Vad kan Sverige lära av Taiwan? Om stadsutveckling, mat och mjuk makt

Samhällsbyggarnas nya styrelseledamot Caroline Szyber läser böcker om stadsutveckling och planerar en studieresa.

Taiwan är en ö ungefär tre gånger så stor som Skåne med nästan 24 miljoner invånare. Tätheten är extrem, marken är knapp och bergen täcker två tredjedelar av ytan. Ändå har Taiwan lyckats bygga städer som fungerar inte bara logistiskt utan socialt. Det är värt att studera varför, inte minst för ett land som Sverige som söker svar på frågor om stadsutveckling, gemenskap och tillhörighet.

Mjuk makt som överlevnadsstrategi

Journalisten Martin Gelin har rest runt världen för att förstå den mjuka maktens framtid. I sin bok Mjuk makt lyfter han fram Taiwan som ett slående exempel på modern soft power, hur en liten demokrati under konstant geopolitiskt tryck använder sitt samhällssystem, sin halvledarindustri och sin levande matmarknadskultur som strategiska instrument för globalt inflytande och överlevnad.

Taiwans nattmarknader; Shilin, Raohe, Ningxia i Taipei är kärnan i det som Gelin lyfter fram som ett av de mest effektiva exemplen på soft power i modern tid. Matmarknadskulturen är inte ett lyckligt sammanfall av omständigheter. Den är resultatet av medvetna politiska val: att bevara, skydda och investera i gatumat och offentliga matplatser som en del av den kulturella infrastrukturen.

Taiwans regering har sedan länge förstått något som svenska politiker sällan diskuterar öppet: att mat är politik. Genom att investera i matmarknader som offentliga rum har den taiwanesiska staten skapat mötesplatser som inte kräver konsumtionsförmåga för att vara tillgängliga.

Det är en form av mjuk makt riktad inåt mot den egna befolkningen. Staten sänder signalen att gemenskap är värt att finansiera, att offentliga rum ska vara genuint offentliga och att mat är en del av den kulturella infrastrukturen snarare än en marknadsfråga. Det är mjuk makt riktad mot den egna befolkningen och det syns i hur städerna fungerar socialt.

Taipei som stadsbyggnadsexperiment

Taipei är en av Asiens tätaste städer men rankas konsekvent högt i undersökningar om livskvalitet, trygghet och tillgänglighet. Mycket av förklaringen ligger i hur staden är organiserad nedifrån och upp snarare än uppifrån och ned.

”Det taiwanesiska stadsbyggandet bygger på en täthet som svenska stadsplanerare traditionellt fruktat.”

Det taiwanesiska stadsbyggandet bygger på en täthet som svenska stadsplanerare traditionellt fruktat. Kvarter blandas. Bostäder ligger ovanpå restauranger, ovanpå verkstäder, ovanpå småbutiker. Det skapas en urban väv som är levande under hela dygnet och som gör att ingen del av staden känns övergiven när kontorstiderna tar slut. Den japanska kolonialtidens gatunät, smalt, tätt, med arkader som skyddar fotgängare från regnet, har bevarats och integrerats i modern stadsutveckling snarare än rivits för breda bilgator. Det är en täthet som inte är kaotisk utan strukturerad med tydliga tunnelbanekorridorer, välskötta offentliga rum och en infrastruktur som faktiskt hänger ihop.

Bostäder och den taiwanesiska krisen

Taiwan har inte löst bostadsfrågan. Taipeis bostadspriser är bland de högsta i Asien relativt inkomstnivåerna och ägarandelen bland unga har sjunkit dramatiskt de senaste decennierna. Det är en av de mest diskuterade politiska frågorna på ön och en av de frågor som drivit fram en ny generation politiskt engagerade unga taiwaneser.

Men Taiwan har gjort något intressant i svaret på krisen. I stället för att enbart bygga nytt har man satsat på att blanda upplåtelseformer och användningsområden inom befintliga stadsdelar. Det skapar en stadsmiljö som är fotgängarvänlig av historiska skäl och som i dag framstår som förutseende en påminnelse om att det bästa stadsbyggandet ofta handlar om att inte riva det som redan fungerar.

Vad Sverige kan lära

Gelin visar hur auktoritära regimer som Ryssland och Kina kliver fram i en offensiv för globalt inflytande, medan demokratiska länder halkat efter. Men demokratiernas styrka om den används är att mjuk makt kan vara äkta. Den behöver inte vara propaganda. Den kan vara nattmarknader, blandade kvarter och offentliga rum där alla faktiskt är välkomna.

Taiwans exempel antyder att blandning är förutsättningen för stadsliv. Och att offentliga rum, levande bottenvåningar och tillgängliga matplatser inte är detaljer i ett stadsbyggnadsprojekt utan dess grundstruktur.

Det Sverige kanske framför allt kan ta med sig är just det: synen på offentliga rum och matplatser som en investering snarare än en kostnad. Som ett sätt att bygga sammanhållning inifrån precis som Taiwan byggt sin mjuka makt inifrån och ut. När svenska kommuner diskuterar hur man skapar trygghet och sammanhållning i utsatta stadsdelar är svaret sällan mer stadsplanering. Men Taiwan antyder att det kanske borde vara det.

Text: Caroline Szyber