnittligt ekologiskt fotavtryck (EF) på 6,6 globala hektar och är därmed bland de 15 länderna i världen med störst negativ fotavtryck per person.” Klimatkompensation kan indelas i 3 olika nivåer. Klimatkompensation enligt 1 och 2 kräver additionalitet, även om det för nivå 2 är omdis-kuterat huruvida det alltid uppfylls i praktiken. Åtgärder inom nivå 3 saknar däremot helt additionalitet. Nivå 1. Är en åtgärd som avlägsnar och undanhåller växthusgaser från atmosfären. Ett exempel är infångning av koldioxid från bioeldade kraftvärmeverk som sedan kan lagras i borrhål i berggrunden, så kallad bioenergy, carbon capture and storage som nästan genererar minusut-släpp av koldioxid. Pilotprojekt pågår för närvarande hos Stockholm Exergi och i en annan form på Island. Däremot är det svårt att hävda att detta är att vara klimatpositiv. Nivå 2. Är en åtgärd som innebär att mängden växthusgaser i atmosfären inte ökar tack vare att insatsen genomförs. Exempel är traditionell klimatkompensation via FN:s mekanism för CDM. Den typiska åtgärden är investeringar i anläggningar för produktion av el så som vindkraft och solceller som förhindrar att annan och mer miljöskadlig produktion byggs. Acaciaträd planteras i Yangambi, Kongo-Kinshasa. Foto: Axel Fassio/CIFOR Trädplantering har kommit att bli en populär åtgärd för klimatkompensation. Det är en strategi som går ut på att finansiera klimatåtgärder i utvecklingsländer. Avskogning av regnskogen är en allvarlig negativ komponent till klimatförändringen på vår planet. Tragiskt är att nyplantering av träd som klimatkompensation sker samtidigt som en mycket stor avskogning äger rum av världens regnskogar. En ny WWF-rapport visar att skogsområden stora som Sveriges yta avskogats på drygt tio år. Det tar 70-100 år innan ett nyplanterat träd fångat upp tillräckligt med koldioxid för att skapa balans. Vid trädplantering är kollagring enbart en förskjutning så länge träden står kvar och blir därför något tveksamt som en varaktig klimatkompensation. Det man missar är att ta hänsyn till är att det finns en avgörande skillnad mellan att reducera utsläpp och att ta bort koldioxid från atmosfären. Det kan vara svårt att säkerställa om plantering av träd skett på grund av klimatkompensationsprojekt eller om samma utveckling ändå skulle ha skett med en annan form av finansiering, till exempel statliga biståndspengar från Sida. Trädplantering ger dock ofta ett gynnsamt kretslopp som binder jord och kan ge upphov till ett betydligt bättre agroforestry-system om det görs på rätt sätt, men det kan även bli risk för målkonflikter genom att utsatta människors matproduktion riskeras. Nivå 3. Avtal om ursprungsmärkt el (grön el) är ett exempel där ibland försök görs att kalla det för klimatkompensation fast det i praktiken endast är en omfördelning av statistik utan att någon förändring sker i den fysiska verkligheten. Systemet med elcertifiering finns redan och är en kostnad som alla hushåll och företag får betala på sina elräkningar för att ge stöd till elproduktion från förnybara energikällor. Eftersom systemet med ursprungsgarantier för el inte inverkar på elproduktionen sker heller ingen påverkan på mängden växthusgaser.   Försiktighet med påståenden Uttrycket att vara klimatneutral, ofta kombinerat med att klimatkompensera, används ofta rent slentrianmässigt och slarvigt av allt fler företag och organisationer, oftast i god tro, utan att man förstår innebörden. Att klimatkompensera bygger hela tiden på en relation mellan utsläppare och en insats vanligtvis i en annan del av världen och utanför den egna verksamheten som reducerar utsläpp i relation till ett slags ”business as usual”-scenario. Gröna miljöattribut allokeras ofta med hjälp av specialiserade konsultbolag som administrerar arbetet. Trädplan-tering ger företaget ett grönare miljöbokslut utan att någon förändring alltid behöver ske i den fysiska egna verksamheten. Avtal om köp av ursprungsmärkt el är ett närstående exempel i Sverige. Enligt Marknadsdomstolen, Konsumentverket och Reklamombudsmannen måste vär-deord med påståenden om miljöfördelar alltid kunna styrkas och verifieras med minskade utsläpp. Att klimatinvestera utanför den egna verksamheten är positivt med solteknik och vindkraft i utvecklingsländer. Detta förutsätter att inve-steringar inte skulle skett utan annan finansiering än klimatkompensation och att det verkligen leder till att gamla kolkraftverk läggs ner. För att hållbarhetsarbetet inte ska tappa trovärdighet är det nödvändigt att hålla sig till hållbarhetsbegrepp där innebörden speglar en förändring med minskade koldioxidekvivalenter. Det är olyckligt om bolag och organisationer genom att påstå sig vara klimatpositiva, klimatvänliga, klimatneutrala och klimatkompensera skulle ge sken av en falsk verklighet. Solpaneler installeras i Mali. Foto: Budapest Bamako Tekniksprång krävs För att nå upp till klimatmålen krävs flera tekniska genombrott som kan kommersialiseras och bidra till en systemförändring. Tekniksprång är nödvändiga men kräver vilja, forskning och kapital. Kanske blir framtida stora infångningar av koldioxid från bioeldad kraftvärme och ”dammsugare” för infångning av koldioxid från luften ett av flera tekniksprång. Ett pilotprojekt pågår hos Stockholm Exergi och ett på Island.  Anläggningen på Island är ett gemensamt EU-projekt mellan schweiziska Climeworks och isländska Carbfix. Den infångade koldioxiden skulle också kunna återvinnas som elektrobränsle. För att få fram ny bättre teknik finns inga genvägar utan det krävs politiskt ansvar och mod, uthållighet, stödjande infrastruktur och internationell samverkan.  Johnny Kellner energi- och klimatstrateg >>Läs också intervjun med Johnny Kellner: Viktigt med förståelse och respekt Fotnoter 1) Koldioxidekvivalenter (CO2-ekv) är ett mått på summan av utsläpp av alla växthusgaser och som tar hänsyn till hur olika växthusgaser bidrar till växthu-seffekten. Därför översätts deras klimatpåverkan till hur mycket koldioxid som skulle orsaka motsvarande växthuseffekt. 2) CDM är ett delprojekt under Kyotoprotokollet som syftar till att låta industriländer som förbundit sig att minska sina koldioxidutsläpp ges möjligheter att investera i projekt i utvecklingsländer som ett del alternativ till de mer kostsamma utsläppsminskningarna i sina egna länder.

Sverige behöver en bostadspolitik som gör rätten till en egen bostad till grundbulten för en hållbar samhällsomställning. En sådan politik bygger på samverkan och samskapande som utgår från Agenda 2030 och medborgarnas ekonomiska möjligheter och behov och inte marknadsaktörernas syn på skatter, bidrag och subventioner. Vi har under två års tid fört samtal med bostadsmarknadens parter och politiker på alla nivåer. Utifrån detta har vi utvecklat en modell för samverkan mellan stat, region, kommun, fastighetsägare samt boende. En användbar metod för denna samverkan är exempelvis  värdeskapande förhandlingar . I den processen ingår att kommunerna måste återta initiativet i planeringsprocessen. Det är nödvändigt för att möjliggöra en långsiktighet i planering av bostäder och läka befintliga tätorter. Vidare är samverkan central i frågan om finansieringen av bostadspolitiken. Sverige är en av de ledande länderna på gröna lån och grön finansiering. På området social finansiering ligger vi däremot efter. Här ser vi att sociala obligationer och andra sociala finansinstrument, som bygger på samverkan mellan både finansmarknadens aktörer och regeringen, kan driva på en socialt hållbar finansiering av våra bostäder. Vi är fortsatt optimistiska. Privata fastighetsägare såväl som allmännyttan, kommuner, regeringen, samt finansiella investerare säger sig alla vara redo att samarbeta för att åstadkomma en hållbar bostadspolitik. De behöver bara verktygen för att göra det. Vi sätter fingret på tre omprioriteringar som måste till för att bostadspolitiken ska kunna slå in på den nya vägen av samskapande. Svaret på bostadsfrågan är inte att öka bostadsbyggandet. En kraftfull ökning av byggandet innebär bara ett marginellt tillskott. Istället måste det befintliga beståndet omformas och anpassas till lokala behov. Genom att komplettera fastigheter med bostäder som saknas kan segregationen minska samtidigt som den lokala servicen får bättre underlag. En mångfald av boendelösningar krävs. Bostadsfrågan kan aldrig lösas med en generell eller standardiserad modell. I storstadsregionerna stressas projekt fram medan det i andra regioner saknas intresserade byggherrar. I vissa områden byggs bara hyresrätter, i andra bara bostadsrätter. Kooperativa hyresformer, andelsägande och byggemenskaper, som är vanliga utomlands, saknas. Regelverk och markanvisningar behöver främja fler boendeformer med hänsyn till medborgarnas önskemål och vara anpassade till befintliga områden. Hur effektivisering ska gå till måste omprövas . Lösningen ligger inte i de storskaliga byggmetoder som marknadens jättar utgår ifrån. Det behövs möjlighet till varsam renovering som återanvänder inredning, moderniserar installationer och är klimatneutral – vilket kräver andra tekniker än de gängse. Innovativa angreppssätt som lätta påbyggnader av trä, kan tillåta eftertraktade flyttkedjor i större utsträckning än idag. Liknande innovation krävs i nybyggnation med prefabricerade element och klimatpositiva konstruktioner som binder koldioxid. ”Den samverkanslösning vi förespråkar lyfter fram marknadens alla aktörers ansvar, både privata och offentliga” För att skapa förutsättningar för dessa omprioriteringar ser vi att tre områden måste bemötas: Det första är Behovet av ändamålsenliga regelverk för att underlätta flexibilitet och rörlighet samt för omvandling av kontorsbyggnader till bostäder. Det andra lyfter fram skarpare klimat- och hållbarhetskrav vid offentlig upphandling. En beställare måste kunna ställa klimatkrav utan att det leder till att denne fälls för att hindra konkurrens. Det tredje huvudspåret handlar om att öppna upp bostadsmarknaden för nya finansieringslösningar. Det finns ett värde av en statligt sponsrad social kreditgarantifond. Det behövs tydliga mätbara mål och kriterier för olika former av sociala finansiella instrument. Arbetet med att ta fram en hållbar statsobligation med sociala mål måste påbörjas. I rapporten En social bopolitik för Sverige , har vi formulerat handlingskraftiga rekommendationer utifrån dessa huvudspår. Den samverkanslösning vi förespråkar lyfter fram marknadens alla aktörers ansvar, både privata och offentliga. Vi hävdar att kommunerna måste återta initiativet. De har redan huvudansvaret mot bakgrund av självstyret, bostadsförsörjningsansvaret och planmonopolet. Men ansvaret stannar idag vid väntan på andras initiativ. Vi menar att kommunen måste driva fram handlingsorienterade områdesvisa program. Bara då kan helheten bli resurseffektiv och socialt hållbar. Fastighetsägare, både privata och kommunala ska självklart delta tillsammans med de boende i denna planering enligt den värdeskapande förhandlingsmodell som vi föreslagit. Självklart rör detta staten som har ansvaret att stärka kommunerna i att ta sitt ansvar, främja förhandlingslösningar och ge marknadens parter en tydligare färdriktning och utveckla sociala finansinstrument. Allmännyttan har ett särskilt ansvar. Den måste få nya direktiv att stimulera nya upplåtelseformer samt förändrade avkastningskrav med betoning på långsiktiga samhällskonsekvenser för att förvalta socialt hållbara bestånd. Så menar vi, läggs grunden för en ny bostadspolitik som genom samverkan åter sätter människan i centrum genom att anpassa det befintliga beståndet, diversifierar upplåtelseformer i alla delar av städerna, samt göra byggande och renovering av bostäder resurs- och klimatsmart. Global utmanings bopolitiska rådgivare Carl-Johan Engström Professor emeritus vid KTH:s avdelning för samhällsplanering och miljö Christer Larsson Arkitekt och tidigare stadsbyggnadsdirektör i Malmö Monica von Schmalensee Arkitekt SAR/MSA, MDA Sophie Nachemson-Ekwall Forskare på Handelshögskolan i Stockholm och senior advisor social sustainable financial infrastructure på Ramboll Management Consulting

Här är några utredningar, uppdrag, propositioner, utlysningar och annat att hålla koll på och som Samhällsbyggarna följer.   Bygg och bo till lägre kostnad – förslag för bättre konkurrens i bostadsbyggandet SOU 2020:75 Utredningen föreslår bland annat lättnader i regelverket så att bygglov kan beviljas för serietillverkade flerbostadshus trots att de strider mot gällande detaljplan eller områdesbestämmelser.   Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige Prop. 2020/21:60 Regeringens proposition för forskningspolitiken för åren 2021–2024 innebär satsningar på totalt 13,6 miljarder kronor under perioden. En av nyheterna är också att Mälardalens högskola ska bli universitet från och med 1 januari 2022. Formas budget ökar med 257 miljoner kronor för 2021 för att sedan öka med ytterligare 68 miljoner kronor är 2022 och 35 miljoner kronor år 2023. Exempel på utlysningar 2021: Den svenska skogens roll i ett fossilfritt samhälle Blå innovation Klimataspekter av hållbar konsumtion och produktion Social bostadspolitik Från forskning till tillämpning för ett hållbart samhälle Klimatanpassning av byggd miljö Landsbygdsutveckling och regional planering Fokus på bioekonomi Vinnova får omkring 500 miljoner kronor under perioden. Aktuella utlysningar hittar du här.   Hållbar finansiering – EU:s klassificeringssystem för gröna investeringar EU-kommissionen publicerade den 20 november ett utkast till en så kallad delegerad akt (komplettering eller ändring av mindre väsentliga delar av en rättsakt) för de klimatrelaterade målen i taxonomin. Kommissionen tog in synpunkter på denna till och med den 18 december. Många svenska företag och organisationer lämnade (tillsammans med totalt 46 591 andra) svar på denna. Den gjorde också den svenska regeringen som bland annat menade att taxonomin skulle medföra att merparten av det existerande svenska skogsbruket inte skulle kunna klassificeras som hållbart enligt taxonomin, liksom förslag som riskerar att klassa vattenkraft och bioenergi som icke hållbar. Du kommer att kunna läsa mer om EU-taxonomin i kommande nummer av Samhällsbyggaren.

Nima Assadi och Caroline Szyber, moderatorer för SB-dagarna 2023, och Joanna Messmer, vd Samhällsbyggarna. Foto: Rosie Alm Samhällsbyggnadsdagarna är hela branschens mötesplats och ägde i år rum den 5-6 oktober på 7A Odenplan i Stockholm. Samhällsbyggnadsdagarna arrangeras årligen av Samhällsbyggarna där ledande samhällsplanerare, företagare, forskare, politiker möts och delar kunskap och erfarenheter.    Programmet under dag ett bestod av av tre parallella spår med olika innehåll, vilket gjorde att deltagarna fick ett brett utbud att välja mellan. Dag ett avrundades med ett trevligt mingel och prisutdelning där vinnarna hyllades med blommor och diplom. Under dag två smalnade konferensen av till ett spår med programpunkter som behandlade fastighetsrätt och fastighetsekonomi.   - Under dessa två intensiva dagar utforskade vi olika aspekter av samhällsbyggande, från fastighetsrätt och fastighetsekonomi till de senaste innovationerna och trenderna. Vi hoppas att detta evenemang har inspirerat till nya idéer och samarbeten som kommer att forma framtiden för samhällsbyggande i Sverige. Tack till alla som deltog och bidrog till att göra Samhällsbyggnadsdagarna 2023 till en succé, säger Joanna Messmer, vd Samhällsbyggarna.   Vd Joanna Messmer (t.v) och ordförande Dag Björklund (t.h) tillsammans med årets pristagare. Foto: Rosie Alm En av SB-dagarnas höjdpunkter var prisutdelningen och årets vinnare är: 🏆 Årets samhällsbyggare - Erika Hedgren 🏆 Excellence in Civil Engineering - Olle Samuelson 🏆 Clarence Morberg-priset - Nima Assadi 🏆 Bästa examensarbete inom hållbart samhällsbyggande - Anna Edorson 🏆 Bästa examensarbete fastighetsekonomi - Wilma Olofsson och Sophia Solberg 🏆 Bästa examensarbete i fastighetsrätt - Tove Berlind Hjelm   Stort tack till alla deltagare, talare, moderatorer, partners, studentsponsorer, utställare och andra som engagerat sig i att skapa årets Samhällsbyggnadsdagar!   Läs mer om konferensen:  https://sbdagarna.se Vi ses på SB-dagarna nästa år!

Nu har Boverket fått remissvar på nästan alla delarna i förslaget till nya byggregler. Det får en del ros – men också ris. En av de organisationer som har svarat på remisserna är Samhällsbyggarna.   Läs hela Samhällsbyggarnas remissvar!   Boverkets ambition med reglerna är att de ska bli mindre detaljstyrande, och enklare. Det innebär färre regler, som ska formuleras som funktionskrav, och endast innehålla föreskrifter. Allmänna råden försvinner och hänvisningar till standarder undviks. I stället ska branschen ska ta ett större ansvar för regeltillämpningen vid byggnationer.   Många svarande tycker att ambitionen med reformen är god: att förenkla och driva på innovationskraften. Däremot är många remissinstanser kritiska till hur måluppfyllelsen ska gå till i praktiken: hur ska branschstandarder tas fram och hur ska verifieringen av funktionskraven gå till?    Samhällsbyggarna tycker att nya byggregler där funktionskrav som är verifierbara och teknik- och materialneutrala är en bra utgångspunkt. Däremot menar föreningen att Boverket måste klargöra hur verifieringen av funktionskraven ska gå till i praktiken och hur sektorn och myndigheterna ska tillse hållbarhet och kvalitet för en god bebyggd miljö.   Här bör staten genom Boverket fortsätta ta övergripande ansvar så att utvecklingen går åt rätt håll. Myndigheten bör därför vara en viktig kugge för att branschen ska kunna ta fram adekvata lösningar för att uppfylla reglerna.   Några andra punkter i Samhällsbyggarnas remissvar:   Den generella prioriteringen bör vara att utveckla det redan byggda. Reglerna måste bidra till ett resursmedvetet helhetstänk och en cirkulär ekonomi. Den nya regelmodellen bör inte leda till ökad variation i vad som anses vara en godtagbar lösning mellan olika handläggare och kommuner. Digitalisering ger verktyg för samordning, uppföljning samt kan ge stora fördelar för cirkulärt byggande och hållbarhetsfrågor i stort. Detta perspektiv saknas i de nya reglerna. Boende- och brukarperspektivet måste genomsyra både lösningar, standarder och verifiering för att se till att kvaliteten på det byggda inte sänks. Att byggherren kan använda ett certifierat byggprojekteringsföretag för projekteringen är ett bra förslag. Certifieringar och auktorisationer är system som även kan utvecklas vidare inom ramen för reglerna.  Relevant och kontinuerligt uppdaterad yrkeskunskap bör spela en viktig roll i framtiden, inte minst vad gäller förslaget om certifierade byggprojekteringsföretag.   Reglerna kommer att vara ute på remiss i fyra etapper, där den första, föreskrifterna om buller, och som hade slutdatum redan 2021. Andra och tredje etapperna gäller föreskrifterna om hygien, hälsa och miljö, säkerhet vid användning; brandskydd; bärförmåga, stadga och beständighet; lämplighet för sitt ändamål; tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga; liksom tomtkrav har kommit in under vår och sommar.   Remiss till förslaget om certifierade byggprojekteringsföretag har deadline 31 oktober 2023.   Den fjärde remissetappen, som behandlar föreskrifter om Energihushållning, har däremot kopplats loss från tidsplanen. Den kan tidigast träda i kraft vid årsskiftet 2025–2026.   – Anledningen är att Boverket först måste invänta beslutet om energiprestandadirektivet, sade Jonas Edahl under ett webbinarium i våras.       Läs hela Samhällsbyggarnas remissvar!

Fastighetsfinansieringsmarknaden har under det senaste året ändrat karaktär. Ökade räntekostnader och minskande stödköp av statsobligationer har lett till ökade finansieringskostnader och minskad tillgång på finansiering. Hur påverkar detta fastighetssektorn? Hur påverkas ratingen av obligationer? Vem vinner, vem förlorar?   Deltagare: Maria Gillholm, Moody's - Rating av obligationer Louis Landeman & Marcus Gustavsson, Danske Bank - Nuläget på finansieringsmarknaden   Moderator: Birgitta Leijon, Styrgruppsmedlem, SEPREF   Seminariet hölls den 6 september 2023. Se seminariet i efterhand:

Samhällsbyggarnas ordförande Dag Björklund. Foto: Stefan Bladh I dag på Dagens Samhälles debatt: i ett gemensamt initiativ med BIM Alliance, Geoforum Sverige, Kartografiska Sällskapet, Samhällsbyggarna och Föreningen Sveriges Stadsbyggare skriver vår ordförande Dag Björklund om potentialen i en digitaliserad samhällsbyggnadsprocess och om behovet av förnyat fokus på att ta digitaliseringen till nästa nivå. Det finns lovande initiativ, både inom offentliga och privata sektorn, som arbetar för en mer effektiv planerings- och byggprocess och hållbar utveckling i Sverige. Men trots dessa goda ansatser har vi kommit en alltför kort bit på resan mot att utnyttja digitaliseringens fulla potential.    Hur kan vi utveckla våra respektive arbetssätt och nå målet med digitaliseringsresan? Författare av artikeln: Susanne Nellemann Ek, vd, BIM Alliance Sweden Sofi Almqvist, vd, Geoforum Sverige Fredrik Davidsson, ordförande, Kartografiska Sällskapet Dag Björklund, ordförande, Samhällsbyggarna Allan Almqvist, fd stadsingenjör, Föreningen Sveriges Stadsbyggare Läs debattartikeln

Foto: Byggcheferna/Pressbild, Blaine O'Neill/Creative Commons Att bygga hus, vägar och annat som hör samhällsbyggnation till är nödvändigt men medför en stor belastning på miljö och klimat. Byggsektorn står för cirka 40 procent av Sveriges energianvändning och 20 procent av de inhemska klimatgasutsläppen1.   Dessutom har samhällsbyggnadssektorn en av de större utmaningarna vad gäller social hållbarhet. Det gäller allt från ansvaret för den ofta mycket långa kedjan av underentreprenörer till förbättrade förutsättningar för jämställdhet och mångfald för anställda.  Konsekvenserna av detta är att företagen står inför stora krav på att bygga mer hållbart och bättre värna de mänskliga rättigheterna för de som är verksamma i sektorn. Det krävs alltså ett omfattande förändringsarbete för att få till stånd nya sätt att arbeta.  Anonym enkät I allt förändringsarbete är chefer på alla nivåer nyckelpersoner. Det är individerna i en organisation som bidrar till att en förändring genomförs, det är inte organisationen i sig som förändrar sig. Det är ledningens och chefernas ansvar att implementera, förklara och förespråka förändringar för de anställda.  Därför ville vi i branschföreningen Byggcheferna undersöka hur förutsättningarna för landets chefer inom samhällsbyggnad ser ut. Har de en reell möjlighet att ta ansvar för en mer hållbar byggprocess?  Vi lät Novus ställa frågor anonymt bland Byggchefernas medlemmar. Svaren både förvånar och förbryllar. Drygt 1 700 chefers svar tecknar en bild av ett gott självförtroende och samtidigt en bild med stora brister. Svaren är sammanfattade rapporten Att leda hållbara byggen.  Återbruk lyfts fram  Sju av tio chefer svarar att de har hållbarhet som ett direkt ansvar i sin roll. Det kan vid första anblick verka mycket men egentligen har nog alla chefer ansvar för hållbarhet, även om det inte är uttalat i uppdragsbeskrivningen.  Vad skulle hända om alla chefer uppfattade att hållbarhet var en del av deras uppdrag? Särskilt bland första linjens chefer där det enligt undersökningen saknas oftare än högre upp i hierarkin. Skulle de då kunna bidra till lösningar närmare byggprojekten? Det är ju i första linjens chefers arbetsmiljö som en stor del av hållbarhetsarbetet sker eller kan ske i praktiken.   Det gäller inte minst med tanke på att cheferna lyfter fram återbruk som en av de enskilt viktigaste åtgärderna för att sektorn ska bli bättre på hållbarhet.  Positivt inställda chefer   Sammanfattningsvis är slutsatsen av undersökningen att förutsättningar att ta ansvar finns men att de inte är tillräckliga. Att inte ha gått en utbildning trots att chefen har ett uttalat ansvar för hållbarhet är ett exempel på bristande förutsättning.  Andra exempel är det faktum att nära hälften inte anser sig ha förutsättningar att besvara enkäter, självskattningar och annan hållbarhetskontroll från myndigheter eller besvara upphandlings- och anbudsfrågor kopplade till hållbarhet. Cheferna själva tycks trots komplexiteten i ämnet vara relativt positivt inställda. Det uttrycks exempelvis i svar som ”otroligt viktigt och helt rätt i tiden” . Det kan ses som att cheferna har drivkraft för fortsatt hållbarhetsarbete. Mer gemensamma mål, prioriteringar och mätmetoder  De åtgärder som kan accelerera samhällsbyggnadssektorns omställning mot mer hållbart byggande kräver ansvar från många olika aktörer; företagsledningar, chefer, medarbetare, politiker och myndigheter. Därtill krävs ett sektorövergripande samarbete.  Åtgärder som vi menar att branschen själv behöver ta ansvar för är:  Utveckla branschgemensamma enkelt mätbara och konkreta mål för hållbarhet anpassade för respektive chefsnivå. Våga prioritera de fyra för sektorn mest relevanta hållbarhetsmålen (avfall, material, bränsle och energi) Dela framgångsrika sätt att nå dem mellan företagen i sektorn.  Hållbarhet är ingen konkurrensfråga Exempel på åtgärder som företagsledningarna behöver ta ansvar för och som vässar förändringskraften bland cheferna menar vi är att:  Utbilda cheferna och säkerställ att utbildningen är målgruppsanpassad och relevant för uppdraget. Stötta cheferna i hur de ska konkret gå till väga för att arbeta mot hållbarhetsmål Involvera chefer på alla nivåer, även första linjens chefer, i hållbarhetsarbetet Tydliggör för cheferna att de har ett eget ansvar att be om stöd eller säga ifrån när de inte kan ta det ansvar som de har.  I ett förtroligt samtal med några av bygg- och fastighetssektorns ledande vd:ar har Byggcheferna fått gehör för de slutsatser vi drar, och bidrag till de åtgärdsförslag vi lägger fram. Det finns stor samsyn i behovet av ökat samarbete, exempelvis om mål och mätmetoder. Hållbarhet är inte en fråga där vi ska konkurrera utan samarbeta!  Men också i det att klimatledarskap är viktigt och att cheferna behöver bättre stöd, exempelvis vid målkonflikter.  Potentialen i att förbättra förändringskraften genom att förbättra chefernas förutsättningar är enorm. Samhällsbyggnad är en av de största näringslivssektorerna; samhällsvinsten i ett mer hållbart byggande är väsentlig. 1) Svensk Byggtjänst 2023, Byggekologi, Kunskaper för ett hållbart byggande  Text: Jeanet Corvinius ordförande i Byggcheferna Att leda hållbara byggen Rapporten bygger på webbintervjuer genomförda i september–oktober 2022 av Novus på uppdrag av Byggcheferna.  Antal intervjuer är 1 725 vilket motsvarar en svarsfrekvens på 12 procent. Profilen på de svarande stämmer väl överens med profilen för branschen och Byggchefernas medlemmar. Svensk Byggtjänst har varit delaktig i formuleringen av frågor och analys av svaren. Därefter har Byggcheferna bjudit in representanter för bygg- och fastighetssektorn för att diskutera och bidra till rapportens åtgärdsförslag.  Representanterna är Magnus Persson, vd Skanska Sverige, Åsa Lindell, nationell projektledare klimat Byggföretagen, Mick Salonen, vd Zengun, Kajsa Hessel, vd Svensk Byggtjänst, Thomas Erséus, vd AMF Fastigheter, Mårten Lilja, vice vd Riksbyggen, Joakim Henriksson, vd Obos Sverige och Dalia Ramzi, vd för Sh bygg.  Byggcheferna är en branschförening inom fackförbundet Ledarna med 18 000 medlemmar – chefer inom alla delar av samhällsbyggnad och på alla nivåer.  Läs hela rapporten Foto: Byggcheferna/Pressbild, Blaine O’Neill/Creative Commons

Högsta domstolen, T 1858-21, ”Garagetaket i Söderbärke” I en dom från 2021-12-28 har Högsta domstolen slagit fast att en ansökan om bygglov skulle avslås eftersom byggnadsåtgärden utgjorde en betydande olägenhet för grannarna.  För att genomföra en åtgärd, en höjning av ett garagetak, krävdes att en vindskiva på grannarnas bostadshus kapades. Bygglov för åtgärden söktes i efterhand. Byggnadsnämnden och länsstyrelsen bedömde att åtgärden var planenlig. De konstaterade även att de olägenheter som hade gjorts gällande inte var betydande och att frågor om intrång på annans egendom och skadeståndsrättsligafrågor inte kan prövas vid handläggningen av ansökan om bygglov. Bygglov beviljades. Mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen gjorde en annan bedömning. Mark- och miljööverdomstolen menade att om en åtgärd inte kan utföras utan förstörande ingrepp på annans egendom så får åtgärden som utgångspunkt anses innebära en betydande olägenhet. Eftersom åtgärden därmed inte uppfyllde 2 kap. 9 § plan- och bygglagen (2010:900), PBL, kunde bygglov inte beviljas. Detta trots att åtgärden var planenlig. Frågan i målet hos Högsta domstolen (HD) gällde om det vid prövningen av en bygglovsansökan kan beaktas att den sökta åtgärden kan medföra skada på en grannfastighet och vilken betydelse det förhållandet i så fall bör få. HD konstaterade att det vid både planläggning och prövning av en bygglovsansökan alltid ska tas hänsyn till aktuella allmänna och enskilda intressen. I ett bygglovsärende ska det göras en avvägning mellan de intressen som berörs av ärendet. Dock endast i den utsträckning som intresseavvägningen inte redan gjorts vid till exempel antagandet av en detaljplan för det berörda området. För att kunna bevilja ett bygglov krävs att åtgärden är förenlig med planen, 9 kap. 30 §, men även att kraven i 2 kap. 9 § PBL är uppfyllda. HD anförde att prövningen av en bygglovsansökan är av offentlig­rättsligt slag och att ett bygglov inte ger sökanden en ovillkorlig rätt att utföra den sökta åtgärden. I princip är det enbart en förklaring att det inte finns hinder mot åtgärden utifrån vad byggnadsnämnden har att bevaka. Utgångspunkten är således att civilrättsliga förhållanden inte ska prövas i ett bygglovsärende.  Något absolut hinder mot att sådana förhållanden beaktas vid byggnadsnämndens prövning finns dock inte. Så bör särskilt kunna ske när det — utan att byggnadsnämnden behöver göra några närmare övervägande i saken — står klart att den åtgärd som ansökan avser inte kan genomföras utan att det sker intrång i någon annans rätt och det vid tiden för ansökan inte föreligger något samtycke till åtgärden. Om ett intrång inte beaktades i en sådan situation skulle det kunna bidra till en försvagning av skyddet för den enskildes rättigheter. Av egendomsskyddet i 2 kap. 15 § regeringsformen får anses följa en skyldighet för det allmänna att se till att enskildas skydd för sin egendom upprätthålls i förhållanden till andra enskilda. Det sagda får betydelse om det står klart att den åtgärd som ansökan avser kommer att leda till en fysisk skada på en grannfastighet och ägaren till grannfastigheten har förklarat att denne inte är beredd att tåla skadan. Då bör den förutsedda skadan regelmässigt kunna bedömas som en betydande olägenhet enligt PBL och därmed kunna beaktas i bygglovsärendet oavsett åtgärdens planenlighet.  HD:s bedömning i det aktuella fallet var att åtgärden var förenlig med detaljplanen. Åtgärden förutsatte dock att vindskivan på grannfastigheten kapades. Åtgärden, som ägarna till grannfastigheten motsatte sig, innebar ett intrång i deras rätt. Intrånget har utgjort en betydande olägenhet för dem och medför att bygglov inte kan beviljas (9 kap 30 § första stycket, 2 kap 9 § PBL).  HD avslog överklagandet. Text: Karolina Andersson Lantmätare Boverket

Rapporten är skriven av Johan Lundin (bild), FoU chef Brandskyddslaget AB och Henrik Tehler professor vid avdelningen för riskhantering och samhällssäkerhet, Lunds universitet. Exempel på överdäckning, här Hagastaden i Stockholm. Foto: Visionsbild White/Stockholms stad. Att däcka över väg och järnväg har blivit en allt vanligare företeelse i Sverige. Men vilka är riskerna för både människor och byggnader? Hur jobbar myndigheter och andra organisationer med frågan? Och hur ser forskning och lagstiftning på problemet? Det är några av de frågor som Johan Lundin, FoU-chef Brandskyddslaget AB och Henrik Tehler, professor vid avdelningen för riskhantering och samhällssäkerhet vid Lunds universitet skärskådar i ett aktuellt projekt finansierat av Trafikverket. En överdäckning kan ses som en kombination av en tunnel och en transportled i dagen, där fordon kan färdas längs en sträcka som är omsluten av jord, berg eller en konstruktion som möjliggör att högre belägen mark, byggnader eller vatten kan passeras. Lagstiftningen som gäller för tunnlar är i flera avseenden även tillämplig för överdäckningar. Samtidigt påminner överdäckningar i vissa avseenden om öppna transportleder när det gäller risker med transport av farligt gods, vilket kan påverka omgivande bebyggelse, särskilt bebyggelse som finns ovanpå eller i närheten av överdäckningen. Dessa egenskaper gör överdäckningar både intressanta och utmanande när det gäller hantering av olycksrisker ur flera perspektiv – särskilt med tanke på att intresset för att bygga överdäckningar ovan väg- och järnväg har ökat i Sverige på senare tid. I det Trafikverksfinansierade projektet “Riskvärdering och riskkontroll vid överdäckning av transportleder för farligt gods” har fokus legat på att undersöka hur olycksrisker hanteras i samband med överdäckningar, vilka problem som finns med dagens tillvägagångssätt och hur detta kan utvecklas. Projektet består av två huvudsakliga delar. I den första delen gjordes intervjuer med personer som på olika sätt har erfarenhet av riskhantering vid transport av farligt gods i samband med överdäckningar. Totalt intervjuades 11 personer från olika organisationer: Trafikverket, Storstockholms brandförsvar, Stockholms stad, Jernhusen, Boverket, Transportstyrelsen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap samt Länsstyrelsen i Halland. Överdäckningar över transportleder medför både hot och möjligheter som behöver beaktas. En fråga är om vi vet hur detta lämpligast görs? Projektets andra del fokuserar på vad som skrivs i den vetenskapliga litteraturen om hur olycksrisker kan hanteras vid överdäckning av farligt gods-leder. Denna del visar på att det finns en del forskning rörande riskhantering, tunnlar och transport av farligt gods. Men, när det gäller specifikt fokus på överdäckningar finns det bara ett fåtal studier, och alla är förhållandevis gamla (publicerade innan 2010). Även intervjuerna visar på ett liknande resultat, det vill säga avsaknad av etablerade tillvägagångssätt för att hantera risk avseende farligt gods i samband med överdäckningar. Detta gäller framför allt för katastrofrisk, det vill säga sådan risk som i detta fall handlar om händelser med mycket stora explosioner och olyckor som leder till att ett stort antal människor drabbas. För annan typ av riskhantering använder man liknande tillvägagångssätt som används i tunnlar i kombination med hur risk beaktas vid exploatering intill transportled för farligt gods i dagen. Rapporten redovisar i ett första steg fyra strategier för hantering av risk i det aktuella sammanhanget. Strategierna innebär att på olika sätt kombinera risk- och resiliensbaserade angreppssätt. Vissa av dessa används redan idag, medan andra kräver ytterligare utvecklingsarbete. En svårighet är att det saknas tydlig vägledning för att bedöma om markanvändning blir lämplig med hänsyn till människors hälsa och säkerhet eller till risken för olyckor vid byggnation ovanpå överdäckningar enligt plan- och bygglagen. Detta gör det svårt för de inblandade aktörerna att få klarhet i om detta krav i plan- och bygglagen infriats och hur en sådan avvägning och bedömning görs nyanserat och väl underbyggt. Här är ytterligare insatser angelägna. Den internationella vetenskapliga litteraturen visar på en begränsad mängd forskning om överdäckningar och riskhantering. De flesta studierna fokuserar på riskanalysmetoder för tunnlar, medan det finns få studier som specifikt behandlar överdäckningar. De befintliga studierna är äldre och huvudsakligen baserade på forskning i Nederländerna.  Det händer att överdäckningsprojekt betraktas som vanliga tunnelprojekt, vilket innebär att särskilda risker för bebyggelse ovanpå överdäckningen inte beaktas tillräckligt. Det finns också en brist på information om hur denna typ av problematik hanteras i andra länder, men indikationer finns på att det är en ovanlig företeelse att bygga ovan farligt gods-leder utomlands. Detta befäster utmaningen i att bedöma och hantera risker vid exploatering ovanpå överdäckningar. Det finns begränsad forskning och få riktlinjer på området, och det är oklart vilka metoder och säkerhetsmål som bör tillämpas för att säkerställa säkerheten för både människor och byggnader. Därför behövs det ytterligare forskning och vägledning för att hantera dessa specifika risker på ett adekvat sätt. En utmaning ligger i hur vi ska göra till dess att kunskapsluckorna är fyllda.  Riskpåverkan i olika dimensioner. Projektet redovisar ett sätt att strukturera förutsättningarna för ett överdäckningsprojekt för att tydliggöra beslutsproblematiken. Litteraturstudien bekräftade resultaten från intervjuerna och visade på bristen av etablerade tillvägagångssätt för att hantera katastrofrisk vid överdäckningar. Riskhantering för andra typer av olycksscenarier, förutom stora explosioner, verkar vara väl utvecklat och följer liknande tillvägagångssätt som används i tunnlar och exploatering intill farligt gods-transportleder. Men när det kommer till hanteringen av potentiella katastrofscenarier vid överdäckningar, finns det en brist på vägledning och osäkerhet i projekten kring lämpliga åtgärder för att hantera risken. De intervjuade aktörerna tenderar att använda konstruktionslösningar för att hantera katastrofrisken, där överdäckningen dimensioneras för att motstå explosionslasten. Det framkom också att osäkerheterna kring sannolikheten för en explosion och konsekvenserna av en explosion är svåra att hantera. Det är svårt att välja en dimensionerande explosionslast och bedöma den kvarvarande risken. En annan utmaning som identifierades är det många aktörer som är involverade i överdäckningsprojekten, vilket gör det svårt att uppnå en samsyn och anlägga ett helhetsperspektiv på riskhanteringen. Utifrån intervjuerna framkom förslag på förbättringar och åtgärder för att hantera de identifierade svårigheterna. Ökad kunskap om farligt gods-transport, särskilt inom explosiva ämnen, och etablerandet av en kunskapsbank där erfarenheter från tidigare projekt samlas föreslogs. En analys av internationell praxis och tillämpad litteratur inom området samt utveckling av riktlinjer för riskhantering vid överdäckningar föreslogs som ytterligare åtgärder. Slutligen identifierades tre huvudsakliga aspekter som påverkar hanteringen av katastrofrisk vid överdäckningar: mängden explosivt farligt gods, antalet människor i närheten av överdäckningen och överdäckningens konstruktion. Beroende på restriktioner och begränsningar av dessa aspekter kan sex olika strategier för riskhantering beskrivas, antingen genom en försiktighetsbaserad eller resiliensbaserad strategi. Projektet är dokumenterat i en rapport som ger en mer detaljerad beskrivning av dessa strategier och indikerar vilka som redan kan användas och vilka som kräver vidare utvecklingsarbete, särskilt inom riskinformerade hanteringsstrategier vid katastrofrisk och överdäckningsprojekt. Johan Lundin FoU chef Brandskyddslaget AB Henrik Tehler Professor vid avdelningen för riskhantering och samhällssäkerhet, Lunds universitet Läs rapporten Riskvärdering och riskstyrning vid överdäckning av transportleder för farligt gods