Brysselsteget – varför jag engagerar mig i EU:s lagstiftning

Rikard Silverfur, chef Utveckling & Hållbarhet på Fastighetsägarna, och ordförande för UIPI:s kommitté för EU-frågor. Foto: Fastighetsägarna

När jag började arbeta på Fastighetsägarna för snart femton år sedan var EU något som låg mer i periferin. Det mesta avgjordes nationellt – i Boverkets byggregler, miljöbalken eller kommunala översiktsplaner. Åtminstone upplevde vi det så. I dag ser det helt annorlunda ut. Nu vet vi att allt fler - ja, nästan varje större lagändring inom samhällsbyggandet - har sin grund i ett EU-direktiv eller en förordning. Självklart finns det fortfarande rent nationella angelägenheter där EU inte har rådighet. Men dessa blir färre.

Sedan februari 2025 är jag ordförande för UIPI:s European Affairs Committee, där jag leder arbetet med att samordna synpunkter från fastighetsägare i 28 länder. UIPI – International Union of Property Owners är en europeisk paraplyorganisation som bevakar och påverkar lagstiftning som rör ägande, förvaltning, byggande och boende i hela Europa.

EU:s inflytande har ökat snabbt – och på många olika områden. Det handlar inte bara om revideringar av befintliga rättsakter som till exempel energiprestandadirektivet (EPBD), eller den ännu färskare revideringen av byggproduktförordningen (CPR).

Marktillgångsfrågor har fått ökad prioritet, där EU till exempel infört restriktioner kopplade till naturrestaurering som påverkar vår fysiska planering. Nya regelverk är på gång inom cirkulär ekonomi (Circular Economy Act), och vi ser också tankar på hur EU kan driva på för digitaliserade bygglovsprocesser.

”Alla idéer som kommer från Bryssel är inte önskvärda. Det kan handla om oproportionerliga krav, dubbelreglering eller förslag som låter bra i teorin men riskerar att leda till konkurrenssnedvridning, ökade kostnader eller försvårad förvaltning.” 

Sedan 2024 har EU-kommissionen för första gången en särskild bostadskommissionär. Det pågår ett tydligt skifte i hur bostadsfrågorna hanteras på EU-nivå – från att tidigare ha betraktats som en nationell angelägenhet, till att nu ses som en gemensam europeisk utmaning. Under hans ledning drivs två parallella processer: dels arbetet med en European Strategy for Housing Construction, dels framtagandet av en European Affordable Housing Plan. Det handlar om att skapa en gemensam riktning för hur EU kan bidra till att öka bostadsbyggandet, förbättra tillgången till finansiering och stödja mer hållbara och inkluderande boendemiljöer.

Jag är själv involverad i det pågående arbetet med strategin för bostadsbyggande, där jag deltar i dialogen med DG GROW – kommissionens generaldirektorat för inre marknad och industri – kring viktiga utmaningar. Bland annat har vi lyft svårigheterna att finansiera nyproduktion, hinder för den fria rörligheten inom byggsektorn, bristen på harmoniserade standarder för industriellt byggande och de långa och oförutsägbara tillståndsprocesserna. Vi betonar också hur det svenska hyressystemet påverkar investeringsviljan – och varför EU måste respektera subsidiaritetsprincipen när det gäller nationella kontraktsmodeller och rättssystem.

En viktig del av uppdraget är därför inte bara att bidra – utan att ibland avstyra. Alla idéer som kommer från Bryssel är inte önskvärda. Det kan handla om oproportionerliga krav, dubbelreglering eller förslag som låter bra i teorin men riskerar att leda till konkurrenssnedvridning, ökade kostnader eller försvårad förvaltning. Att upptäcka och tydligt argumentera emot sådant i ett tidigt skede är ofta avgörande.

Samtidigt måste vi bygga broar. Förutsättningarna skiljer sig åt mellan medlemsländerna, men de gemensamma utmaningarna växer. Vi behöver fler bostäder, effektivare resursanvändning och klimatsmart samhällsbyggande. Och vi behöver lagstiftning som faktiskt fungerar i praktiken – för dem som ska investera och ta ansvar över tid.

Det som driver mig i det här arbetet är viljan att knyta ihop politik och verklighet. EU:s ambitioner är ofta goda, men utan förankring i fastighetsmarknadens logik och förvaltningens vardag blir reglerna svårtolkade, överdrivna – eller i värsta fall kontraproduktiva.

Det är ett privilegium att få vara en del av Europas regelmaskineri – men också ett ansvar. I slutändan handlar det om att forma villkor som gör det möjligt att bygga, förvalta och utveckla våra städer på ett hållbart sätt.

Text: Rikard Silverfur Chef Utveckling & Hållbarhet, Fastighetsägarna Ordförande för UIPI:s kommitté för EU-frågor