I branchmedia kan vi emellanåt läsa utspel och uttalanden om att ändringar i plan- och bygglagen (PBL) måste göras för att minska ledtiderna från idé till nyckelfärdig bostad. Från lagstiftarens sida har det förekommit både mindre och större penseldrag med det beundransvärda syftet att måla upp den perfekta samhällsbyggnadsprocessen. Så sent som i juni i år överlämnades betänkandet Ett nytt regelverk för bygglov som i allt väsentligt just syftar till att effektivisera bygglovsprocessen och förkorta vägen fram till en fungerande byggnad.  Det finns dock något som gnager. Något så tråkigt som outredda förhållanden. Sådana står alltid i bjärt kontrast mot konstateranden som följer sedan barnsben; tid är pengar och förberedelse är nyckeln till framgång. Likväl figurerar det olika typer av kända hinder i samhällsbyggnadsprocessen, hinder som oftast kan övervinnas redan i förväg. Problemet är att det sällan händer.  Exempel på kända hinder är tomtindelningar, villaservitut, markavvattningsföretag och herrelösa fastigheter – hinder som i sig inte fyller någon funktion men förlänger samhällsbyggnadsprocesser på grund av att de kräver extra utredningar och formella processer. Låts oss göra några nedslag. Tomtindelningar fungerar numera som fastighetsindelningsbestämmelser enligt övergångsbestämmelser i PBL. När sådana bestämmelser antogs hade de ett visst syfte beroende på vilken tidsperiod de tillkom. Innan fastighetsbildningslagens ikraftträdande år 1972 var tomtindelningar obligatoriska inom stadsplanerat område. Sedan år 1972 fanns inget sådant obligatorium, men tomtindelningsinstitutet kunde användas för att säkra en stadsplans genomförande.  ”Det finns dock något som gnager” Likadan är tanken i nu gällande PBL. Fastighetsindelningsbestämmelser används sällan i planprocesser idag även om det är möjligt. Däremot har tomtindelningsbestämmelserna fortfarande rättsverkan även om de spelat ut sin roll eftersom de normalt sett redan är genomförda. Det leder till att det inte går att ändra en fastighet som omfattas av bestämmelser av detta slag, oavsett ålder och aktualitet på bestämmelserna. Om en ändring av fastighetsindelningen vill genomföras måste den föregås av en detaljplaneändring. Om den önskade ändringen enbart berör en fastighet kommer en planändring långt ner på berörd kommuns dagordning – om en sådan planändring över huvud taget kommer till stånd. Det är helt enkelt inte prioriterat. I dag finns det ca 68 000 gällande fastighetsindelningsbestämmelser i Sverige, varav den stora massan  – 65 000 – härstammar från tomtindelningsbestämmelser vilka alltså är tillkomna för över trettio år sedan. Vissa kan till och med vara över 100 år gamla.  År 2019 upphörde ca 200 tomtindelningar att gälla. Under åren 2011-2013 upphävdes över 10 000 tomtindelningar, med stöd av ÄPBL. I de flesta fallen kan dock en viktig slutsats dras – besluten att upphäva de inaktuella bestämmelserna har att göra med tillgång och allokering av resurser och om respektive kommun avsatt medel för att ”rensa” äldre bestämmelser som saknar relevans och på så vis underlättar framtida planläggning.  Ett annat farthinder i samhällsbyggnadsprocessen är när den berör fastigheter som står utan företrädare; så kallade herrelösa fastigheter. Herrelösa fastigheter uppkommer när fastighetsägande bolag och  föreningar upplöses genom konkurs eller likvidation och de fastigheter som ingår i associationen inte förs över på någon annan. Det händer ibland när en fastighet är osäljbar eller när ett fastighetsinnehav glöms bort. Herrelösa fastigheter uppkommer också när en fastighetsägare avlider och fastigheten förbises i bouppteckningen eller när ett dödsbo inte undergår arvskifte och dödsboet kvarstår som lagfaren ägare under flera årtionden.  På 1990-talet infördes bestämmelser i fastighetsbildningslagen för att underlätta hanteringen av oföreträdda fastigheter i lantmäteriförrättningar. Med fastighetsbildningslagen som förebild infördes motsvarande bestämmelser år 2005 i expropriationslagen. Bestämmelsen i expropriationslagen är också tillämpbar när kommunerna vill använda sin inlösenrätt i 6 kapitlet PBL. Bestämmelserna ger i första hand kommunerna en rättslig möjlighet att hantera problem kring herrelösa fastigheter genom att möjliggöra expropriation av äganderätten till sådana fastigheter. Denna möjlighet att överföra herrelösa fastigheter i kommunal ägo används dock sällan.  Ovanstående är exempel på fastighetsrättsliga förhållanden som i sig inte är ovanliga men som ofta leder till längre ledtider i en detaljplaneprocess. Dessa outredda förhållanden är dock inte saker som måste hanteras inom en planprocess. Vi har redan konstaterat att utredning av outredda förhållanden oftast lyser med sin frånvaro men de kan också få märkliga och oanade konsekvenser.  ”Det [är] ett tveksamt nöje att försöka hitta en likvidator från tidigt 1990-tal i hopp om på det sättet lösa äganderättsfrågan till en herrelös fastighet” Att en byggaktör inför en planprocess inte kan förvärva del av fastighet med bindande verkan, på grund av en obsolet tomtindelning från sent 1800-tal, är något som både drabbar samhällsbyggandet och den enskilde. Likaså är det ett tveksamt nöje att försöka hitta en likvidator från tidigt 1990-tal i hopp om på det sättet lösa äganderättsfrågan till en herrelös fastighet.   I utvecklingen av dagens plan- och bygglagstiftning har inte tillräcklig hänsyn tagits till hur äldre bestämmelser påverkar dagens samhällsbyggande. Övergångsbestämmelser kan öka en stelbenthet och kan i vissa fall verka hämmande, något som just tomtindelningar är ett exempel på. Lagstiftaren har inte tillräckligt analyserat konsekvenserna av övergångsbestämmelsernas effekt.  Naturligtvis måste en lösning på problemet även uppfylla vissa krav, främst tillräcklig rättssäkerhet. I färskt minne flimrar förnyelselagen förbi¬, lagen som innebar en rensning av inskrivningar i fastighetsregistret av avtalsrättigheter från före 1 juli 1968. Här bedömde justitiedepartementet i sin beredning ( Ds 2010:43 ) att de olägenheter som drabbade rättighetshavare skulle vara större än de fördelar ett förnyelsekrav skulle innebära. Lagstiftaren bedömde dock rättssäkerheten som tillräcklig. Vi kan här konstatera att antalet villaservitut reducerades från 22 000 till 7 000 under år 2019. Det kan jämföras med år 2018, då hela tre (3) stycken villaservitut avregistrerades. I hela Sverige.  Det ligger i samhällets och statens intresse att korta ner tiden för samhällsbyggnadsprocessen. Det är dock bara staten som har möjligheten att dels korta ned ledtider genom lagstiftning, dels utjämna oönskade effekter i olika kommuner.  Förnyelseslagen kan mycket väl stå modell för en liknande lagstiftning för till exempel tomtindelningar. Ett komplement eller alternativ till detta skulle kunna vara ett ekonomiskt stöd från staten till kommuner så att upphävande verkligen sker, eftersom det – som alltid – kommer att konkretiseras till en resursfråga. I ett stadsutvecklingsprojekt bör herrelösa fastigheter identifieras tidigt i processen och de tillämpliga paragraferna som finns i verktygslådan dammas av så att hanteringen av oföreträdda fastigheter inte sinkar planprocessen. Det bör ligga i statens intresse att en gång för alla göra upp med kvarlevor från byggnadslagens tid. Det handlar inte om innovationer och nya lösningar – men vägen till målet med en effektivare samhällsbyggnadsprocess kommer att kortas ner. Med vår samlade kunskap och kompetens inom fastighetsrättens område är det en sak vi med säkerhet kan säga. Små förändringar i gällande rätt kan utgöra ett utmärkt komplement till strävan efter att korta ner ledtider i samhällsbyggnadsprocessen. Staten är dock den rätta huvudmannen för Genvägen – inte respektive kommun.  Robert Eckerdal Svefa

Foto: Guillaume Meurice/Pexels, Mika Baumeister/Pexels Lantmäteriet, LM, beslutade om ledningsrätt för elektronisk kommunikationsledning bestående av fiberkabel med tillbehör till förmån för ett företag. Ledningsrätten belastade i huvudsak gatumarksfastigheter som ägdes av kommunen. Upplåten ledningsbredd uppgick till 2 meter. Beträffande ledningens djup angavs inget i LM:s beslut Kommunen yrkade i första hand att den beslutade ledningsrätten skulle upphävas eftersom beslutet stred mot 6 §ledningsrättslagen. Ändamålet med ledningsrätten kunde tillgodoses genom lokalisering via existerande kanalisation eller genom hyra av redan existerande fiber. Vidare hävdade kommunen att olägenheterna av upplåtelsen överväger fördelarna. I andra hand yrkade kommunen att ledningsbeslutet skulle förenas med bland annat följande: att fiberkabeln förläggs på ett djup av 1 meter och att ledningsgatan efter utförandetiden begränsas till en bredd om 0,5 meter, att det i beslutet om ledningsrätt tas in föreskrifter med innebörd att bolaget åläggs att följa vid var tid gällande kommunala föreskrifter/regler gällande schaktning och trafikanordningsplaner. Mark- och miljödomstolen avslog både kommunens första- och andrahandsyrkanden. Kommunen överklagade tillMark- och miljööverdomstolen, MÖD, med i stort samma yrkanden som till första instans. MÖD behandlade först frågan om ledningsrätt överhuvudtaget skulle upplåtas och konstaterade att förhållandet att det fanns alternativa upplåtelseformer, som ger sökanden tillgång till ledningsutrymmet, i normalfallet inte medför att en ansökan om ledningsrätt kan avslås (se NJA 2013 s. 795). Alternativet att hyra in sig i andra nät- eller ledningsägares fiber eller kanalisationer kan inte jämställas med de rättigheter som en ledningsrätt ger innehavaren. Vad kommunen anfört om att utbyggnadslagen och lagen om elektronisk kommunikation ger en operatör möjlighet att nyttja annans anläggningar leder inte till någon annan bedömning. MÖD prövade därefter om olägenheterna av ledningsrättsbeslutet överväger de fördelar som kan vinnas genom beslutet och konstaterade att kommunen gjort gällande att det utrymme som ledningsrättsbeslutet gör anspråk på är ”mättat” av andra ledningar såsom va-ledningar, elledningar och andra operatörers bredbandskablar. Enligt kommunen kommer ytterligare en ledning i det begränsade gatuutrymmet att orsaka olägenheter och merkostnader bland annat genom att försvåra kommunens arbete med egna ledningar, gatuunderhåll och diken samt orsaka risk för skada på befintliga ledningar samt risk för sättningar i gatumarken. Eftersom ledningen efter nedgrävningen rent fysiskt behövde betydligt mindre än 2 meters utrymme, och att ersättning för extra försiktighetsåtgärder skulle utgå, så hade kommunen inte visat att ledningsrätten medförde sådana olägenheter som övervägde de fördelar som den innebar konstaterade MÖD. Ledningsrättsbeslutet vardärför förenligt med 6 § i ledningsrättslagen. Vidare skulle ledningen förläggas i gatumark vilket är den typ av mark där ledningar normalt bör förläggas inom planlagt område. Vad kommunen anfört om att större hänsyn bör tas till kommunens inställning, särskilt då det gäller områden som avsatts som allmän plats i detaljplan, ledde därför inte till någon annan bedömning. Domstolen bedömde därför att ledningsrättsbeslutet är till övervägande nytta från allmän synpunkt och att den upplåtna ledningsrätten inte är till synnerligt men för kommunens fastigheter (se 10 och 12 §§ ledningsrättslagen). Beslutet om utrymme som upplåtits för ledningen samt föreskrifter MÖD bedömde att det inte var motiverat med ett ledningsutrymme med två meters bredd efter utförandetiden. Det var därför motiverat att dels begränsa ledningsrättsutrymmets bredd till 0,5 meter utom för de områden där särskilda anläggningar, som exempelvis kabelskåp, behöver placeras. I fråga om ledningens djup ansåg domstolen att ledningsrättsutrymmet borde bestämmas också i djupled när ledningen förläggs i närhet av diken. Då ledningsrättsutrymmets omfattning ändras fann MÖD att det även kan finnas behov av att anpassa de befogenheter som följer av ledningsrätten samt övriga föreskrifter. MÖD ändrade därför mark- och miljödomstolens dom på så sätt att lantmäterimyndighetens beslut undanröjs såvitt avser det utrymme som upplåts för ledningsrätt, befogenheter som följer av ledningsrätt, föreskrifter för ledningsrätt samt ersättning för upplåtelse av ledningsrätt, samt återförvisar målet till LM för fortsatt handläggning i dessa delar i enlighet med vad som framgick av domskälen. I fråga om kommunens yrkande om att bolaget som föreskrift ska åläggas att följa vid var tid gällande kommunala föreskrifter gällande schaktning och trafikanordningsplaner, instämde MÖD i mark- och miljödomstolens bedömning att detta inte kunde beslutas enligt ledningsrättslagen. Mark- och miljööverdomstolen 2020-12-09, F 7671-19, laga kraft. Jan Gustafsson tekniskt råd Mark- och miljööverdomstolen

Foto: by Erik Mclean/ Unsplash Foto: Chris Gallagher/ Unsplash Estreito da Calheta, Portugal. Foto: Michael Held/Unsplash Klimatförändringarna är här. Inför mötet med nya, diffusa utmaningar är det lämpligt att se över beredskapen. Är de verktyg vi har till förfogande tillräckliga? Framställningen tar sin utgångspunkt i frågeställningarna i en rapport som Vesterlins har skrivit på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Jordbruksverket, Skogsvårdsstyrelsen, Statens geotekniska institut (SGI) och Lantmäteriet. En effekt av klimatförändringarna är extremväder. Vissa områden får ökad nederbörd och behöver effektiva system för avrinning och fördröjning. Andra möter torka, med ökad risk för bränder och snabb brandspridning som möjligen kan balanseras genom olika former av skyddsskog. Stigande vattennivåer och högre vattenflöden är en annan effekt. Det kan dels leda till översvämningar, dels risk för erosion, skred och ras. Stabilitetshöjande åtgärder och erosionsskydd kan då behövas. Effekterna av klimatförändringarna är en kollektiv börda, men den bärs till övervägande del av de som äger den fasta egendom som riskerar att skadas. Effekterna träffar också de i nästa led, exempelvis de som försäkrar eller ger lån till fastigheter. Effekterna träffar också de som varken äger egna fastigheter i riskzonen eller står i avtalsförhållande med de som gör det. Alla har ett grundläggande behov av att privata och offentliga investeringar inte skadas på ett sätt som urholkar ekonomin eller samhällsfunktioner. Ur ett juridiskt perspektiv ligger ansvaret i huvudsak på fastighetsägaren som förväntas vidta åtgärder för att skydda sin egendom. I viss begränsad mån, bland annat genom grannelagsrätten och skadeståndsrätten, kan en fastighetsägare vara skyldig att vidta skadebegränsande åtgärder på den egna fastigheten i syfte att begränsa spridning av effekten till andra fastigheter, men i huvudsak står varje fastighetsägare ensam. Staten bär ett i relation till de enskilda fastighetsägarna begränsat ansvar, men kan genom riktade bidrag och subventioner lindra den ekonomiska bördan och underlätta strategiskt viktiga åtgärder hos fastighetsägarkollektivet. Kommunernas ansvar är tydligare än statens, inte minst i fråga om anläggningar som krävs för att säkra detaljplanelagda områden och allmänna vattentjänster. Genom detaljplaneläggning kan kommunen kräva att enskilda fastighetsägare ska utföra vissa skyddsanläggningar. Kommunen kan vidare i samband med planläggning tillse att fastighetsägarna inom detaljplanen får betala för de kommunala skyddsanläggningar som är nödvändiga till följd av planen. Trots det uttalade ansvaret bär kommunen ändå i relation till fastighetsägarna ett begränsat ansvar, särskilt utanför tätbebyggda områden. Kommunen har också juridisk möjlighet att föra kostnaderna vidare till fastighetsägarkollektivet. Genom översiktsplanen kan kommunen lyfta fram risker och behovet av åtgärder. Utöver det kan kommunen sällan bära en aktiv roll i fråga om anläggningar som skyddar privata fastigheter. Risken är att stödåtgärder kan stå i konflikt kommunallagen. Sammantaget pekar systemet på fastighetsägarna. Det är dessa som förväntas agera för att skydda sin egendom mot klimateffekterna. De anläggningar som fastighetsägarna kan behöva utföra för att skydda sin egendom är av skiftande slag. Det kan till exempel vara anläggningar som skyddar mot vatten (exempelvis strandskoningar, strandfodringar, vallar) skyddar mot höga flöden (exempelvis diken, översvämningsytor och utjämningsmagasin) stabiliserar mark (exempelvis skyddsskog och tekniska konstruktioner) Anläggningarna är ofta för sin funktion beroende av att de vidtas som en sammanhängande helhet. En strandskoning som anläggs på en fastighet kan orsaka ökad erosion på en annan. En stabilitetshöjande åtgärd som vidtas på en fastighet kan vara meningslös om inte åtgärder samtidigt vidtas hos grannen. Samverkan är nödvändig. Mellan fastigheter kan det i dag ske på i huvudsak två sätt: genom tillämpning av restvattenlagen respektive anläggningslagen. Båda lagarna möjliggör utförande och förvaltning av anläggningar, bygger på en myndighetsprocess och kan användas för att tvinga in fastigheter i en gemensam lösning. Inrättande av restvattenlagens samfälligheter omfattar tillståndsprövning, till skillnad från anläggningslagens diton. Vattensamfälligheter bildas genom en domstolsprocess, gemensamhetsanläggning inrättas genom lantmäteriförrättning. Kolliderar tillämpningsområdena har restvattenlagen företräde. Båda lagarna ger rättsmedel för att inrätta anläggningar som ska vara gemensamma för flera fastigheter. Båda lagarna har få kasuistiska bestämmelser utan bygger på generella avvägningar. Därför fungerar de i sammanhang som inte kunde förutses när lagstiftningen tillkom, exempelvis effekter av klimatförändringar. De två lagarna är centrala för fastighetsägarnas samverkan och kan vara till nytta för staten. Genom väl avvägda subventioner kan staten inte bara bidra till att öka antalet anläggningar utan också tillse att den samlade effekten av anläggningarna blir större. Markutveckling är inte huvudsaken – även om det är en faktor – utan om att skydda stora samhällsinvesteringar och främja människors hälsa och miljö. Ett tydligare statligt intresse är svårt att finna. Anläggnings- och restvattenlagarna är alltså principiellt användbara för att möta effekterna av klimatförändringarna. Prövningen möter dock flera utmaningar. En gemensamhetsanläggning nyttjas normalt aktivt av fastigheternas ägare, exempelvis en väg eller en va-ledning. Anläggningar som möter klimateffekterna är till stor del passiva och balanserar risken för en oönskad händelse. Om fastighetsägarna inte är överens är villkoret att gemensamhetsanläggningen ska vara av väsentlig betydelse för de deltagande fastigheterna. En passiv anläggning blir då beroende av hur sannolikt är det att den oönskade händelsen inträder och vilka blir effekterna av det. Häri ligger utmaningen . Möjligheterna att använda anläggningslagen i större omfattning är starkt beroende av att det går att tillgå objektiva fakta som underlättar väsentlighetsprövningen. Här torde olika sektorsmyndigheter aktiva deltagande vara nödvändigt för att möjliggöra en effektiv tillämpning av anläggningslagen. Men om parterna är överens, då går det? Ja, då går det så länge anläggningen är av stadigvarande betydelse för de deltagande fastigheterna. För vidare läsning rekommenderas rapporten som överlämnades till nämnda myndigheter i april. Tomas Vesterlin jurist och civilingenjör, grundare Vesterlins

Genrebild/Montage. Foto: Sora Shimazaki/Pexels, Jonathan Petersson/Pexels Fastighetstillbehör trots olika ägarandelar Högsta domstolen (HD) klargör i en dom från 8 april i år ytterligare vad gäller tolkningen av begreppet fastighetsägare i 2 kap. 4 § jordabalken (JB).  Den i målet aktuella byggnaden, ”fritidshuset”, har historiskt utgjort lös egendom av det skälet att den har uppförts av någon annan än fastighetens ägare. I samband med en klyvningsförrättning uppstod frågan om fritidshuset nu utgör tillbehör till fastigheten i och med att delägarkretsen till bygganden, genom flertalet arvsskiften, blivit densamma som delägarkretsen till fastigheten, eller om byggnaden fortsatt ska anses utgöra lös egendom eftersom ägarnas andelar är olika i fritidshuset och fastigheten.  De två delägarna äger fastigheten med andelarna 25 och 75 procent och den aktuella byggnaden med andelarna 50-50. Den ena delägaren ansökte hos lantmäterimyndigheten (LM) om att fastigheten ska klyvas på så sätt att sökanden ska få den delen där fastighetens bostadshus är placerat och att den andra delägaren ska tilldelas en klyvningslott som omfattar det aktuella fritidshuset. LM ansåg att fritidshuset – på grund av att ägarandelarna skiljer sig åt – var lös egendom och att det därför inte fanns förutsättningar att genomföra klyvningen.  Mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen delade LM:s slutsats att fritidshuset inte utgör fastighetstillbehör. HD anför att principen bakom huvudregeln i 2 kap. 1 § JB – att alla föremål som objektivt framstår som fastighetstillbehör också utgör sådana tillbehör – ska ses mot bakgrund av den betydelse som fast egendom har för kreditgivningen. En grundläggande tanke bakom principen är att en tydlig och enhetlig reglering bland annat ska ge kreditgivare en rimlig möjlighet att bedöma riskerna vid fastighetslån. HD anser att huvudregeln bör få genomslag vid en situation som den i målet. Enbart vid så kallad andelsinkongruens bör ett föremål som objektivt framstår som fastighetstillbehör också utgöra sådant tillbehör. När ett föremål, i det här fallet fritidshuset, har tillförts fastigheten av annan än fastighetsägaren men föremålet senare har kommit att ägas av samma personer som äger fastigheten, ska föremålet därför anses ha kommit i samma ägares hand. Det gäller även om fastigheten och föremålet ägs med olika andelar. Trots andelsinkongruensen har fritidshuset därför blivit tillbehör till fastigheten. HD:s ställningstagande innebär nya förutsättningar för prövningen i lantmäteriförrättningen. HD återförvisade därför målet till LM för förnyad prövning av klyvningsansökan – med den givna förutsättningen att fritidshuset nu utgör fastighetstillbehör. Ingela Boije af Gennäs Svefa

Mikael Lilje är chef för lantmäteriets internationella avdelning och Samhällsbyggare. Han är också en av fyra vice presidents i den internationella lantmäteriorganisationen FIG – och är nominerad till ytterligare en mandatperiod. Hur kom du in i FIG? – Det hela började redan 1997 med att min kollega Jean-Marie Becker skulle bli ordförande för FIG kommission 5 Positioning and measurement och behövde en sekreterare. Då hade jag ingen som helst aning om vad FIG var men däremot var jag intresserad av internationellt arbete. – Med en stöttande arbetsgivare (Lantmäteriet) fick jag möjligheten att stötta Jean-Marie och det blev starten till en väldigt intensiv men intressant period inom FIG. Jean-Marie var en mycket dynamisk person att jobba tillsammans med, fylld med idéer och enormt kontaktnät. Däremot var han inte alltid så organiserad vilket fick bli min roll. – De åren med Jean-Marie som ordförande gav mig en bra start in i FIG och gav mig själv ett stort kontaktnät, något som jag fortfarande har nytta av nu. Att bli vald till vice ordförande är, tycker jag, hedrande både för mig själv som person men också för Samhällsbyggarna och Sverige Hur är det att vara en av fyra vice presidents ? – Att bli vald till vice ordförande är, tycker jag, hedrande både för mig själv som person men också för Samhällsbyggarna och Sverige. Council ska stå för ledarskapet av organisationen och tydliggöra vägen framåt. Tillsammans med huvudkontoret ska vi både representera FIG och säkerställa att organisationen drivs framåt mot fastslagen vision. – Nu ska jag inte sticka under stol med att FIG är en stor organisation med lång historik och tradition. Jag har själv försökt leda en arbetsgrupp med att se över dess organisation och kan väl lugnt konstatera att FIG:s medlemmar inte är så intresserade av förändring. Traditionens makt är stor inom organisationen! – Jag har arbetat med att stötta FIG:s huvudkontor kring våra årliga konferenser och framför allt arbetat nära kommissionerna. Ett annat fokus som jag har är att få FIG mer engagerat i ett FN-initiativ som heter United Nations Committee of Experts on Global Geospatial Information Management (UNGGIM). Detta är ett initiativ för att stärka det internationella samarbetet mellan länder kring geodata och har vuxit i betydelse under de senaste åren. Det har hittills varit en fantastisk resa att vara med på Har du något FIG-minne att dela med dig av? – Oj, det finns naturligtvis jättemånga minnen. Det har hittills varit en fantastisk resa att vara med på. Det som har varit särskilt kul är att redan för tjugo år sedan blev vi ett tight gäng i ungefär samma ålder där vi alla har varit fokuserade på att åstadkomma något bra för FIG och dess medlemmar men samtidigt har vi också velat haft kul tillsammans. – Kombinationen har varit oerhört viktig. Jag har fortfarande kontakt med många av dessa personer över hela världen. Mitt stoltaste ögonblick är kanske när vi år 2012 startade seminarieserien Reference Frame in Practice . Det är en utbildning på en till två dagar som än i dag genomförs årligen men nu utan min involvering. Det visar att det vi startade upp var viktigt! Vad betyder organisationen för lantmäterifrågorna i Sverige?  – FIG är den enda globala lantmäteriorganisationen som existerar. Förutom för våra svenska deltagare att bilda nätverk och få influenser så driver FIG viktiga arbeten som till exempel Cadastre 2034 och Fit for Purpose Land Administration . – Själv har jag arbetat inom geodesi under stor del av mitt yrkesverksamma liv och det nätverk som jag skapat via FIG har starkt bidragit till min egen utveckling och synsätt kopplat till geodetisk infrastruktur och därmed, mer eller mindre omedvetet, till utvecklingen av den svenska geodetiska infrastrukturen. Jag anser att ju mer du ger i dessa sammanhang desto mer får du tillbaka. – I dag arbetar jag till stor del med att svensk biståndspolitik inom landfrågor. Förenklat sett, jag är idag enhetschef för Lantmäteriets internationella enhet där vi håller ihop Lantmäteriets tjänsteexport. Med stöd av FIG arbetet är jag övertygad om att vi stärker vår egen tjänsteexport och kan bli en än bättre partner för exempelvis utvecklingen av landfrågor i många av världen. FIG står i ett vägskäl just nu, ett viktigt vägskäl Hur ser du på framtidens FIG? – FIG står i ett vägskäl just nu, ett viktigt vägskäl. Föreningen behöver moderniseras och bli mer förändringsbenäget. Att FIG kan spela stor roll, och inte bara för utvecklingsländer, tycker jag är helt tydligt men behöver lyftas och tydliggöras. – Vi skulle behöva en ny generation som tar för sig, lite som vi gjorde för tjugo år sedan. En ny generation som tydliggör vägen framåt och som FIG styr mot. Jag tror FIG kan spela en stor roll i att stötta medlemsorganisationerna, och kanske framförallt utvecklingsländerna, i att genomföra och nå det som UNGGIM strävar efter. – Agenda 2030 borde vara mer i fokus inom FIG. Om inte FIG tar ”rätt” väg så kommer organisationen fortsättningsvis ha ett intresse bland medlemmarna men kanske mer för kunskapsöverföring, kunskapshöjande och nätverkande. Nog så viktigt, men mitt FIG ska vara mer än så. Avgörande för var jag är i dag, hur jag har utvecklats yrkesmässigt men även som människa Varför ska unga lantmätare engagera sig i FIG? – För min del blev engagemanget inom FIG startskottet för det internationella inslaget i min yrkeskarriär, ett inslag som har varit helt avgörande för var jag är i dag, hur jag har utvecklats yrkesmässigt men även som människa. Jag har ett globalt nätverk både vad gäller yrkesmässiga frågor men även privat. Inom FIG skulle jag vilja påstå att det är hyfsat lätt att skapa sig en egen karriär även om fyraårscykel gör att det tar sin tid.   Fakta: FIG Internationell lantmätarorganisation som verkar globalt. Rymmer alla discipliner inom lantmätaryrket – från fastighetsbildning, fastighetsvärdering till de mer tekniska disciplinerna som geodesi och byggmätning. FIG är också involverad i standardisering och utbildningsfrågor. FIG är en förkortning av Fédération Internationale des Géomètres och bildades redan 1878 av sju europeiska länder. I dag har organisationen medlemmar i över 120 länder. Samhällsbyggarna är fullvärdig medlem i FIG och har rösträtt. Kungliga Tekniska Högskolan, Lunds Tekniska Högskola och Högskolan Väst är academic members. Lantmäteriet är affiliate member . Sverige har traditionellt sett haft en stor och viktig roll inom FIG med stort deltagande på olika nivåer.   Fakta: FIG:s organisation Mikael Lilje har varit engagerad i FIG sedan 1997 Var sekreterare 1998–2002, arbetsgruppsordförande (2002–2009) och ordförande 2010–2013 i kommission 5. Nu är han vice ordförande (vice president) och invald för perioden 2017–2020. Han har dessutom blivit nominerad för ytterligare en period på posten. Rådet (council) leds just nu av Rudolf Staiger från Tyskland. Dessutom finns det fyra stycken vice ordföranden. Alla är valda för en fyraårsperiod. Huvudarbetet sker inom de tio kommissionerna samt Young Surveyors Network. Kommissionerna har vardera en ordförande som också är vald av medlemsorganisationerna. FIG:s huvudkontor ligger i Köpenhamn. De arbetar med bland annat årliga konferenser, varav Working Week är störst. 2020 ställdes konferensen in. 2021 blir det en virtuell FIG Working Week 21-25 juni.

Författarna prisades på Samhällsbyggnadsdagarna 2020. Foto: Johannes Frandsen, Susan Q Yin/Unsplash Under senare år har antalet privata aktörer verksamma inom segmentet för samhällsfastigheter, en typ av fastighet där samhällsservice bedrivs, mångdubblats. Cirka 85 procent av dessa fastigheter bedöms fortfarande finnas i kommunal, regional eller statlig ägo, men allt fler fastigheter förvärvas av privata aktörer.  Med bakgrund av detta, och av det faktum att många av Sveriges kommuners ekonomier blir allt sämre, ämnade vår studie identifiera de bakomliggande drivkrafterna för utvecklingen av marknadssegmentet för samhällsfastigheter.  Eftersom medierna ofta rapporterat utifrån de privata bolagens perspektiv och beskrivit vilket bra tillgångsslag samhällsfastigheter utgör för dessa, ville vi redogöra för ”den andra sidan av myntet”, och främst hur kommuner förhåller sig till det tilltagande privata investeringsintresset. Till studien intervjuades  en rad representanter från olika kommuner för att täcka det politiska spektrumet så gott som möjligt. På vissa punkter var de rörande överens, och på andra gick åsikterna isär. Att privat inflytande bland kommuners samhällsfastigheter är en politisk fråga är otvivelaktigt, men huruvida det är en avgörande faktor var enligt studien inte lika tydligt.  Vidare intervjuades också representanter från privat sektor, där konsensus rådde i betydligt fler frågor. Samtliga intervjuade var dock överens, oavsett om de representerade privata eller publika intressen, om att andelen privat ägda samhällsfastigheter troligtvis kommer att öka. >> Har du skrivit årets bästa examensarbete i fastighetsekonomi eller fastighetsrätt? Skicka in ditt bidrag nu! Vidare skickade vi en enkät till landets ekonomiskt svagare kommuner och frågade dem hur de ser på sina behov av samhällsfastigheter och på deras förmåga att på egen hand möta dessa. Bland de kommunerna var det en majoritet som både upplevde ett växande privat investeringsintresse och som ansåg sig behöva ta in privat hjälp för att möta behoven.  Många av kommunerna var dock skeptiska till att bli hyresgäster hos en privat fastighetsägare Många av kommunerna var dock skeptiska till att bli hyresgäster hos en privat fastighetsägare och berättade att de skulle känna sig tryggare med att avyttra om bolagen kunde visa på en historik där de inte sålt fastigheter särskilt ofta. Det bästa scenariot enligt många kommuner hade varit om bolaget de säljer till avtalade om att äga fastigheten under exempelvis hela hyreskontraktstiden. Avslutningsvis visade studien att den primära drivkraften för denna utveckling är den demografiska förändring Sverige genomgår med allt fler äldre och yngre, som ställer stora krav på kommuner som måste kunna erbjuda bland annat vård och skolor till sina invånare. Den enligt vår data näst mest bidragande faktorn till utvecklingen är den ekonomiska aspekten (demografi och ekonomi är givetvis tätt förknippade) där kommuner inte är kapabla, eller åtminstone inte kan rättfärdiga, att äga alla samhällsfastigheter själva.  Den tidigare nämnda politiska aspekten vid beslutsfattande om avyttringar var lite oväntat mindre tydlig, där många intervjuade trodde att det fanns ett nära samband mellan ideologi och vilja att avyttra, men där data över transaktioner visade ett svagt sådant samband. Kommunernas dilemma kring avyttringar av samhällsfastigheter. En analys av samspelet mellan det offentliga och det privata. KTH, Fastigheter och byggande 2020. Text: Henrik von Bahr och Olof Bergvall >> Kommunernas dilemma kring avyttringar av samhällsfastigheter. En analys av samspelet mellan det offentliga och det privata I nästa nummer: Erik Jansson, vinnaren av bästa examensarbete fastighetsrätt 2020, presenterar sina resultat! Om författarna Henrik von Bahr Tog examen från KTH i fjol där han inledningsvis studerade kandidatprogrammet Fastighetsutveckling och därefter masterprogrammet Fastigheter och byggande med inriktningen fastighetsekonomi. Olof Bergvall Tog examen från KTH i fjol där han studerat kandidatprogrammet Fastighet och finans och därefter masterprogrammet i Fastigheter och byggande med inriktningen fastighetsekonomi.  Foto: Johannes Frandsen, Susan Q Yin/Unsplash

Sofia Eckersten, Berit Balfors, Ulrika Gunnarsson-Östling. Foto: KTH, Pexels Trafikverkets åtgärdsvalsstudier (ÅVS) ska ge bättre underlag till framtidens hållbara transportplanering och infrastruktur. Men det kan vara svårt inom ramen för ÅVS-processen att skapa en gemensam syn på både problem och lösningar. Viktiga frågor om biologisk mångfald och vatten kan hamna i skymundan och därmed kan nationella och internationella miljömål missas. Det visar de första resultaten av en forskningsstudie vid KTH. De perspektiv som lyfts fram i ett tidigt skede i transportplaneringen påverkar den fortsatta planeringsprocessen och utformningen av de åtgärder som kommer att genomföras. Det innebär att det är viktigt att miljöperspektiv hanteras i dessa tidiga skeden så att transportplaneringen bidrar till att minska miljöpåverkan för att säkerställa en hållbar utveckling.  Planeringen av transportinfrastrukturen har en viktig roll i att bidra till uppfyllandet av Agenda 2030, de svenska miljö- och klimatmålen, de transportpolitiska målen och andra mål som tillsammans beskriver målbilden om en hållbar utveckling.  >>Läs också: Fyra frågor till Sofia Eckersten En stor del av Sveriges transportplanering sker på nationell nivå, det vill säga genom Trafikverket, medan annan planering som fysisk planering utförs lokalt av kommuner. Trafikverket började 2011 tillämpa så kallade åtgärdsvalsstudier (ÅVS). Det är en process i den tidiga planeringen som föregår implementering av åtgärder och som bland annat ska bidra till en bättre koordinering mellan transportplanering och kommunal planering.  En ÅVS innebär att Trafikverket tillsammans med andra samhällsbyggnadsaktörer som exempelvis kommuner, försöker hitta åtgärder till problem relaterade till transportsystemet. Genom bland annat intervjuer och dokumentstudier har vi undersökt två ÅVS-processer i Stockholmsregionen för att se hur miljöaspekter hanteras i den tidiga transportplaneringen.  ”Det kan vara svårt att skapa en gemensam problembild och framförallt en gemensam målbild för aktörerna i processen” Den ena är ÅVS:en för väg 73 från Nynäshamn till Stockholm city och den andra är ÅVS:en för E4-E20 Hallunda-Vårby backe. Vägsträckorna som omfattas av ÅVS:erna har enligt Trafikverkets bedömningar båda problem med mycket trafik. Det finns därför ett behov, enligt Trafikverket, att utöka vägarnas kapacitet och samtidigt finns behov från kommunerna att bygga fler bostäder och utöka verksamhetsområden som till exempel företagsetablering.  Syftet med ÅVS:erna var att skapa en gemensam bild av den framtida utvecklingen av vägarna och omkringliggande områden. Syftet var också att aktörerna tillsammans skulle hitta åtgärder för att lösa de problem som finns lokalt. I de ÅVS:er som vi studerade fanns många utmaningar kopplade till framkomlighet, trafiksäkerhet och inte minst miljö.  I och med att ÅVS introducerades i transportplaneringen 2011 så har samverkan mellan de organisationer som är involverade i tidiga skeden ökat. Aktörerna utgörs ofta av nationella, regionala och lokala myndigheter men kan också omfatta andra organisationer som på ett eller annat sätt anses ha mandat att agera för att lösa de problem som ÅVS:en omfattar, exempel på sådana aktörer är miljöorganisationer och privata markägare/förvaltare. ÅVS-processen växer fram i dialogen mellan de aktörer som deltar, och vilka frågor som diskuteras beror till stor del på hur ÅVS-processen organiseras. Därför spelar koordinering av ÅVS-processen en stor roll när det gäller vilka miljöaspekter som hanteras i planeringen och på vilket sätt de hanteras. Vår studie visar att de miljöaspekter som engagerar aktörerna mest, också får störst uppmärksamhet i ÅVS:en. I urbana områden betyder det att buller och luftföroreningar får en större plats i ÅVS:en än andra miljöaspekter. Det kan vara svårare att hantera frågor om landskap och biodiversitet. Det kan ha sin förklaring i att buller och luftföroreningar har en direkt och lokal koppling till människors hälsa och hur attraktiva urbana områden upplevs. Trots att transportsystemet påverkar miljöaspekter som relaterar till biodiversitet, vatten och landskap så kan dessa aspekter komma att försummas i ÅVS:en. Detta kan leda till oförutsedda miljökonsekvenser och förlust av landskapsvärden.  Medverkande kommuner i de två studerande ÅVS:erna. Utöver kommuner medverkade Trafikverket samt Stockholms Trafikförvaltning. ÅVS E4/E20 Hallunda-Vårby Backe ÅVS väg 73 (södra länken – Nynäshamns hamn) Bedömning och beskrivning av miljöeffekter ska göras i alla delar av transportplaneringen, även ÅVS. En systematisk beskrivning av miljökonsekvenser i ÅVS:er ger möjligheter till att ta fram flera olika lösningsalternativ till problem och på så sätt kan ÅVS:er bidra till ett förbättrat beslutsunderlag. Detta ställer krav på att rätt kompetens involveras i processen. Kunskap om miljöaspekter och miljökonsekvenser säkerställer att dessa frågor tas upp vid diskussioner i arbetsgrupper och workshops. Det behövs också kunskap om hur miljöaspekterna hänger ihop och vilka metoder som bör tillämpas för att nå förväntade miljökonsekvenser. Kunskap om bedömningsgrunder för miljökonsekvenser eller ramverk för stöd i att identifiera hållbarhetsaspekter är exempel på detta. Vilka åtgärder som rekommenderas i en ÅVS är kopplat till de deltagande aktörernas intresse i det problem som åtgärden ska lösa, men också aktörernas mandat att implementera åtgärderna. Om det inte finns en vilja hos aktören eller aktörerna att lösa identifierade problem kan det bli svårt att genomföra åtgärden. En möjlig lösning på ett problem kan ligga utanför det mandat som aktörerna i processen har. Detta kan leda till att ÅVS-processen inte lyckas lösa problem som den är tänkt att lösa. Tillämpningen av ÅVS har skapat möjligheter att föra samman aktörer för att främja samverkan i syfte att integrera olika perspektiv och identifiera möjliga åtgärder som är anpassade till en lokal kontext, i ett tidigt skede. Detta ska lägga grunden för bra avvägningar under den fortsatta processen.  Vår studie visar dock att det kan vara svårt att få till ÅVS:er som rekommenderar åtgärder som på ett effektivt sätt leder till minskad miljöpåverkan. Ett exempel är svårigheter att rekommendera cykelbanor som åtgärd för att stimulera cyklande som transportsätt, vilket bidrar till positiva effekter på klimat, buller och luftkvalitet. Svårigheterna att rekommendera cykelbanor är bland annat en konsekvens av att Trafikverket inte kan anlägga nya cykelbanor utanför sitt vägområde. Det kan vara svårt att skapa en gemensam problembild och framför allt en gemensam målbild för aktörerna i processen. För att möjliggöra hantering av miljöaspekter i tidig transportplanering så måste länken mellan ÅVS-processen och de tidigare och senare planeringsskedena stärkas. Vi tror också att det behöver utvecklas nya tillvägagångsätt för att lyfta fram miljöaspekter som idag spelar en mer undanskymd roll, till exempel landskap och biodiversitet men också vattenfrågor.  Det finns fortfarande mycket arbete kvar att göra för att ge miljöfrågor en given plats i den tidiga transportplaneringen och därmed i omställningen mot hållbara samhällen. Vår forskning kommer att fortsätta studera transportplaneringens tidiga skeden i projektet Hållbarhetsnytta i transportplaneringen: Samordning av målbild och miljöfunktioner i ÅVS. I detta projekt kommer vi att nysta vidare i dessa frågor för att bidra till att ÅVS-processen integrerar miljöåtgärder som i sin tur bidrar till en hållbar samhällsutveckling. Sofia Eckersten Berit Balfors Ulrika Gunnarsson-Östling

Olle Samuelson har varit en drivande kraft för en digital omställning av hela samhällsbyggnadssektorn i över 30 år. Hans vision är minskad resursanvändning, mer kretsloppstänkande och kortare byggtider – till en lägre kostnad.   För hans insatser tilldelas han Samhällsbyggarnas pris Excellence in Civil Engineering 2023. – Om det är någon som kan få sektorn att ta rejäla kliv framåt i den digitala transformationen, så är det Olle. Genom utbildning, forskning och praktisk yrkesverksamhet har han skaffat breda kontakter och djupa kunskaper om branschen. Därför ser han också de möjligheter som digitaliseringen ger för att klara många av framtidens utmaningar. En sådan helhetsbild förtjänar i allra högsta grad att hyllas, säger Joanna Messmer, vd Samhällsbyggarna.   Sedan 2011 är Olle Samuelson verksam på IQ Samhällsbyggnad där han arbetar med forskningsstrategiska frågor och med programledningen av det strategiska innovationsprogrammet Smart Built Environment.   Olle är utbildad civilingenjör, adjungerad professor i byggproduktion och teknik på Luleå tekniska universitet och har en doktorsexamen inom digitalisering av byggsektorn från Svenska Handelshögskolan i Helsingfors.   Han är ledamot i styrelsen för Södertörns högskola och ledamot i Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademiens avdelning för Samhällsbyggnad. Olle har arbetat i samhällsbyggnadssektorn i över 30 år, bland annat som it- och kvalitetschef på Tyréns och som vd för BIM Alliance.    Vad betyder utmärkelsen för dig? – Jag är väldigt stolt och glad över den fina utmärkelsen och att de viktiga frågorna kring digitalisering uppmärksammas på detta sätt. Det betyder jättemycket och ger mig personligen positiv energi att fortsätta arbetet tillsammans med alla duktiga människor som driver förändring i sektorn.  Juryns motivering: Olle Samuelsons exceptionella kompetens och engagemang för digital utveckling är en källa till inspiration för hela branschen. Han har konsekvent arbetat för att förbättra samhällsbyggnadssektorn. Genom åren har Olle arbetat i olika roller och har haft en betydande inverkan på samhällsbyggnadsområdet – inte minst i IQ Samhällsbyggnad och Smart Built Environment samt som adjungerad professor vid Luleå tekniska universitet, LTU.  Med en förmåga att se helheten och samtidigt hantera detaljerna gör honom till en respekterad rådgivare och expert inom sitt område. Han har också visat stor förmåga att samarbeta och bygga starka relationer med andra aktörer inom branschen. Olle Samuelson delar dessutom gärna med sig av sina kunskaper, inte minst till yngre kollegor.   Priset delas ut under  Samhällsbyggnadsdagarna  som i år hålls i 7A i Stockholm 5–6 oktober. Vinnaren av  Excellence in Civil Engineering  tilldelas skulpturen V-kronan av Carl-Gustaf Ekberg.   Olle Samuelson Ålder: 56 år Utbildning: Civilingenjör Väg och Vatten, samt filosofie doktor i IT inom Samhällsbyggnad. Jobb: Forsknings- och innovationsstrateg IQ Samhällsbyggnad och adjungerad professor vid Luleå tekniska universitet. Intressen: Körsång, fritidshuset på Gotland, familj och vänner   Jury Excellence in Civil Engineering 2023 Joanna Messmer, vd, Samhällsbyggarna. Kontakt: 070-844 34 63,  joanna.messmer@samhallsbyggarna.org Jan Wejdmark, senior partner, Newsec Malena Havenvid, civilingenjör, doktor i företagsekonomi och lektor i byggprojektledning, KTH Ann-Louise Lökholm, vd, Sweco Sverige Kajsa Hessel, vd, Svensk Byggtjänst

Montage. Foto: Ingar Lindholm, Pixabay. Illustration: Pixabay Det är inte staten eller kommunerna som ska vara drivande för att minska utsläppen av växthusgaser. Huvudansvaret för hållbarhetsarbetet måste ligga på samhällsbyggnadssektorn där byggbranschen har ett stort eget ansvar. Byggsektorn har skyldighet för den påverkan den har inom ramen för CSR (Corporate Social Responsibility) vilket är en process i verksamheten som integrerar hållbarhet, miljö, socialt ansvar, mänskliga rättigheter och antikorruption. En viktig framgångsfaktor för att nå resultat är trovärdighet och medarbetarinvolvering. Ett bolags hållbarhetsåtgärder som inte tydligt genomsyrar företager i övrigt blir inte trovärdigt. Om ett byggbolag vill informera om sina förbättringsåtgärder och är otydliga, riskerar de att ge sken av att vara bättre än vad de vill framhålla. Bolag som vid en värdering erhåller höga miljöbetyg får inte med automatik ett högt börsvärde. Däremot riskerar de vid låga betyg att få ett lågt börsvärde och skamfilat varumärke. Medarbetareinvolvering är en viktig framgångsfaktor för att nå resultat. Foto: Borko Manigoda/Pixabay Organisationen Byggföretagens färdplansarbete Byggföretagen (före detta Sveriges Byggindustrier) har sedan länge bedrivit ett ambitiöst färdplansarbete för klimatet där många enskilda bolag inom samhällsbyggnadssektorn samverkar. Vägledningen kommuniceras ner till de olika bolagen för att få största möjliga verkan. I första hand sker prioriteringen gentemot små- och medelstora bolag. De stora byggbolagen har genomgående byggt upp en god hållbarhetsorganisation. Avsikten med Byggföretagens vägledning och verktyg är att den ska vara ett stöd för alla företag inom bygg- och anläggningssektorn som vill kartlägga sina utsläpp och ta fram miljö- och klimatmål för sin verksamhet. För de företag och organisationer som har anslutit sig till Byggföretagens nationella färdplan är målet att under 2021 – 2022 genomföra kartläggningen.  Vägledningen bygger på ett standardiserat framtaget beräkn ingsverktyg och mallar. Uppgifter ska lämnas om använd energi samt antal transporter, mängd inköpt material samt avfallshantering. Med hjälp av färdiga omräkningsfaktorer ges olika klimatavtryck mätt i koldioxidekvivalenter. Verktyget är främst tänkt att användas i redovisningssyfte, men kan även användas som ett grovt verktyg för att ta fram åtgärder med syfte att minska klimatpåverkan från den egna byggverksamheten. Vägledningen kommer att kunna ligga som grund för Boverkets klimatdeklarationer. Att använda vägledningen med dess beräkningsdel kommer sannolikt till att börja med kräva konsultinsatser. ”Ett ambitiöst hållbarhetsarbete handlar inte om välgörenhet utan är affärskritiskt” Hållbarhetsarbetet ofta en fråga om resurser Det finns en växande efterfrågan hos de små- och medelstora företagen inom bygg- och anläggningsbranschen på hjälp och stöd kring hållbarhetsarbetet. En undersökning av organisationen Företagarna visar att endast hälften av medelstora- och småföretag som arbetar med hållbarhet, har styrdokument och att enbart var tredje utvärderar effekterna av sitt hållbarhetsarbete. Bara var tionde har någon anställd med särskilt hållbarhetsområdesansvar och endast var tionde av dessa arbetar mer än halvtid med hållbarhetsfrågorna. Det som efterfrågas från de små och medelstora företagen är fungerande enkla strukturer, som kan hjälpa till att effektivisera hållbarhetsarbetet. SBUF har därför tagit fram en enkel och praktisk vägledning för installationsbranschen. Hållbarhet är inget välgörenhetsarbete Ett ambitiöst hållbarhetsarbete handlar inte om välgörenhet utan är affärskritiskt. Ökad medvetenhet och oro för framtiden har medfört att både företag och beställare känner ett starkt behov av mer hållbara och trovärdiga alternativ. Beställare har allt högre förväntan på att bolag ska agera, produktutveckla och sätta bättre hållbarhetsalternativ på marknaden. En ökad medvetenhet hos beställare gör att de i högre utsträckning väljer att köpa tjänster producerade på ett miljömedvetet och rättvist sätt. Utvecklingen av hållbart företagande måste alltid drivas av bolagen själva. Gör vad som är rätt och rättvist även om lagen inte kräver detta En trovärdig extern kommunikation ska vara en ledstjärna för att föra ut ett företags miljö- och hållbarhetsarbete och inte minst för det interna arbetet bland bolagets egna medarbetare. Bolagen får inte använda miljöargument i sin marknadskommunikation om de inte kan leva upp till dem i det vardagliga arbetet. En framgångsfaktor är att visa att det går att förena hållbarhetsarbetet med en god projektekonomi. Byggbranschen måste visa att den kan driva och vara ledande i miljö- och hållbarhetsfrågorna och vara ett föredöme för övriga branscher. CSR innebär hur företag ska ta sitt ansvar för hur deras verksamhet påverkar samhället ur ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt perspektiv. Illustration: CSR Sweden Värdeord används slarvigt och slentrianmässigt Konsumentverket, Marknadsdomstolen och Reklamombudsmannen anser att bolag och organisationer och till och med myndigheter måste specificera vad som avses när de använder uttryck som hållbar, klimatneutral, klimatpositiv, klimatkompensation och miljövänlig. Dessa värdeord används slentrianmässigt och ofta i god tro utan att redovisa krav på mätbarhet och vilka kompensationsåtgärder som görs utanför den egna verksamheten. Dessa uttryck måste alltid kunna styrkas, mätas och verifieras. All byggnadsverksamhet genererar alltid utsläpp av växthusgaser, naturlagarna går inte att runda. ”Det är väsentligt att den hållbarhetsansvarige sitter i bolagens ledningsgrupp” Klimatneutralitet är ett av de vanligaste använda begreppen hos bolag och organisationer och blir lätt vilseledande för de egna medarbetarna. Att anse sig vara eller sträva mot att vara klimatneutral är enkelt att kommunicera men det riskerar att ge en felaktig signal och är oprecist och missvisande, enligt en rapport från Konsumentverket, som ett verkningsfullt mätbart koncept. Koldioxidneutralitet skulle innebära att det finns en mätbar och verifierbar balans mellan utsläppen av koldioxid och absorbering av koldioxid från atmosfären till andra koldioxidsänkor. Klimatneutral används på väldigt olika sätt utan att avsändaren förstår innebörden. För att uppnå nettoutsläpp som är noll måste de globala utsläppen av växthusgaser vägas upp av att motsvarande mängd kol binds upp. Möjligtvis kan begreppet ”noll nettoemissioner” användas i stället vilket är mer direkt, och vetenskapligt väldefinierat och mätbart begrepp enligt IVL och NEPP (Northern european energy perspectives projekt). Klimatkompensation I första hand skall utsläppsminskningar ske inom den egna verksamheten och i andra hand kan utsläppen minskas genom att kompensera kvarvarande utsläpp och då alltid utanför den egna organisationen genom att minska dem någon annanstans för att nå noll nettoemissioner. Det kan göras genom investeringar i förnybar energi eller andra rena teknologier till utvecklingsländer. EU:s system för handel med utsläppsrätter är ett annat exempel på klimatkompenserande system, där kostnaden för utsläppsrätter börjar bli allt högre. Medarbetarna en utgångspunkt Medarbetarinvolvering är en förutsättning för ett trovärdigt miljö- och hållbarhetsarbete. Det är medarbetarna som är motorn i hållbarhetsarbetet. Medarbetarna kan verksamheten och det är från dessa som många idéer och förslag till miljöförbättringar kommer. Medarbetarna ska vara bolagets ambassadörer och därigenom visa att hållbarhetsarbetet är förankrat i hela deras organisation. Ledningen ska ansvara för att det sker en kontinuerlig kunskapsuppbyggnad och insikt inom miljö- och hållbarhet. Ett företag med tydlig och trovärdig miljö- och hållbarhetsprofil har idag lättare att behålla och rekrytera nya unga medarbetare. Dagens ungdomar har vuxit upp med miljöfrågorna i sin vardag på ett helt annat sätt än tidigare generationer och undviker därför att arbeta i företag eller branscher med negativ miljöpåverkan. Trovärdighet i miljö- och hållbarhetsarbetet kräver ett helhjärtat engagemang (teamwork) och tydlighet från styrelse och ledning. De måste i ord och handling visa att ledningen menar allvar. Då kan man möta engagemanget från medarbetare, underentreprenörer och materialleverantörer. Ett bolag måste vara konsekvent i miljö- och hållbarhetsarbetet. Det går inte att vara miljömedveten i en del av verksamheten samtidigt som man struntar i en annan och ändå vara trovärdig. Trovärdigheten kräver med andra ord helhetssyn. Medarbetarinvolvering är nyckeln till framgång. Illustration: Gerd Altmann/ Pixabay En framgångsrik verksamhet har en miljösamordnare på byggarbetsplatsen som kan stödja såväl enskilda medarbetare som grupper i deras hållbarhetssträvanden. Den tiden är förbi där den gamla tidens miljöchef ensam stod som ansvarig, som det bekvämt gick att falla tillbaka på eller referera till. Hållbarhetsarbetet får bland medarbetarna inte uppfattas eller utnyttjas som en administrativ pålaga eller belastning. Då är risken för ett misslyckande uppenbar och framför allt så har kommunikationen misslyckats. Små felsteg riskerar att undergräva både den externa och den interna trovärdigheten, misstag som kan bli förödande för varumärket och som kan vara svåra att reparera. Fokus måste inriktas på affärsmöjligheterna. Det vill säga visa att det går att tjäna pengar på ett bra miljö- och hållbarhetsarbete. En viktig framgångsfaktor i miljöarbetet är med andra ord att visa att det går uppnå en god projektekonomi. Lagkrav är ingen ledstjärna Byggbranschen måste visa att de kan driva och vara ledande i miljö- och hållbarhetsfrågorna trots viss komplexitet. Hållbarhetsfrågorna skär genom hela verksamheten och berör alla led från planering, affärsutveckling, projektering, inköp, produktion och förvaltning. Inköpsfunktionen är särskild viktig som beställare där miljökrav ska ställas på materialtillverkarna och energileverantörerna. Moraliskt är byggbranschen förpliktad att göra vad som är rätt och rättvist även om lagen strikt inte kräver detta. En lednings- och styrelsefråga En viktig trovärdighetsaspekt är att miljö- och hållbarhetsfrågorna ska ingå som en viktig del av bolagens affärsmodell. Hållbarhetsfrågorna måste också in i styrelserummen och i ledningsgrupperna. Det är väsentligt att den hållbarhetsansvarige sitter i bolagens ledningsgrupp. Huvudparten av storbolagen har kommit en bit i detta arbete även om det finns mycket kvar att göra. Allt fler inom samhällsbyggnadssektorn driver miljö- och hållbarhetskraven nedåt i leverantörskedjorna och hållbarhet blir därigenom en viktig konkurrensfråga. Klimatmålen måste ses som ett samhällsekonomiskt ställningstagande och är därför ett strategiskt affärsmål. Känner inte medarbetarna ett tydligt ställningstagande från ledningen så riskerar hållbarhetsarbetet att tappa sin trovärdighet. Det är alltid enklare att städa trappan uppifrån! Att inte våga ta beslut är också ett exempel på ett ställningstagande. Johnny Kellner Energi- och klimatstrateg

Foto: Pexels År 2017 krävde Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson ett nationellt ansvarstagande för att möta bristen på likvärdighet. Men likvärdighetsutredningen (2020) nämnde inte frågan om skollokaler. Och dessvärre berörs inte likvärdighet i Boverkets stundande vägledning för skolhus. När ska myndigheterna agera? Här är fem förslag för en likvärdighetsstandard som kan skapa verklig likvärdighet mellan Sveriges skolor. 300 miljarder skattekronor. Det är vad svenska kommuner tillsammans beräknas lägga på nya skollokaler de närmaste 10–15 åren. Siffrorna kommer från en ofta citerad rapport som menar att Sverige nu behöver bygga 1000 nya skolor för att möta befolkningstillväxt och utslitna skollokaler (Skanska, 2017). Beroende på huvudmannens ekonomi kommer vissa av dem att byggas som flaggskepp i tegel och trä, andra som enkla moduler i plåt och gips. I pengar kan det handla om 350–400 miljoner kronor mer eller mindre. Skillnaden för elever och lärare kommer att vara milsvid. Samtidigt är likvärdighet ett högst prioriterat område för svensk skola. Bristen på likvärdighet är den svenska skolans problem, menar såväl OECD som regeringens egen utredare ( SOU 2020:28 ). Orsakerna har debatterats och framförallt har hård kritik riktats mot skolval och bostadssegregation. Däremot talas det alltför sällan om de ojämlika förhållanden som finns mellan skolors fysiska miljöer.  En skola är en kombination av pedagogik, organisation samt social- och fysisk miljö. Den fysiska miljön – skolbyggnaden och utemiljön – påverkar de övriga: rummens storlek påverkar klassernas storlek, utformningen av trapphus och toaletter påverkar upplevelsen av trygghet, tillgången till teknisk infrastruktur och specialsalar sätter ramar för undervisningen. Därtill påverkas elevhälsoarbetet av om specialpedagogens rum ligger nära eller långt ifrån rektor. Den fysiska skolmiljön sätter alltså även ramarna för likvärdigheten. Men Björn Åstrands SOU-utredning om likvärdighet i svensk skola saknade både analys och förslag gällande skollokaler. Och i Boverkets pågående vägledning för skollokaler har frågan om likvärdighet hittills utelämnats.  För att skapa likvärdighet mellan stad och landsbygd och mellan privata och kommunala skolaktörer behövs en gemensam standard för vad som är ändamålsenliga skollokaler (2 kap, 5 a § Skollagen). Denna standard bör innehålla mätbara mål som kan granskas och uppnås. Den bör även innehålla angivna metoder för bygg- och planeringsprocesser samt kopplingar till forskning för att skolan ska bygga på vetenskaplig grund.  Hur kan det vara så stora skillnader? Och vad är rimligt? 1. Inför vägledning och minimikrav kring skolors ytor Något av det första entreprenör och beställare räknar på är skolans totala yta delat på antal elever (bruttoarea, BTA, per elev). Ju lägre BTA/elev desto billigare förstås. Privata skolor kan ha ytor nere på 6,45 kvm/elev. Kommunala skolor kan ha 14 kvm/elev. Lika extrema skillnader syns när det gäller skolors utemiljöer. Hur kan det vara så stora skillnader? Och vad är rimligt? Det är helt centralt att förstå att ytor för en skola beror på vad man ska göra där, det vill säga hur man organiserar lärandet. Förr i tiden, när undervisningen medförde att elever satt stilla i bänkar i riktning mot läraren, räckte det med 2 kvm per elev och klassrum – att jämföra med 5–7 kvm/elev vid undervisning i slöjd, där eleverna rör sig, använder verktyg, bearbetar material, samarbetar, förvarar och dokumenterar. ”Teoretiska” ämnen har dock inte längre enbart katederundervisning, utan eleverna jobbar likaså med material och tekniska verktyg, växlar mellan självständigt arbete, par och grupp. Därför behöver ytan per elev justeras efter moderna pedagogiska arbetsprocesser.  En ny area per elev bör synliggöra den moderna skolans arbetssätt och pedagogiska organisation. Den kan inte luta sig mot traditionella sätt att undervisa som mycket få skolor vill använda sig av. För små ytor per elev leder dessutom till ökad trängsel. Det är en orsak till stress och koncentrationssvårigheter, och blir därför en likvärdighetsfråga.  Skolans storlek ska inte vara avgörande, så att de små skolorna ”slipper” avsätta resurser för gemensamma eller dyra funktioner. 2. Inför vägledning och minimikrav kring funktioner  Privata skolor och mindre kommunala skolor kan effektivisera bort gymnastiksal, matsal och andra specialsalar. I en tid av ekonomisering är det naturligt att man vill samnyttja. I kommunernas fall handlar det om att vara sparsam med gemensamma medel. Men det bör finnas en samsyn kring vilka funktioner som måste tillhandahållas inom en enhet. Vissa funktioner behöver finnas nära. Det finns forskning och erfarenhet som visar att vissa aktiviteter, arbetssätt eller ämnen negligeras om eleverna måste gå eller åka buss för att ta sig till exempelvis en idrottshall eller ett bibliotek. Därför behövs minimikrav kring vilka funktioner som en skola måste erbjuda. Dessa bör sättas i förhållande till närheten till och samverkan med dessa funktioner utanför skolan. Om två friskolor ligger granne, kan de exempelvis samnyttja matsal och tillagningskök. Om en ny kommunal skola planeras på torget bredvid biblioteket behövs inget eget skolbibliotek i skolan, om eleverna får full tillgång till den funktionen i enlighet med skollagen.  Skolans storlek ska inte vara avgörande, så att de små skolorna ”slipper” avsätta resurser för gemensamma eller dyra funktioner. Det leder till brister i likvärdighet när det gäller undervisningens innehåll.  Frågan kring lärandets organisation måste fram som en av de tidiga och viktiga parametrarna om man ska kunna bygga mer effektiva och innovativa skolor. 3. Inventera och inför vägledning utifrån best practice för skolors organisation I kommersiella fastigheter undersöks beläggningen av rum för att få reda på hur ekonomiskt effektiv byggnaden är. I skolbyggnaders värld är beläggningsgrad en skämskudde som dyker upp när schemaläggaren försökt pussla ihop rum, timmar och tjänstefördelning med hjälp av ett fyrkantigt dataprogram. Alla tänkta effektiviseringar eller pedagogiska förbättringar raderas ut – och den nya fysiska miljön förblir ineffektivt utnyttjad och dyr.  Några ”flaggskeppsskolor” har anlitat en pedagogisk processledare som planerat både schema och planlösning utifrån de pedagogiska målen. Därmed har de kunnat optimera skolans ytor för lärande. Samtidigt har andra skolor inget annat val än att luta sig mot rudimentär schemaläggning med ofta mycket låg beläggningsgrad. Det bibehåller en statisk syn på lärande där eleverna skyfflas från det ena rummet till det andra under en skoldag.  Frågan kring lärandets organisation måste fram som en av de tidiga och viktiga parametrarna om man ska kunna bygga mer effektiva och innovativa skolor.  Det finns flera evidensbaserade verktyg tillgängliga och dessa behöver bli kända för projektgrupper. 4. Utvärdera och ge vägledning kring vilka verktyg som metoder som projektgrupper kan använda för att undersöka de effekter olika lokaliseringar, plantyper, materialval, möbleringsprinciper med mera, har på skolans generella och specifika mål. Det gäller särskilt dess effekter på alla elevers lärande, utveckling och välbefinnande. Det finns flera evidensbaserade verktyg tillgängliga och dessa behöver bli kända för projektgrupper. Här skulle, som SKR har påtalat i flera år (SKR/Lars Benon, 2019), ett nationellt centrum för lärmiljöer kunna bistå med processtöd och metodutveckling, som i våra nordiska grannländer.  Utbildningen kan inte skiljas från skolan som social och fysisk miljö, och därför måste även skolhusen bygga på evidens. 5. Låt vetenskapen ge vägledning Det behövs tydligare kopplingar till forskning kring hur skolmiljöer samspelar med olika slags lärande, socialisering, välbefinnande och psykisk hälsa, fysisk hälsa, demokratiprocesser, lärande för hållbart samhälle, barns rättigheter och så vidare.  Det sägs ofta att det saknas forskning, men sanningen är att de som arbetar med skolbyggnad inte intresserat sig för att ta reda på den. En liten svensk forskargrupp finns vid Högskolan i Gävle, men även internationell forskning behöver bli mer allmänt känd bland arkitekter och huvudmän.  ”Utbildningen ska vila på evidens och vetenskaplig grund”, står det i skollagen. Utbildningen kan inte skiljas från skolan som social och fysisk miljö, och därför måste även skolhusen bygga på evidens.  Med en nationell vägledning som innehåller en gemensam standard för skolhus kan vi säkra upp en likvärdig skolgång för flera generationer av elever. Det kan bidra till att minska den ojämlika elevrekryteringen i skolvalet, stoppa underfinanserade aktörer och därmed minska skolsegregationen på riktigt. Text: Frida Brismar Pålsson Skolhusplanerare, specialist i lärmiljöer och författare till bland annat ”Att bygga för likvärdighet” i Skolans Nya Rum (Arkus, 2017)

Tillgängliga stränder – ett mer differentierat strandskydd (SOU 2020:78) Utredningens uppdrag har varit att föreslå författningsändringar som ska medföra en ökad differentiering genom att det vid tillämpningen ska tas hänsyn till att tillgången till sjöar och stränder, liksom befolkningstäthet och exploateringstryck, varierar i landet.  Utredningen föreslår i sitt betänkande att strandskydd som huvudregel inte längre ska gälla för samtliga sjöar och vattendrag utan att det krävs en viss storlek respektive bredd för att strandskydd ska genereras (>1 hektar resp. >2 meter).  Länsstyrelsen ska istället få möjlighet att, i det enskilda fallet, besluta om att strandskydd ska gälla vid dessa mindre vatten i de fall området har särskild betydelse för något av strandskyddets två syften.  Strandskydd ska inte heller gälla vid vatten som anlagts efter år 1975 (så kallade artificiella vatten). Bestämmelserna om LIS (Landsbygdsutveckling i strandnära läge) omarbetas och döps om till landsbygdsområde. Med landsbygdsområde avses ett strandskyddat område som inte är av särskild betydelse för något av strandskyddets syften samtidigt som det finns gott om obebyggd mark i kombination med låg efterfrågan på mark för bebyggelse.  >>Läs också: Förslag på nytt strandskydd Inom landsbygdsområden ska länsstyrelsen, efter en ansökan från kommunen, helt eller delvis upphäva strandskyddet. De sex särskilda skäl till dispens och upphävande som finns i nu gällande bestämmelser, förslås kompletteras med ytterligare ett särskilt skäl; om området behöver tas i anspråk för att skydda miljön, människors liv och hälsa, infrastruktur och egendom vid befintlig bebyggelse (klimatanpassningsåtgärder).  Samma paragraf kompletteras med en bestämmelse som stadgar att i områden där exploateringsgraden är hög och efterfrågan på bebyggelseåtgärder stor, alternativt i vattenområden som är av särskild betydelse för djur- och växtliv, ska de särskilda skälen för dispens tillämpas särskilt restriktivt.  På samma sätt som LIS i dag utgör ett (sjunde) särskilt skäl, förslås att landsbygdsområden som redovisats i översiktsplan ska fungera på motsvarande sätt. Bestämmelsen justeras till viss del. Bland annat föreslås att det nu gällande kravet om att åtgärden måste ha en fördel av ett strandnära läge, utgår. Ett förtydligande tillägg föreslås också i införandelagen till miljöbalken. Genom tillägget tydliggörs att strandskyddet inte återinträder när en fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan upphävs eller ersätts av en ny detaljplan i de fall länsstyrelsen tidigare har upphävt strandskyddet i de berörda områdena. Författningsförslagen föreslås träda ikraft den 1 januari 2022. Text: Ingela Boije af Gennäs, Svefa

Elektrifiering av vägtransporter spelar en viktig roll i att nå transportsektorns klimatmål. Nu pågår arbeten och utredningar avseende möjlig utbyggnad av infrastruktur längs större vägar i form av dels laddstationer, dels laddinfrastruktur avsedd för överföring av el till fordon under färd, det vill säga vad vi i dagligt tal kallar elvägar. I korthet Statlig utredning om utformning av reglerna för framtidens elvägar. Hur ryms detta i den befintliga lagstiftningen? Behövs nya lagar – och i så fall inom vilka områden? Regeringens direktiv: Väghållaren ansvarar för utbyggnad, drift och underhåll av statliga elvägar. Det är oklart med vilken rätt väghållaren kan ta mark i anspråk för anläggande av laddinfrastruktur. Regeringen vill undanta elvägar från ellagens koncessionsplikt. Elnätet i anslutning till vägen skulle då kunna anläggas och drivas av väghållaren. Genom undantag från koncessionsplikten skulle elvägen falla utanför flera av ellagens regleringar. För att anlägga och driva en elväg behövs en väg, en anläggning för kontinuerlig kraftöverföring i anslutning till vägen och ett system för drift och kontroll. Eftersom det är fråga om en ny typ av infrastrukturprojekt finns vissa oklarheter kring hur befintliga lagbestämmelser kan tillämpas och i vilken utsträckning ny lagstiftning behövs för att kunna genomföra de här projekten. I september 2020 tillsatte regeringen en särskild utredare som har till uppdrag att analysera och föreslå hur en reglering av elvägar kan utformas (dir 2020:105). En frågeställning är åtkomst till den mark som behövs för att kunna anlägga de transformatorer, matarledningar, matningsstationer, nätstationer och annat som krävs för kraftöverföringen till fordonen. Regeringen har i direktivet till den särskilda utredaren angett att en utgångspunkt ska vara att väghållaren ska ansvara för utbyggnad, drift och underhåll av statliga elvägar. Med den utgångspunkten ligger det nära till hands att utreda om laddinfrastrukturen längs vägen skulle kunna betraktas som en del av vägen enligt väglagen. Enligt väglagen hör till en väg vägbana och övriga väganordningar. Med väganordning avses anordning som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denna. Sett utifrån den här definitionen och med hänsyn till att regeringen angett att väghållaren ska vara ansvarig utbyggnaden framstår det inte som orimligt att laddinfrastrukturen skulle kunna utgöra en väganordning. Samtidigt bör man fundera på hur långt från vägbanan en anordning ska få ligga för att kunna kategoriseras som en väganordning. En stor del av anläggningarna för kraftöverföringen kommer troligtvis ligga i nära anslutning till vägbanan. Men man kan tänka sig att vissa delar, till exempel transformatorer, kommer att ligga en bit ifrån. Frågan har stor betydelse då det handlar om med vilken rätt väghållaren får tillgång till och kan ta den mark i anspråk som behövs för anläggandet av laddinfrastrukturen. Om de olika delarna av laddinfrastrukturen anses utgöra väganordningar kan väghållaren, med stöd av en fastställd vägplan, få åtkomst till de markområden som enligt vägplanen behövs genom vägrätt. Om så inte är fallet behöver väghållaren säkra markåtkomsten på annat sätt genom ledningsrätter eller nyttjanderättsavtal med relevanta markägare. Det är inte klart vad som gäller i den här frågan enligt nuvarande lagstiftning utan här kommer att behövas en del förtydliganden. En annan frågeställning är i vilken utsträckning ellagens bestämmelser ska vara tillämpliga på det elnät som laddinfrastrukturen omfattar, särskilt då kravet på att en elektrisk starkströmsledning inte får byggas eller användas utan nätkoncession. I direktivet har regeringen angett att elvägar ska vara undantagna från koncessionsplikt enligt ellagen. Ett sådant undantag innebär att man slipper själva tillståndsprocessen och således inte behöver sätta av tid för den i anslutning till anläggandet av elvägen. En viktigare följd är emellertid att undantaget medger att andra parter än elnätsbolag kan anlägga elnät för laddinfrastruktur i anslutning till vägen. Ellagen ger nämligen det elnätsbolag som innehar nätkoncessionen för ett geografiskt område exklusiv rätt att anlägga och driva koncessionspliktiga nät inom detta område. Exklusiviteten omfattar dock inte nät som är undantagna från koncessionsplikt. Om elvägar skulle undantas från koncessionsplikten, kan därmed elnätet i anslutning till vägen anläggas och drivas av väghållaren. Genom undantag från koncessionsplikten skulle elvägarna, såsom ellagen är utformad idag, även falla utanför ellagens omfattande regleringar kring organisation, anslutning, överföring, tariffsättning med mera. Ett undantag för elvägar skulle kräva ändring i lag eller förordning alternativt ny lagstiftning. I anslutning till undantaget skulle det även krävas lagstiftning som ger väghållaren rätt att överföra el till de fordon som nyttjar laddinfrastrukturen. I sammanhanget kan nämnas att Nätkoncessionsutredningen i sitt betänkande Moderna tillståndsprocesser för elnät (SOU 2019:30) konstaterade att det troligen är mindre lämpligt att hantera reglering av elvägar inom ramen för nuvarande ellagstiftning. Det kommer därför att bli intressant att se hur den särskilda utredaren föreslår att elfrågorna i anslutning till elvägar regleras. Många andra juridiska frågor aktualiseras avseende vad som ska gälla för den mer operationella hanteringen av elvägen, såsom kontroll, rätt till användning, hur mätning av fordonens elförbrukning ska ske och hur mätvärden ska samlas in, regler kring debitering av avgifter för brukande av infrastrukturen, hur storleken på dessa avgifter ska bestämmas, och debitering av avgifter för elförbrukningen. Detta är frågeställningar som, i den mån de elektrifierade transporterna ska kunna vara gränsöverskridande, också har en internationell prägel. Här saknas för närvarande regelverk såväl nationellt som på EU-nivå. Den särskilda utredarens uppdrag omfattar att ta fram nödvändiga författningsförslag här. Den särskilda utredarens uppdrag ska redovisas till regeringen senast den 1 september 2021 Malin Håkansson AdvokatValdia Advokatbyrå AB Foto: Region Gävleborg